I grund och botten handlar det nog om hur man är riggad. Jag är född med ett gott humör och det är jag glad för (haha - pun not intended), jag är alltså benägen att se ljust på saker och även om jag kan bli nedstämd och grubblande så varar det sällan länge.
För mig är kunskap en välsignelse. Även om jag ibland kan önska att jag fått den i mer modererad dos - när jag var barn råkade jag se ett bildband och föredrag om Hiroshima och det var inte någon föreläsning ämnad för en tioåring, det gick rakt in. Jag var förtvivlat rädd för atombomben i åravis efter det, med mardrömmar och tvångstankar. (Om ni tror att jag hade försumliga föräldrar - min mor var engagerad i fredsrörelsen och var på ett heldagsseminarium, ingen märkte att det satt en unge försjunken i en bok bakom en gardin innan de satte på bildbandet.) Ändå tycker jag att det på det hela taget var värt det, jag lärde mig mycket annat pga den upplevelsen.
Dessutom måste man ju fråga sig vad lycka är - är det att vara mätt, glättig och nyknullad? Ibland kan man få det intrycket av den allmänna debatten. Kunskap bidrar sällan till den versionen av lycka.
Men jag vill ändå veta hur världen fungerar, jag vill hellre veta, kunna och vara tvungen att känna oro och bearbeta den, då kan jag "komma ut på andra sidan" stabilare och faktiskt, lyckligare.
"Det man inte vet har man inte ont av" associerar jag mest med tex partners otrohet, och det är förvisso sant, men vad gäller sådana saker vill jag inte leva i en lycklig lögn. En ärlig lycka eller ett fuck-off, inget annat, tack.