Lek är lärande och jag tar det på fullt allvar!

Ledsen, men det du beskriver ser jag som hjärntvätt; att försöka forma barnet till att tycka, tänka och göra precis det ni föräldrar tycker är lämpligt.

Jag är lite som du, fast inte fullt ut. Jag är väldigt restriktiv med vad Nicolas får se på TV (endast utvalda förhandsgranskade program och filmer typ) och hur mycket han får titta. Jag är noga med leksaker och kläder och vad för budskap de sände rhonom och vad han kommer lära sig av det.

Jag är också skitnoga med att styra upp leken om jag tycker det går överstyr, t.ex om han börjar sparka på dockan så är jag nästan löjligt noga med att visa att man ska hålla, krama och mata dockan och inte sparka. Dockan är ju en symbol för ett annat barn när det handlar om just docklek, och jag vill dessutom kväva våldsamma tendenser i dess linda.

Jag är överhuvudtaget noggrann i mitt föräldraskap tycker jag, även om jag inte sitter och läser massa böcker så läser jag det jag kommer över när det gäller uppfostran, barn och barns utveckling. Jag vill lära mig, och jag vill göra det som är bäst för mitt barn, och jag gör så gott jag förmår känns det som!

Det är lite svårt att kommentera det du skriver eftersom det är svårt att veta hur ditt resonemang ser ut i verkligheten. Teori och praktik brukar som bekant vara väsensskilda .

Oavsett delar jag din åsikt vad gäller att vara en aktiv förälder och att vara påläst, däremot tycker jag att man ska försöka ta det lugnt med överanalyserandet och låta föräldraskapet gå från just föräldraskap till pedagogisk verksamhet. Ja, i mitt arbete som lärare analyserar jag och har en målmedveten plan för den pedagogiska verksamheten med de ungdomar jag träffa. Som förälder handlar det om så mycket mer, eller hur, och jag vill verkligen inte att failjelivet ska förvandlas till pedagogisk verksamhet. Jag är pedagog, men det går inte att jämföra skola med föräldraskap.

Det du tar upp är sådant jag också anser vara viktigt, men jag reagerar ändå på ditt sätt att lägga fram det......som del av verksamhetsplan för en förskola som har tydliga mål och riktlinjer från statligt håll, visst, men för samvaro med det egna barnet.....tveksamt. Men som sagt, teori och praktik är sällan samma sak .

...och sen, att jag är aktiv och engagerad innebär ju inte att jag ALLTID är med à la dagisfröken. Eller att jag är rigid. Tvärtom. Det innebär bara att jag är LIKA engagerad på alla områden, inte bara vissa.

Jag var tvungen att gå in på din sida och kolla hur gammal Ninja var för jag hade för mig att hon var i tvåårsåldern. Jag var väldigt mycket mer kontrollerande och styrande i lek och dylikt när min son var två år, helt enkelt för att då var han ju så jäkla medgörlig om man jämför med nu när han är fem!

Jag tycker att man självklart ska reflektera över sitt föräldraskap och vad man vill att ens barn ska lära sig, hur de ska utvecklas och vad man tycker är bra och dåligt. All uppfostran är indoktrinering. Så även min. Men samtidigt kan man inte bortse från att det barn man har fått är på gott och ont en egen individ som är skild från en själv och som kommer att växa upp och ha delvis andra intressen och delvis andra värderingar.

Jag försöker också stimulera sådan lek som jag tycker är bra (som tex docklek och de flesta former av rollekar och fantasilek) och vägrar delta i sådant som jag inte gillar. Men jag kan inte på samma sätt styra vad min son får och inte får leka med. Jag kan erbjuda honom sådant som jag tycker är bra och jag kan såklart tvärvägra att köpa vissa saker, visa vissa filmer eller spela med i vissa lekar, men iom att han är fem så är han fullt kapabel att iscensätta lekar själv, med entusiasm lära sig saker av kompisar på förskolan och dessutom är han himla bra på att argumentera med mig. Ibland lyckas han vinna över mig på sin sida!

Summa summarum: man kan styra sitt barn intill en viss gräns. Samtidigt måste man vara beredd att ifrågasätta sina egna normer och hänga med när ens barn är annorlunda än man tänkt sig. Jag jobbar rätt mycket på att ta ett steg tillbaka och bara vara med i lek utan att det ska bli särskilt pedagogiskt, och då har vi väldigt roligt och i slutändan har det varit en otroligt utvecklande aktivitet för båda parter - jag får slappna av, bita ihop och hänga med, helt enkelt. 

(Just nu har vi starwarsfanatism här hemma. Bra? Tja, på vissa sätt. Star wars är ju kul. Jag gillar filmerna - de riktiga - och jag vill absolut att ungen blir scifinörd, eller åtminstone får en grundläggande allmänbildning kring sci fi och där ingår starwars. Gott och ont konflikter är kanon. Jag gillar inte att han leker strider med sina kompisar, men inser också att det är en viktig del av utvecklingen att få döda monster och vara stor och mäktig. Starwars är ett socialt kitt bland några av ungarna på dagis och det är roligt att se dem dela detta. Utmärkt social träning. Jag gillar INTE att han faktiskt är för liten för att förstå filmerna på riktigt och gillar inte kommersen som är kring det hela, men det är som det är och vi får göra det bästa av situationen - inkl sitta med och titta i böcker och förklara in absurdum.)