Umgängesvägran

Och boendeföräldern är inte värd någon respekt?   Många har oregelbundna arbetstider.   En opålitlig uf innebär en massa planering med backup-barnomsorg varje gång  boendeföräldern är schemalagd under uf:s helg.  

Lagen ser ut som den gör. Vill du klaga rekommenderar jag dig att kontakta justitsieministern eller socialministern.

Med en opålitlig uf får man pplanera in att man alltid har barnen. När det väl lir umgänge så blir det en positiv överraskning.

Om!   Har själv cirka 18 års erfarenhet av det!   Nja, positiv överaskning blir det knappast varje gång.  Med tiden lever boendeförälder och barn sitt eget liv med egna planer.   Inte särskilt kul om uf plötsligt får för sig att  han vill umgås med sitt barn när hela gänget har planerat en skärgårdsvecka på vandrarhem eller en skidvecka i Abisko med samma kompisar med jämnåriga barn.

Man väljer väl att meddela uf och planera in resor på sin egen tid med barnet trots att man vet att den andre har umgängesrätt?

Nej, barn i allmänhet behöver inte förberedas i "evigheter", men vad är det som är så fel med ett par dagars förvarning?

I TS fall har umgänget dessutom fungerat så pass dåligt att den 6-åriga pojken det handlar om inte alls mår bra av situationen.
Saxat från trådstarten;
"Sonen vill inte träffa sin pappa, har ju aldrig haft något fungerande umgänge och känner inte sin pappa."

När relationen mellan sonen och pappan är så pass dålig skulle iallafall inte jag ha hjärta att när pappa står utanför dörren säga "Inatt ska du sova hos pappa. Mamma ska bara snabbt packa ner pyamasen åt dig i väskan."

Anledningen till att jag tog upp helg- respektive dagumgänge var också pga förberedelsen.
En övernattning kan barnet må bra av att informeras om iallafall en dag eller två i förväg om det är någon barnet inte redan känner sig trygg med (som t.ex. i dethär fallet).
Ett dagumgänge kan lättare bli spontant eftersom det då handlar om en aktivitet och inte någon längre tids frånvaro från boendeföräldern (som i dethär fallet är barnets fasta punkt).

Inget är fel med framförhållning. Däremot klarar alla inte av det.

Klart barnet blir besviken av att pappa inte dyker upp som han ska.

I dethär fallet är det ju inte heller sonen utan snarare pappan som har problem med framförhållning, med tanke på att umgänget har fungerat så pass dåligt som det har.
Om pappan hade varit ärlig med när han skulle dyka upp och inte skulle sonen förmodligen inte vara lika besviken över hur det har utvecklats heller.

Personligen tror jag att dagumgänge skulle vara en bättre idé, både för att relationen mellan sonen och pappan skulle få en chans att byggas upp utan pressen på övernattning, och för att det skulle öppna för lite mer spontanitet utan så stor risk för besvikelse från sonens sida.

Har stoff för minst en bok på temat;  visst informerade jag.   Och märkte att ofta när jag planerat något (hade möjlighet att kosta på oss skidveckor i fjällen tre gånger på alla år)   blev det plötsligt intressant att ha barnet just då.  Och för vissa personer verkar det vara svårt att räkna ut vilken påsk/vilket sportlov som är vartannat....  Påsklov infaller i vissa delar av landet före påsk, i andra efter påsk.   Uf kan då verka ovetande om detta fenomen, trots att det upprepas årligen och göra anspråk på sin helg så att den krockar med skidresan...

Har många års erfarenhet av en pappa som umgängesvägrat. Idag är barnen tonåringar. Vägran från pappan har kommit i perioder. När pappan har en ny kvinna vill han inte bli ?störd? och när det tagit slut efter ngt år så har han träffat barnen lite. När han sedan träffat ny kvinna så utesluts barnen återigen. Barnen blir jättesvikna och har fått jobba enormt med bitterheten. Min äldsta dotter har haft mkt svårt att förstå hans vägran och skyllde en period allt på mig. Att allt egentligen var mitt fel för det sa ju pappan till henne. Hon krävde att jag inte fick ha någon kontakt med pappan då hon hade fått höra att problemet till hans icke engagemang var pga av mig(mamman, klassiskt jag vet) Fick rådet att backa och nu har min dotter istället fått kalla handen av pappan och ett blankt nej för fan kom inte hit, rakt i ansiktet ett antal gånger desse två år. Hon är helt förtvivlad, förvirrad och vilsen. Det enda bra är ju att jag inte längre är ?problemet? så nu är det upp till henne att arbeta med sin besvikelse. Men jag finns kvar för barnen, för alltid i evighet. Det måste räcka som tröst.

Dessa människor som hela tiden ger sig själva rätten att checka ut som förälder....
Min exmans bror har gjort så under alla sina 5 barns (med 3 olika mammor) uppväxt. Nu som vuxna resp större tonåringar så vill barnen inte längre veta av honom, har blickar honom på sociala medier etc. Han har uppfört sig förjävligt mot de kvinnor som är mammor till barnen, men framförallt mot sina döttrar.

Som tur är så är min exman raka motsatsen, och har verkligen varit en fantastisk pappa både då vi levde ihop och efteråt.

När jag var lärare hade jag ett antal maskrosbarn som var familjehemsplacerade, och skulle umgås med bioföräldrarna. Väldigt ofta kom dessa ungdomar tillbaka efter helgen frustrerade, ledsna, besvikna och med en fullständig känsla av att vara oälskade och värdelösa - när deras mamma/pappa för tjugonde gången i ordningen inte dök upp. Ofta utan att ens ringa.

Tror att det bästa för sonen är att pappan hör av sig när han vill ses, och att bollen ligger hos honom.