Det finns mängder med par här på familjeliv som har stor åldersskillnad mellan sig och nu vill jag höra från er alla som faktiskt HAR problem med åldern, vilka bekymmer stöter ni på?
Det talas så mycket om att allt är så rosenskimrande , men nu vänder jag mig till er som INTE har den verkligheten men som ändå kämpar på trots allt.
Kom in och berätta tack!
Kanske det här också kan bli en stor pepp och stöttningstråd för oss!
Jag träffade min sambo när jag var 29 år och han var då 43 år. Han hade två tonårsbarn och jag inga barn....problemet är väl egentligen att han kände sig jäkligt klar med barn och hade ingen lust ALLS att starta om på ny kula.
För mig var barn jäkligt viktigt och vi har nu en underbar son tillsammans, men det kommer inte bli några syskon ( till min sorg ).
Han förstod att barn var viktigt för mig och därför blev det ett barn, men det var en uppoffring från hans sida....nu gör jag samma uppoffring för honom...inga mer barn för mig.
Det kan vara svårt när man ligger på olika faser i livet men vi vill ju fortfarande ha varandra så för oss blev det så här.
Jag är 21 och min pojkvän är 41. Vi har inga problem i förhållandet mellan oss. Däremot är det många av mina vänner (som snarare har kommit att bli väldigt avlägsna just pga detta), som har synpunkter, tycker det är äckligt och säger att "han skulle kunna vara din pappa!". Många kan skämta i timmar om det. Jag blir så klart jättearg och kan inte begripa varför någon annan ens ska lägga energi på vårt förhållande och vår kärlek när det är det utan tvekan finaste jag någonsin varit med om.
Men utöver det kan jag inte säga att det är några problem alls. De oenigheter och annat som uppstår har snarare med att vi har olika intressen att göra.
Jag är 45 den jag är kär i 20!
8 år yngre man, barnfrågan blev väldigt forcerad för honom. Jag var 37 med ett barn, han 29 utan barn och utan att ha börjat tänka på barn. Jag öppen för att försöka få fler, eller beredd att avstå, men inte satsa på ett förhållande där "jag tror jag kommer vilja ha barn om några år".
Men när vi redde ut det har det funkat bra (ett gemensamt barn blev det).
*En handfull killar i min ålder blängde surt på oss eller fällde kommentarer när vi just hade träffats (det gick över när vi fick vårt första barn, eller åtminstone slutade jag notera det då)
*Hade han varit yngre så hade jag nog velat ha ett tredje barn. Jag blev sugen på ett till vid 35 men då var han 53 vilket vi båda tycker är för gammalt.
Det är det jag kan komma på hittills
Min fru är åtta år yngre. Det har gjort det struligare att hitta ?rätt tid? att skaffa barn.
Pensionering är ett annat problem. Jag måste spara mycket mer för att vi skall kunna pensioneras samtidigt. Jag måste också ha en massa extra sparat så att hon kan ha en bra ålderdom om/när jag dör innan henne.
Maken är 16 år äldre och vi har levt ihop i mer än 20 år. En stor nackdel jag känner av som kommer med tiden är att jag känner att jag lever som och uppfattas som äldre än vad jag är. Självklart har han under åren också påverkats åt andra hållet. Men när vi gör saker som vi tycker är lite wild and crazy så kan jag komma på att det för någon som inte är 50 än är helt normalt. Nu blir det som ett statement, att vi kan minsann fortfarande. Att vara lite över 20 och hoppa in i riktigt vuxenliv för att inte säga medelåldersliv med koll var helt ok. Men pigg pensionär tiden, dit vill jag faktiskt inte än.
Hade en kollega som gick i pension, han var gift med en yngre. Vet att det uppstod problem när han gick i pension. Mina egna teorier var väl att hon kanske attraherades av att han var äldre och kanske lite mer "papparoll" nu blev han helt plötsligt mer beroende av henne. dvs deras roller förändrades.
De hade en äldre son som satt hemma och bara spelade tv-spel utan att vilja gå vidare med livet, så det bidrog säkert till krisen.