Ska jag anmäla föräldrarna till soc?

Tänk om någon modig själ hade ringt till barnvärnet. Då hade kanske en tvååring sluppit självdö av skador på inre organ.

Word!

Fast utifrån det inlägg du citerade (av Rimo) så kan jag inte utläsa några personliga påhopp på dig och din familj, inte heller någon pajkastning. Rimo utgick från sina egna erfarenheter av soc-anmälda familjer. Jag delar den uppfattningen. De familjer som tar så väldigt illa vid sig behöver ofta ha hjälp att hantera känslorna som uppkommer kring att bli anmäld.

Som barnskötare har jag en skyldighet att anmäla minsta misstanke och oro för ett barns välmående, om det senare visar sig vara falskt alarm så är det ju jätteskönt att veta det, att familjen är väl fungerande och barnet inte far illa på något vis. Dessutom är det många föräldrar som själva tycker det är skönt att ha svart på vitt att barnet mår bra. I fråga om de fall där man misstänker sexuella övergrepp till exempel så behöver det ju inte vara någon i familjen som utsätter barnet för dem, utan vem som helst i dess närhet, även om man som vuxen själv tolkar det som att det är pappan i familjen. En sådan utredning sätter ju stopp för förövaren, oavsett om det är grannen eller morfar eller ett äldre syskon. Jag kan inte förstå att man skulle tycka att en sådan utredning är kränkande eller elak.

Varje utredning syftar ju till att se till barnets bästa. Naturligtvis måste man få bukt med okynnesanmälningarna som trots allt förekommer (även om de är förhållandevis få), men det allra viktigaste är ändå att nå alla barn som far illa, bara för att folk inte vågar anmäla. En anmälan raserar inte en familj, den förstör inte för en hel familj. Som anmäld förälder är det trots allt ens skyldighet att hålla barnen utanför, man får lov att sätta sig över sina egna känslor och inte låta barnen påverkas mer än absolut nödvändigt.

Om man mår så dåligt över att bli anmäld, då bör man kanske fundera över sin självkänsla och ta tag i den. Någonstans måste man ändå se till sina barns bästa.

Bra skrivet!

Om du tänker såhär då...Det obehag du utsattes för i samband med denna anmälan, kanske ändå är värt att stå ut med, för att vi ska ha ett system där nästa anmälan eller nästa anmälan kanske gör att ett barn som far väldigt illa faktiskt får hjälp? Det du förespråkar för att en oskyldig förälder ska slippe det obehaget som en obefogad anmälan innebär, har ju som konsekvens att fler barn som faktiskt behöver hjälp inte uppmärksammas. Är ditt obehag då inte värt att stå ut med för den sakens skull?

Men om det i realiteten som det ser ut idag, faktiskt redan är så att människor är på tok för försiktiga med att anmäla vilket gör att många barn far illa i många många år, är det då verkligen relevant att uppmana folk att vara försiktiga?

Jag skulle också tycka det var hemskt obehagligt att bli anmäld och kanske utredd, men samtidigt så vet ju jag att det inte alls alltid är utåt uppenbart att en familj har allvarliga problem. Socialt väletablerade människor, som går i kyrkan varje söndag, är hela och rena och skjutsar ungarna till fotbollsträning varje onsdag och söndag kan samtidig spöa ungarna med klädgalgar och tvinga dem äta sina egna spyor om de kräkts upp maten. Då kan det vara nåt så diffust som nåns "magkänsla" som gör att socialtjänsten blir uppmärksamma och talar med barnen och får veta vad som händer. Vad tror ni skulle hända om personen med magkänslan istället hade frågat föräldrarna? Hade misshandeln då upphört som genom ett trollslag eller hade föräldrarna sett till att hota barnen till tystnad om nån skulle fråga tror ni? Socialtjänsten har inga avlyssningsapparater i folks villor eller lägenheter, vi gör inga stickprov hemma hos familjer, utan är HELT beroende av att omgiovningen snappar upp signaler och meddelar oss att det finns en oro. Att barn får stryk hemma är inget som är extremt ovanligt ska ni veta, snarare mycket vanligare än vad människor anar.

Jag lägger mig i diskussionen. Mitt ex anmälde mig upprepade gånger till soc när vi var nyseparerade. Det var oerhört kränkande att få hem socjouren gång på gång. Jag blev utredd utan att de hittade några fel på mig som förälder, barnen mår bra osv. Tyvärr har han vissa bra kontakter på soc så de lyssnade varje gång han ringde och ljög ihop historier. Till slut var jag så trött på at soc dök upp på mitt trapp att jag kontaktade högste chefen och meddelade att om de skulle komma en gång till för at exet har ringt så skulle jag anmäla dem. Intressant nog så slutade socjouren dyka upp så fort exet var irriterad över något... Det var en oerhörd kränkning jag fick utstå och jag var tvunger att bita ifrån rejält för att den skulle upphöra.

Enormt tråkigt att läsa! Självklart är det jobbigt att gång på gång bli anmäld av ett bittert ex, särskilt om det inte gått rätt till, med hans kontakter om man säger så. Men som tur är så inträffar det relativt sällan ändå.

Tack för dina vänliga ord. Jag hoppas att inte många råkar ut för samma kränkning. Det var en fruktansvärd tid när han höll på som värst. Samtidigt så skulle jag aldrig stå i vägen för att bli utredd på nytt om någon verkligen kände en genuin oro för mina barn. Mitt ansvar är att barnen har det bra. Skulle jag inte vara duktig på det skulle jag vara tacksam över all ev. hjälp.

Tänk om fler resonerade som du! Det är ju precis det som allting handlar om, att uppmuntra och samarbeta till en utredning om någon verkligen känner oro för ens barn.

Det är det området där okynnesanmälningar oftast förekommer och är vanligt. Just när det handlar om vårdnadstvister och om konflikter mellan föräldrar. Man måste ju ta även dessa seriöst. Ofta görs ju anmälningarna ofta anonymt också. Men om det ringer en anonym anmälare och säger barnen si och så 4 och 6 år gamla är ensamma hemma och mamman super, så MÅSTE man ju ta det seriöst och åka hem och kolla läget. Om detta upprepats några gånger och man aldrig har sett nåt av oro, så vet man ju sedan vad det handlar om och slutar åka ut. Men självklart kan man inte bara låta bli att ta det på allvar heller som du säkert förstår. Naturligtvis är det ett stort intrång i ens privatliv att få påhälsning av socialjouren när man minst anar det. Men vad är alternativet tycker du? Man får ett samtal om barn som far illa och rycker på axlarna och säger åt anmälaren att återkomma när han har bevis? Eller hur önskar du att det ska fungera?

Tack för tipset men nu är det så att "alla vet", alltså det är flera stycken personer som sett EXAKT samma saker hända. De  kanske redan har anmält, vad vet jag? De som jag har pratat med tycker att det är deras ensak typ. Kallt men så tycker de. Det tycker inte jag.

Som sagt, någon annan kanske redan har anmält? Vad vet jag? Ska jag söka kontakt med folk jag verkligen inte känner? Jag har träffat de som hastigast ett par ggr. Ska jag knacka på och fråga om jag får komma in? Gör jag MIG en otjänst? Varför då?

Jag har bestämt mig för att göra det nu, så jag lovar. Fick reda på lite mer saker och jag bara tänker på hur man skulle känna sig om någonting verkligt hemskt händer. Som många har sagt här inne så är det väl upp till soc att avgöra om det är en dålig miljö.

"Om man mår så dåligt över att bli anmäld, då bör man kanske fundera över sin självkänsla och ta tag i den. Någonstans måste man ändå se till sina barns bästa."

Men vaddå? Handen på hjärtat, skulle inte du också må dåligt av att bli anmäld på falska grunder? det är ju samma sak som att bli kritiserad som förälder, och det brukar dem flesta mammor och pappor reagera väldigt starkt på! Självklart kan man ha en positiv inställning till att systemet i de flesta fall fungerar som det ska, men att man tycker det är obehagligt eller jobbigt att bli anmäld  har ju VERKLIGEN inget att göra med självkänslan!

Man kan bli anmäld en hel del olika orsaker, t ex om man säger ifrån till fel människor eller bråkar med en granne. Jag har blivit anmäld två gånger o utredd o fått en stor ok-stämpel i häcken. 
Jag blev inte arg på soc-tanterna, de gjorde sitt jobb o jag anser att  om jag saknar självinsikt o mina barn far illa så ska mina barn få hjälp så att de kan må bra.

Nu var det inte så o jag har förekommit anmälningar genom att ringa till handläggaren på familjeenheten o säga till om det har varit t ex granntjafs-nu har jag flyttat så jag slipper typerna.

On Topic-är du orolig, ring familjeenheten o prata med dem, visst finns det individer som gör felaktiga bedömningar, men mina erfarenheter är att de finns där för att hjälpa familjen om det behövs o om man inte förstår att man behöver hjälpen-att hjälpa barnen till en dräglig tillvaro.

Mina föräldrar ger mig inte mat och slår mig hella tiden och dom bryter mina kropsdelar så ny ster jag i rulstol