Jag har lite funderingar över era skäl till att inte donera era ägg till de som inte kan få barn i Sverige.
Varför vill ni inte göra detta?
Jag är själv donator och ska donera en andra gång, jag dömer ingen utan vill bara veta varför.
Nja det är väl inte skrivet i sten men det skulle vara en väldigt konstig känsla att det fanns barn därute från mitt ägg, med mina gener, som jag inte fick ha hos mig. Jag skulle kunna tänka mig att göra det till en närstående dock.
Jag får lite känslan av TS att äggdonering egentligen är något kvinnan "bör" göra, att det är vårt ansvar. Men jag tänker tvärtom, att det inte ligger någon skyldighet i eller ansvar för att donera ägg. För mig är det lika acceptabelt att donera som att helt enkelt avstå för att man inte vill.
de är mina.och jag ger tyvärr inte bort dom.skulle kännas konstigt.
För mig känns det fel. Av så många orsaker.
Jag måste säga att jag känner mig lite glad över att jag inte skulle vara lämplig som donator, då behöver jag inte ens välja!
Jag skulle gärna donera till någon jag känner väl så jag kunde träffa barnet då och då och se att barnet har det bra. Känslan att donera till en okänd kvinnan känns svårt. Tänk om barnet inte har det bra med föräldrarna. Det är mitt skäl att inte donera till en okänd.
Jag tycker inte att mina gener bör spridas mer än nödvändigt 
Allvarligt talat vet jag inte säkert varför jag inte vill. Kanske för att jag tror jag skulle undra vad som hänt med dem, kanske för att mina ägg är för privata för att jag ska vilja dela med mig av dem. Det känns fel iallafall.
Skulle inte klara av att ge bort mitt biologiska barn och inte veta något om min egen avkomma sen!
För att det är mina och bara mina ägg!
Vouffen sorry!!
Jag menade så klart Arynelle inte du....Ber tusen ggr om ursäkt!!! Var lite arg och skrev lite för fort....SORRY!!!
Jo det är skillnad eftersom du är gravid, men genetiskt så är det inte mer ditt barn då bara för att du har fött det. Det är det enda jag menar.
Hade det varit lika enkelt som för en man, hade jag kanske gjort det. Men hormonbehandlingar, äggplock mm, vill jag inte gå igenom.
Dessutom är jag snart för gammal. (Man får väl vara högst 35?)
De som gör det, gör en mycket god gärning, absolut! Men jag förstår alla som inte vill.
För att man inte får göra det anonymt.
För mig skulle det nog inte vara känslomässigt problematiskt. Det är den fysiska processen jag vänder mig emot, den är jag inte beredd att gå i genom, i synnerhet inte för en främlings skull.
Av samma skäl, skulle jag aldrig kunna vara surrogatmamma heller. Dessutom skulle jag aldrig klara att lämna ifrån mig barnet sedan, hua! 
För mig är inte de genetiska eller biologiska banden viktigast. Men att lämna ifrån sig ett barn som man har burit i nio månader, fått någon slags relation till... Alla som har varit gravida, vet nog vad jag talar om 
Även om jag respekterar surrogatmammor och tycker att de gör en mycket god gärning också, jag tycker inte att förteelsen i sig är fel. Jag fattar bara inte hur man kan klara det. Jag hade en relativt lätt graviditet, men mot slutet var det jobbigt och tungt, plus fick snittas pga (b la) tvillingsfödsel. Att gå igenom allt det igen fast för någon annans skull - nej inte en chans.