Krumelur-piller till bebis?

Vet inte hur många gånger jag viljat stoppa klockan under min dotters tvååriga liv, så jag förstår precis vad du menar.

Men helt seriöst så finns det ingen annan period som varit så fantastisk som nu när hon är två!!

Nu vill jag pausa!

Fram till 1 års ålder vill jag spola fram tiden!
Bebistiden är öken o skittråkig.

Nu blir det bara roligare o roligare o jag längtar till min äldsta blir tonåring!

Inte ska du missunna henne dammet - det är ju smaskens ;)

För min del får man gärna stanna tiden nu när ungen är snart fyra (på en någorlunda otrotsig dag då)... bebistiden är jag inte jättenostalgisk över. Men jag förstår känslan. 

Jag tycker den bästa tiden är nu. Idag är min son ett år och tycker det är en underbar tid. Han är "självständig", eller ja, han tycker om att hitta på egna bus och leka med sina saker, kryper omkring på uppdrag. Utforskar världen på ett helt annat sätt. Hehe damm är ju smarrig  Sonen är på god väg att börja gå nu också, åååhh längtar !! Jag tycker denna tiden är underbar.  

O damm...det finns ju värre saker de kan provsmaka....
Fimpar, sand, jord, toaborsten osv.....

o kattsand.....

Precis.

Oh, jag örstår dig precis!
Under dotterns 1-åriga liv har jag vid flera tillfällen velat haft tillgång till krummelur-piller!
När hon var runt 2 månader var jag blödig minns jag, JAG ville inte sova utan bara ligga och titta på henne och hade svårt att hinna med, fatta att tiden gick, ville stoppa den.
Jag har nu "försonats" med tanken att hon växer ...och det är så jävla härligt nu när hon kommer med en bok och lägger den i mitt knä och vill bläddra/läsa, ger härliga pussar & kramar

Det är roligt att läsa hur andra har det. Jag som har en dotter på precis två vill gärna hoppa ett halvår framåt och det senaste halvåret har varit klart jobbigt periodvis. Bästa tiden hittills var från åtta månader - 1,5 år. Och spädbarnstiden vill jag gärna snabbspola, har en galet mysig liten son på tre veckor men bara längtar tills han blir mer person och man får börja lära känna honom och göra saker med honom.

Precis när min dotter kom, för ca 4½ månad sen.. När jag efter förlossningen satt i sängen på BB med sambon sovandes brevid, vi 3, min familj, i den lilla sängen, tänkte jag, att jag vill aldrig att hon blir stor.. Det kändes så tungt när jag tänkte på att hon kommer bli det hur mycket jag än önskar att hon inte blir det. Jag satt bara och beundrade hennes små fingrar och tår, jag kunde inte släppa blicken.. Men vart efter varje dag, så kände man ändå, "åh vad jag längtar efter hennes första leende" , och när leendet kom, fortsätter det bara, man vill se sin älskade bebis utvecklas, se vad det kommer bli för något av grynet som ryms i min famn.. sen längtar man efter hennes första skratt, ord, steg, tonårsproblem.. Jag tycker att alla perioder har sin glans, det skulle vara tråkigt om inte min dotter utvecklades.. Jag vill ju se vad det ska bli av mitt mirakel!

Så snälla, stanna inte tiden, utan ta vara på den, och spara den!