Hej!
Jag tycker att ditt problem verkar bestå av två saker.
Det ena är att du har svårt att innefatta din lille son i ditt hjärta åtminstone vad gäller hans fysiska uppenbarelse.
Det andra är att du psykiskt misshandlar din sambo.
Jag tror inte att du menar något av det, utan att du mår dåligt av det förstnämnda och att det i brist på andra strategier tar sig uttryck i det sistnämnda.
Någonstans känner du dig förfördelad, och att sonens utseende är någon sorts gåva eller stjälp som du drabbats av. Hela premissen är fel.
Varje varelse är sin egen, så ock våra barn.
Din son har fått dig tillförordnad sig, att hjälpa och guida honom i livet.
Det är INTE lätt att vara människa, och hjärtefrågor är det svåraste som finns. Hjärtefrågor omfattar andra varelser och vår omgivning, vår relation till dessa.
Men det luriga är att på de områden som vi har problem med hjärtefrågorna, så sitter blockeringen i oss själva.
Det är så pass vanligt att ha blockeringar, att jag skulle vilja säga att alla har det, även om det kan ju finnas någon enhörning till människa därute som har fullt öppna tvåvägs hjärtekanaler och alla nycklar och lösningar på plats.
Men för oss andra dödliga så gäller att vi förlåter oss själva våra skulder gentemot kärleken, såsom den berömda bönen lyder. Och sedan får vi lägga fokus på att hitta produktiva inre lösningar för oss själva.
Ibland är det faktiskt inte så enkelt att vi bara kan öppna hjärtat och ge eller ta emot friskt flödande kärlek på området det gäller. Men då får man se det som att det, iallafall i min erfarenhet, i princip ALLTID finns nycklar och inre operationer som kan omstrukturera eller på andra sätt hjälpa upp situationen.
I fysiska hjärtoperationer kan man sätta stentar för att hjälpa blodflödet genom ådrorna, eller pacemaker som håller igång hjärtat på ett bra sätt, etc. Så det kan vara lite liknelse.
Hursomhelst, närhelst man känner någonting och har en inre sanning så tycker jag att det, iallafall i mitt liv, har varit helt och hållet ineffektivt att försöka slå pannan blodig mot förbudsväggen. Alltså, att man kämpar MOT sina känslor, försöker logiskt övertala sig själv att man inte känner vad man känner, att man inte får ha den inre sanning man har. Det har aldrig hjälpt någon, tror jag.
Däremot betyder det inte att ens inre sanning är den sanning man tvunget ska ha och leva med alltid, eller att de känslor man har alltid är så himla korrekta för att beskriva ens hjärtas sanna kapacitet.
Jag har lite svårt att förklara hur jag menar, men många gånger så beror ens icke uppbyggeliga känslor och sanningar på icke optimala tankegångar och omedvetna föreställningar, och på tillfälliga begränsningar vad gäller alternativa tankar, föreställningar, attityder.
Det gäller att man är lite kreativ, lite uppfinningsrik, villig att ta en titt på varelser och omvärlden och problemet med kärleksflödet från andra perspektiv.
Oftast är man låst, i älskar älskar inte, svart och vitt i tanken fram och tillbaka, skuldbeläggande av sig själv och andra, grubblande som bara går runt i en liten cirkel och runt runt igen, etc etc.
Så här är det, att ibland kan man inte hitta lösningarna själv, man är kanske för blockerad. Då behöver man input utifrån, det kan vara samtal med någon som har någonting fiffigt att säga om saken, terapeut eller annan person, det kan vara en insikt man plötsligt får när man tittar in i en genomsnäll hunds ögon, det kan vara någon självhjälpsbok eller en diktsamling där det stod en klok rad, det kan vara en mening i en Star Warsfilm som är den skruv eller mutter man saknade för sitt inre bygge.
Det kan också vara att man frigör sig själv och sitt flöde på ett helt annat sätt. Kanske genom ett skumbad, en rejäl dans genom huset till radions pampiga låt en morgon, att riva av ett stort papper och lägga det på golvet och stjäla barnets fingerfärg när ingen annan är hemma, och bara måla ut eländet inombords i färg, form eller motiv. Man kan ut och springa i löpspåret eller skramla med gjutjärnskastruller. Man kan göra huvud axlar knän och tår och skaka på kroppen och faktiskt morra rakt ut. Man kan krama nallebjörnar och man kan skrika i snöstormar och man kan skriva brev till Gud eller till vem man vill, som man sedan hoppar på innan man skriver ett KÄRLEKSFULLT OCH KLOKT SVAR RIKTAT TILL SIG SJÄLV.
För, säga vad man vill om Gud, men ordentliga brev med svenska bokstäver och meningar det får man ju inte om man inte skriver dem själv. Och VEM vet bättre vad du behöver få höra och känna och få till ditt hjärta exakt där och då, annat än du själv?
Så jag kan inte råda dig mer, annat än att din lille son ÄR fin, han är jättefin och det vet jag med säkerhet. Även din sambo var en underbar unik liten pojk när han var barn. Och du var precis lika fin när du föddes och växte upp.
Men det är inte som jag skuldbelägger att du just nu inte kan känna det!
Och är det så att du känner dig fångad, kanske i en relation eller ett familjeupplägg hur er vardag ser ut som du inte vill, och som du kanske revolterar mot inombords och det tar sig detta uttryck, så ska du veta att du ÄR inte fångad, mer än du kan kasta din egen frihetssfär runt dig, hur vid du vill.
Det kan vara att ni behöver ändra något därhemma, att du upplever för stor börda på din varelse, din själ och ditt hjärta?
Du är kanske arg på din sambo för annat än hans utseende, men stör dig på utseendet för att något annat djupare mellan er är fel?
Det är lite idéer, egentligen inte ens förslag, för jag vet ju inte. Men jag önskar dig kärlek och lycka till, och ännu mer till sonen, såklart. Att man har ett problem idag, betyder ju inte heller att du inte kommer att lösa det, du är säkert en stark och klok mamma, så ge dig själv kärlek och svängrum, alla behöver vi bli påminda om hur mycket kraft vi har i våra egna hjärtan, särskilt som du skriver när det är blockerat och vi inte alltid känner det!
Men du, du får inte vara elak mot dem! Som du ju vet, och det vill jag bekräfta, att så får du inte göra mot dem! Utan gör ditt bästa att lösa det på annat sätt!
KRAM
Jag tycker ändå att detta är mkt konstigt, att du VERKLIGEN TYCKER att din son är ful!!! Hm....visst man kan tycka att andras barn är gudomligt söta och någonstans inom sig känna att det till viss del är lite sötare än sitt eget, fast man älskar sitt eget mest av allt! Älskar du din son?? det borde ju vara det huvudsakliga, och det gör du säkert 
