Hur hantera sorgen efter missall?

Sänder styrkekramar till dig. Jag fick reda på i v15 att hjärtat stannat i v12+4. man känner sig tom och lurad. Det viktiga är att du känner att du får sörja hur länge du vill. Jag sörjer fortfarande drömmen om ett barn till, vi kommer att försöka igen.
Någonstans ser man framåt, att detta år ska bli vårt. Mitt tips är att prata om det. Oftast är det några få som frågar vad som hände, vad som var fel och hur hela den medicinska aborten gick till. För känns det bättre att berätta.
Kram

Tack för de varma kramarna! Efter en jobbig höst som pendalt mellan hopp och förtvivlan skulle detta år bli just "vårt" år. Vilket hån, det kunde inte börjat sämre...

Just nu känns det nästan som om jag någonsin hämtar mig från detta, inte vågar försöka igen. Den smärta och påfrestning det innebär  att alla så djupt ner, vill jag aldrig mer uppleva. Å andra sidan är väl människan skapt för att klara av kriser och återfå styrkan, även om det känns overkliget i dagsläget.

När fick du ditt missfall? Imponeras av din styrka att gå vidare och fortsätta drömma och kämpa för att bli mamma igen.

Alla kramar!
L

hej! vill börja med att säga att jag beklagar det som hänt er.

jag kanske läste slarvigt men i vilket vecka förlorade du ditt barn i?

Det kan låt jävligt att du kommer klara detta, men det gör du. det är tufft, tugnt o jobbigt. men med tiden kommer det bli lite lättare att andas. du kommer kanske inte märka det direkt, men efterhand så kan du se fler ljusglimtar o kanske känna lite mer hopp inför framtiden.

jag har inte haft nåt missfall enligt mej. men jag har fött ett dött barn i v37 och ett i v20. jag vet att man kommer vidare hur svart livet än verkade då. vårt år var både -09 och -10, men det gick fel. detta år hoppas jag blir lyckligare, men tar inte ut nåt i förskott. detta år kan bli ditt med ändå trots att det började tråkigt.

kramar

Lilla Lime, beklagar verkligen det som hänt. Du är stark det märks i din text. Mitt dog i v12+4 och jag tycker att det du gått igenom är värre än det jag gick igenom. Alla tycker säkert inte som jag. Kram till dig

Jag fick reda på mitt ma den 21 dec, fick föda ut det den 22 dec.

Hej Lilla Lime,
Jag kan också bara beklaga sorgen. Man läser om många fruktansvärda öden, och det är  svårt att säga vem som drabbas värre än någon annan. Jag antar att det beror på hur man är som människa, hur man accepterar det som hänt och hanterar situationen. Oavsett beundrar jag dig också för din förmåga att tänka positivt. Jag ser att jag missat att skriva att mitt ultraljud som konstaterade missfallet var i v 9, alltså betydligt tidigare än dina. Troligen hade fostret dött redan i vecka 6.

Jobbigast just nu är att blodet antagligen fortfarande har höga graviditetshormoner i sig. Jag mår återigen (hade ju några veckor där jag mådde så bra) jätteilla och är dödstrött, vilket är frustrerande. Det ständiga illmåendet gör att jag inte ens med hjälp av tankarna kan fokusera på något annat. Detta tillsammans med all ledsamhet gör att jag känner mig slut som människa. Vill bara ligga i sängen och sova, då slipper jag känna hur jag egentligen mår. När missfallet nu är konstaterat vill jag bara få ut allt, men inget händer i kroppen. Antar att det blir tabletter och/eller skrapning efter återbesöket hos läkare imorgon.

Att detta kan bli "mitt" år trots att det började så tråkigt, har du ju helt rätt i. Det är 345 dagar kvar och vem har sagt att det inte skall komma ljusare dagar? Jag önskar dig och också all lycka under 2011!! Berätta gärna hur det går med allt.

Kramar!

nej, man kan inte jämföra sorg. sjäklart får ni vara ledsna för det ni har förlorat. för de flesta byggs det upp en fantasi av en familjebild redan när man plussar. därför kan jag inte säga att jag har det värre eller att jag har större rätt än er att sörja.

men jag ville säga att trots att ni nu mår dåligt så kommer ni komma igen. det är jag helt säker på. när nån säger att tiden läker alla sår så betyder det inte att man nånsin glömmer. man kan gå omkring o känna det där såret för alltid. men med tiden blöder det inte lika lätt som det gör i början.

jag är dessutom helt säker på att ni en dag kommer känna att längtan till ny graviditet kommer ta över er rädsla. för rädda är så gott som alla under en graviditet, missfallsrisken är störst innan v12. sen minskar den. sen kan alla drabbas av mer otur, men det föds fler levande barn o därför måste man på nåt sätt våga tro att man kan o klarar det oavsett vad man tidigare gått igenom.

folk i er omgivning kan ha svårt att acceptera att ni är ledsna. välj då vilka ni kan vara ledsna med. hitta nån som kan lyssna om ni behöver prata. o här på fl finns det människor i alla situationer så det finns alltid nån som upplevt nåt liknade som kan ge tröst o stöd eller kraft o mod.

kramar

Hej tjejen!
Jag vet inte hur du mår just nu, men jag liksom du har gått igenom hormonbehandlingen för första gången och blivit gravid via IVF....

Lördagen den 15 januari (då var jag i vecka 18) hade jag ont i magen. Trodde då att det var bebisen som växte. Klockade "smärtan" och märkte att smärtan återkom vart annan minut. Jag sa till min sambo, "Det är väl ändå inte sammandragningar". Vid tillfället satt vi i en bil påväg hem mot Huddinge.

När vi var i Älvsjö gick vattnet och jag tänkte att nu har vi fått missfall. Jag kan även tillägga att jag hela tiden känt mig orolig att något inte stod rätt till.

För att göra en lång lördag väldigt kort så var det missfall. Vår bebis hade tydligen dött i vecka 11 eller 12. Och nu när det gått en vecka är jag fortfarande helt förstörd. Vi blev lurade på en graviditet, som vår läkare sa till oss. Och det känns verkligen så. Vi hade till och med bestämt namn, planerat för flera år framåt. Ja i våra tankar var vi säkert minst 1,5 år. Vi har skämtat om saker som vi vill lära vårt barn, hur vi ska uppfostra vårt barn. Ja allt är så smärtsamt.

Jag förstår din smärta, vi måste sörja det vi förlorat, vi måste sörja det barn vi aldrig fick. Så sa min läkare igår.

Alla som vi känner har sagt "Nu vet ni att ni kan bli gravida, så upp på hästen igen". Jag vet att det är svårt för anhöriga och vänner, att de inte riktigt vet vad de ska säga. Men jag önskar bara att de var tysta, lyssnar eller bara beklagar det som hänt. Mer behövs inte.

Det jag inte ville höra var att bekanta sa: "Min kompis, har en vän som också fick missfall och dem......". Jag vet att jag inte är den enda i hela världen. Jag vet att bland förstföderskor och speciellt IVF-patienter drabbas i stor utsträckning av missfall.

Och jag liksom du, ropade inte heller hej, jag visste att det hela tiden var osäkert. Men när man börjar närma sig vecka 20 och inte känt något speciellt så tror man att man ändå på något sätt kan andas ut.

Dagen innan missfallet sa jag till min sambo "VI får vara glada så länge det varade." Men just nu känner jag ingen glädje. Precis som "Lilla Lime" säger så ska man välja vilka man vill sörja hos. Och just nu, är det min mamma som är det bästa stödet för mig. Inte min bästa vännina, eller kollega på jobbet. För alla har varit så optimistiska och det behöver jag inte just nu. Bara de som kan vara ledsna med oss.

Hej fina du,
Att livet kan ta en sådan vändning på bara några minuter går inte att förstå. Jag lider med er något makalöst mycket. Känenr så väl igen mig i dina tankar och det man ofta får höra "min kompis har en bekant som fick missfall..." " Det är jättevanligt med missfall...". Ja, det må vara "jättevanligt" med missfall, men det är trots allt större chans att en graviditet går bra, och det är ju vad man hoppas på. Det är "jättevanligt " att man är med om att en äldre släkting dör, och då är det självklart för alla att man är ledsen, sörjer och mår dåligt. Det hjälper liksom inte att höra att det är sådant som ofta händer...

Upp på ryggen igen är inte heller lätt då man varken har häst eller sadel, som det känns nu, Kroppen skall ju rensas och återhämta sig. Vem vet om den tagit skada så att vi inte ens kan bli gravida igen. Å, jag känner mig så lurad och rånad. Känner mig inte komplett som kvinna och männsika när jag inte kan få bära och föda ett barn.

Jag hoppas vår tid kommer och att att det blir snart!! Dags för lite medvind i allt det jobbiga. Tänker på dig massor!!

Kram
L

Hej Lottsie!

En oro att man kanske inte kan bli med barn, gnager även mig. Jag är livrädd. Jag är till och med så rädd att jag kanske förhoppningsvis kommer att bli gravid igen, hur ska jag då tänke, känna, uppleva? Ska man då ignorera glädjen och vänta, vänta och åter vänta tills dess att barnet förhoppningsvis är fött? Då har man ju gått miste om nio månader att glädjas över?!

Ja, jag vet inte. Alla säger så olika. Det finns de som dag 1 köper kläder till deras ofödda bebisar och så finns det de som absolut inte vill ta ut något i förskott utan väntar till förlossningsdagen.

Jag hoppas så in i ..... ja.. jag kommer inte på något ord, men jag hoppas och hoppas verkligen, ja... jag hoppas så hårt att vi någon gång får uppleva glädjen.

Jag kom ihåg när jag låg på sjukhuset, efter missfallet och efter operation (moderkakan var de tvugna att skrapa bort) att jag måste bli gravid NU!!! Jag har ju förlorat så många veckor på detta missfallet. Så var mina första tankar... sedan släppte chocken, tårarna sprutade... för att någon dag efter övergå till skratt och fjanteri tillsammans med sambon för att återigen övergå till tårar... ja så har mina dagar sett ut. Varje dag har jag faktiskt varit så enormt ledsen.

Fick igår av en kollega en liten vit ängel i porslin.... Det finns de som verkligen förstår och finns där, som inte säger något utan ger en en kram, skickar sms att "Jag tänker på dig".

Kramar tillbaka!

Hej i all sorg,

Kan bara hålla med till 100 % i dina känslor och tankar. Dels är jag livrädd för att inte kunna bli gravid eller för att jag ska få missfall igen, hur överlever man då? Och samtidigt vill jag inget annat så innerligt mycket. Mitt liv kan omöjligen bli komplett utan ett barn.

Detta missfall, med allt vad det innebär innan man någon gång kan försöka igen, är så frustrerande. Jag känner mig så lurad och dessutom arg eftersom det är så tidödande att vänta, att så många extra veckor gått till spillo. Jag vill ta revansch på stört, bli gravid idag och inte vänta mer. Men än verkar det vara många veckor kvar innan kroppen återhämtat sig, graviditetshormonera helt försvunnit  och blödningarna upphört. Skulle göra vad som helst för at snabbat på tiden, vrida fram klockan.

Har fått rådet att fokusera på något annat i livet. Men det rådet blir jag bara arg över. Hur i hela världen stänger man av sina tankar och sin sorg när den är som störst?? Varje dag är en ledsam historia, fylld av hopplöshet.

Hej Lottsie o alla ni andra!! Beklagar er sorg. SJälv förlorade jag min lilla dotter i oktober, upptäcktes i v 24 med hade dött i v 20. KÄnner att livet är en bergodalbana speciellt nu när beräknad födsel närmar sig (var beräknad 14feb) och flera i vår närhet har fått barn. Samtidigt känner jag att jag blir allt starkare igen och dalarna inte är lika djupa längre.

För mig har det hjälpt att skriva om det jag varit med om, bara för mig själv. Känner att jag genom detta får utlopp för det jag känner och tänker. Känner också att jag allt jag varit med om finns nedskrivet så jag vet alltid hur det kändes just då även om jag inte tänker på det. Att prata med nära och kära är också till en stor hjälp, även om folk ibland kan uttrycka sig konstigt och inte förstår riktigt vad man gått igenom.

Känner igen tankarna om att inte kunna bli gravid igen och rädsla för att återigen få missfall men vill verkligen bli gravid igen. Kroppen min verkar dock inte helt ha återgått till "normalläge" men det kommer väll så småningom.

Mitt i all sorg så har jag samtidigt insett hur lyckligt lottad jag är, otroligt att nått måste hända för att man ska förstå vad man har. Har ju en otrolig man, en stöttande familj och många kära vänner och kollegor som faktiskt vågar fråga mig hur jag mår och hur jag känner.