smärträdd förstagångsgravid - råd?

Läs på om dyktekniken! Jag tillämpade den med tredje barnet, och skillnaden var enorm. Trots att det gick ganska fort var smärtan hanterbar och jag avböjde till och med annan smärtlindring än lustgas...

Jag var också fruktansvärt rädd för smärtan och grät vissa kvällar och nätter för att jag var livrädd!
Födde min son för cirka 7 veckor sedan och mitt allra bästa råd till dig är att ta det som det kommer. Ingen kan säga hur ont det kommer att göra, det är helt upp till var och en! Lyssna inte så mycket på andra, du klarar det här..vi kvinnor är gjorda för det
Och får du så ont så finns det otroligt bra smärtlindring idag, jag tog EDA och det var himlen för mig (under 30 minuter sen fick jag krystvärkar haha gick lite fort sen..)
Jag blev sydd, fick en mindre bristning men det berördes jag inte det MINSTA av..jag låg bara och tittade på vårt mirakel som låg på min mage. (hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha honom på magen när moderkakan skulle ut och om jag skulle behöva sys för jag var jätte rädd för det också!)

Bäckenet är ju självklart lite ömt efteråt och dagarna efter förlossningen men det är värt allt! jag lovar!

All lycka! Och försök att slappna av..fast jag vet hur SVÅRT det är!
(Kan tillägga att jag 2 timmar efter förlossningen ville göra om det )

Jag längtar till nästa gång, jag avundas dig!
Du har något så otroligt häftigt framför dig!

Ville bara lägga till det!

En doula kanske skulle kunna hjälpa dig att känna lugn och trygghet inför att föda.
Med en doula har du hela tiden en person med dig som känner till dina rädslor och hjälper dig att hantera dom under förlossningen. Hon stannar vid din sida när barnmorskan går av sitt pass, och kan hjälpa din partner att stödja dig på bästa sätt.
Varje födsel är unik och hur man reagerar på förlossningssmärta är väldigt individuellt.
Försök att inte läsa för många förlossningsberättelser på Familjeliv, de kan uppfattas som väldigt dramatiska för den som är utomstående. Här kan du läsa vackra berättelser som inte är så läskiga:

fodahemma.org/fodselberattelser

Och här kan du läsa mer om doulor och hitta någon i ditt län:

www.doula.nu
www.vastkustdoulorna.se

Kram!
/Jenny Gustafsson, doula i Göteborg

Jag vet lite hur du känner dig, för jag var också väldigt rädd för förlossningen. Jag har ingen som helst smärttålighet och kunde aldrig tro att jag skulle klara av att föda fram ett barn. Det råd jag kan ge dig är också att inte lyssna på skräckberättelser, om folk börjar berätta sådant så är det faktiskt helt okej att säga att man inte vill höra. Sen finns det många positiva historier också! Det finns nån tråd om det här, men jag minns inte var, den var humoristisk och mycket positiv för mig att läsa.

Det är inte fel att vara påläst och jag tycker du ska be pappan till barnet att läsa på han också, för det kan faktiskt göra dig tryggare om han också vet vad det handlar om.

Rekommenderar också att ta epidural, jag blev även mycket god vän med lustgasen.

Jag klarade förresten av att föda fram min lilla bebis, så då gör garanterat du också det

Kan tillägga att krystvärkarna och utdrivningen var absolut mest smärtsamt för mig, extremt smärtsamt - MEN det gick ändå ganska fort över.

Vilken tröstande tråd!

Jag är rädd för själva förlossningen men kanske ännu mer rädd för att spricka. Har hört om dem som spricker så att de får svårt att hålla sig både med urin och avföring. Det är min stora skräck. Hur ont det ska göra efteråt och hur man inte blir som förut.

Skönt att läsa den här tråden, den ska jag spara!

Jag fick ju en liten bristning som ovan och jag var verkligen livrädd för att spricka och att man inte skulle bli som förr efter förlossningen.
Jag kan säga att jag hade svårt att hålla "igen" när jag skulle på toa de allra första dagarna för knipmusklerna fungerade inte riktigt då. Men det gick rätt fort att få tillbaka dem  Övade med knipövningar (gör fortfarande) varje dag, i början ska man ligga ner och knipa för musklerna har blivit så pass belastade så man ska vara snäll mot dem men sen så  3 veckor efter förlossningen hade jag sex för första gången igen och min sambo sa att det var nästan exakt som innan, nu 11 veckor efter är jag precis som innan om inte tajtare så försök att slappna av  
Kan tillägga att jag kände inte det minsta av när jag sprack under förlossningen, jag var så inne i att krysta och få ut våran son!

Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag ville ha varma handdukar och att BM skulle använda sig av pirenalskydd vilket dem gjorde, så otroligt duktiga! Så ett tips är att skriva det om du är rädd för att spricka
All lycka!

vad är pirenalskydd?

vill bara tillägga också att för min del var de sista graviditetsveckorna så jobbiga så jag började riktit se fram emot förlossningen, man vill bara att det ska va över nångång!
så såhär i efterhand kan jag säga att sista gravidmånaden var tyngre än förlossningen, och då var jag på sjukhuset med värkar i 3 dygn innan sonen kom ut.. (blev också klippt vilket jag är väldigt glad över, tror att jag slapp undan lindrigare då med tre yttre stygn än om de använt sugklockan..)

men jag tror nog att människan är lagad så, att det ska bli så jobbigt att man tillsist inte vill nåt hellre än att föda!

Barnmorskan håller händerna på ett visst sätt "därnere", pirenalskydd minskar risken för att man spricker i samband med förlossningen

*Perinalskydd*

Jag födde utan eda, hade endast lustgas och inte ens det på slutet. Hade en långdragen förlossning (1,5 dygn) och krystade typ 2 timmar. Jag blev sydd efteråt. Men det var inte så farligt. :)

Hur man upplever värkar är nogväldigt individuellt. Jag upplevde det som kraftig mensvärk och så blir det ju en sammandragning. Väl inne på förlossningen kunde jag inte gå när jag hade en värk, hängde på gåstolen med sambon konstant masserande. Mest tror jag det berodde på att man på nåt sätt vill kämpa emot. Inte gå så mkt, för då blir det ju värre, vilket ju är bra, men vilket man inte har nån lust med just då.

Det värsta tyckte jag var att man tänkte när man kom in att "nu gör det ont alltså". Kan kunde fortfarande gå, stå, prata och vara med själv dock. Sen retade dom hinnorna och då tänkte jag att VA? kunde det göra ännu ondare? Då blev jag plötsligt rädd och undrade hur många gånger värre det kunde bli. För man vet ju inte hur ont det gör när det gör som ondast, det enda man vet är att man redan tycker att det gör jävligt ont. För mig var det dock ingen outhärdlig smärta. Det var tradigt, det är ju som att må riktigt illa eller ha migrän, man vill bara att det ska ta slut men man genomlider. Dessutom får man ju (förhoppningsvis) lite vila mellan värkarna om så bara några sekunder åt gången. :p

När jag väl skulle krysta ville jag snittas och bedövas och dödas. Men nog mest för att man inte fattar hur det här ska gå. Hur fasen ska ungen komma ut? Man har legat där i timmar och inte sett ngt direkt hända (det ser ju bara barnmorskan) och om en hel unge ska ut måste det ju hända jäkligt mycket på en gång tycker man.  Det måste vara omöjligt. Eller göra en miljard gånger ondare och det vägrar man i det läget. Själva födseln dock tyckte jag inte gjorde speciellt mycket ondare än värkarbetet. Jag är enormt glad att jag inte hade bedövning för då hade jag inte vetat att det inte blev så mycket värre. Och det gör att jag känner mig lugn inför nästa förlossning. Jag kommer inte att ha bedövning nsta gång heller om jag inte får för mig det på plats.

När ungen var ute hade jag inte ont alls. Jag hade inte direkt nån koll på om jag hade ont eller vart, man var ganska omtumlad och trött.

Däremot var jag livrädd för all eventuell smärta. Ingen fick röra mig, och jag frågade nog 10 gånger efteråt "kommer det göra ont, hur ont?". :p Det enda som gjorde ont var bedövningssprayen, den sved som eld och dom sprayade i ca 10 sekunder, sen var det 10 sekunder innan det slutade svida. Därefter sydde han i ca 20 minuter och jag kände inte ett dugg. Knappt ens att han rörde mig.

Sen var jag livrädd att kissa efteråt, men det gjorde inte heller ett dugg ont. Det ser ut som att man vänt utochin på sig, men det gör inte ont och det är det viktigaste.

Ett år senare är jag nog exakt likadan som innan på alla sätt och vis. Om en kanske lite mer taggad inför nästa förlossning, då jäklar ska jag göra det bra.