smärträdd förstagångsgravid - råd?

Tack så hemskt mycket alla ni som tagit er tid och svarat! Och tack för att ni delat med er av er upplevelse. Det är ju som ni säger, man klarar det i slutändan, det är bara att förlikas med att det kommer göra ont. Klart att man kan styra det lite själv och som någon sa vad gäller andning - det är säkert väldigt viktigt! Ja, jag hoppas verkligen att de har föräldrakurser under sommaren här i Götet. Dessvärre är min sambo boendes i Norge ända tills vi flyttar dit efter födseln så den kursen får man gå på själv :( Är ju också lite tråkigt då jag inte vet hur han ska kunna "Hjälpa" mig under förlossningen då han inte kommer att ha gått föräldrakurs och sådär :/ Hur mycket kan man egentligen kräva av den man är ihop med under förlossningen? 

Ja som sagt, era svar var fantastiska. Tack! 

Skriver samma råd som du fått tidigare i tråden - försök att inte läsa så mycket om andras förlossniingar. Det finns många skräckhistorier och har man upplevt en traumatisk förlossning kan det vara skönt att skriva av sig såhär i forum för att gå igenom det för sig själv och även få respons från andra.

Är själv väldigt smärträdd och kan säga att för mig var förlossningen en otroligt underbar upplevelse! Jag hann inte med bedövning och tyckte inte ens det gjorde hälften så ont som jag föreställt mig. En otroligt mäktig känsla att föda sitt barn!

Min sambo är engelsktalande så jag gick också föräldrautbildningen själv. Kände precis som du men han förvånade mig o var ett fantastiskt stöd. Ni kan ju prata om det hemma efter att du har varit där! Så han vet hur du tänker att du vilö ha det osv. :)

jag var också väldigt rädd för förlossningen och smärtan...
jag försökte att inte läsa och lyssna för mycket på andra och deras förlossningar, allt är ju som sagt var olika... jag lånade en jättebra bok på biblioteket om förlossningen, "Förlossningshandboken", som jag läste. Den kan jag rekommendera :) Tvingade sambon att läsa den med o läsa på i allmänhet om förlossningar så han var så förberedd han kunde vara å :)
sedan så "härdade" jag mig själv genom att titta på förlossningar på tv, tex förlossningskliniken... det hjälpte mig, och jag var inte så rädd när det hela startade faktsikt, jag kunde ta smärtan o det hela som det kom...

om  du är väldigt rädd inför det hela så tycker jag du ska prata med din BM om det, så kan hon hjälpa dig vidare :)

Jag är vanligtvis smärttålig men hade jätteont under förlossningen - tills jag fick EDA. Den tog bort precis all smärta och det gjorde inte ens ont att krysta ut. Så det finns verkligen effektiv bedövning om du behöver det. Efteråt hade jag inte speciellt ont alls trots en del komplikationer och jag kan inte tänka mig att jag hade mått lika bra efter ett snitt.

Yes! Profylaxgruppen! De har ju nätbaserad kurs oxå. 

Och jag vill rekommendera Gudrun Abascals "Att möta förlossningssmärtan", den är heeeelt suverän och ger massor av handfasta tips. 

Sen är förlossningssmärtan så olik allt annat du varit med om, för det är en positiv smärta. den talar om att allt är SOM DET SKA istället för att något är på tok (som vanlig smärta).

Och sen tre råd:
1) Knark is the shit när det kommer till förlossningar! Har du ont och vill ha smärtlindring så be om det! Du får inga pluspoäng för att föda utan mediciner.

2) Tänk inte "Jag måste hålla ut så länge som möjligt innan jag tar nästa smärtlindring, för om jag inte klarar det här, hur ska jag då klara det sen?". Det är helt fel för smärta föder rädsla, som föder smärta, som föder rädsla, som... Man hamnar i en ond spiral där man inte äter o inte vilar och då orkar man ingenting, allt gör bara ont.
Ta istället den smärtlindring du vill ha när du börjar känna "Tja, nu skulle det verkligen kännas gött med lite x", då behåller du kraften, du orkar äta, du kan slappna av o vila mellan värkarna.

3) För ca 75-80% tar EDA bort smärtan helt. Det är underbart! Då soooover man gott! Vaknar o är utvilad när det är dags att krysta.
För ca 15-20% tar den delvis bort smärtan. Tja, lite är bättre än inget.
För ca 5% funkar det inte alls. Se till att ha en plan för hur du ska ta dig tillbaka på banan om du skulle råka vara en av dessa. Ett tips är att inte be om EDA när du är helt slut o det verkligen är ditt sista hopp, för då har du inte ork att ta nya tag om den inte funkar (eller du av någon anledning skulle bli förvägrad EDA). 

Jag kände precis som du, var otroligt rädd för smärtan och är dessutom ganska smärtkänslig. Jag trodde på allvar att jag skulle typ dö och läste varenda bok om förlossningssmärta jag kom över. Hade verkligen ställt mig in på det allra allra värsta. I min journal stod det också att jag ville ha epidural och min stora skräck var att inte få någon.

Min förlossning började med vattenavgång och en halvtimme senare kom värkarna. Två timmar senare var jag öppen 5 cm och det gjorde ont, men inte jätteont. Bm konstaterade att jag skulle bli kvar och frågade om mina önskemål. Sa då att jag ville ha epidural. Så hon sprang iväg direkt för att förbereda det och jag kände liksom "ojdå, sååå ont gör det faktiskt inte". En kvart efter det fick jag några riktigt kraftiga värkar och då fick jag nästan panik "10 timmar om det ska göra 10 ggr ondare, klarar jag inte av" Nästa värk var en krystvärk. Då hade det gått drygt två timmar sen första värken hemma och jag hade inte ena hunnit få någon lustgas. Epiduralen avblåstes såklart och bebisen kom efter en halvtimmes krystande.

Min stora skräck besannades, men det var inte nå farligt! Märk väl att jag under sista öppningsvärken trodde att det kunde göra 10 ggr ondare! Skulle kunna säga att det gjorde typ 8 ont av 10. Krystningen och utdrivningen var helt smärtfri.

Lycka till!

Jag var väldigt rädd för att föda vaginalt, så pass att jag under lång tid var ganska inställd på att inte skaffa några barn. Men i april förra året föddes jag en liten kille och jag måste säga att jag tycker att förlossningen var en helt fantastisk upplevelse, inte alls som jag hade föreställt mig. När barnmorskorna höll upp vår bebis så var min första tanke "var det inte värre". Jag var helt upprymd under en lång tid efteråt att jag hade fixat det så bra.

Ca fyra månader innan förlossningen så insåg jag att jag inte kunde blunda för att jag verkligen skulle gå igenom det. Innan hade jag inte velat läsa någonting om det, men jag köpte två böcker "Att möta förlossningssmärtan" av Gudrun Abascal och "Innan du föder" (inkl dvd) från Annas Profylax. Mycket bra båda två! Min man och jag pratade igenom mycket innan hur jag ville ha det, så jag kände min helt trygg av att veta att han hade stenkoll.

Under förlossningen så använde jag mig av andning och lustgas. Jag hade en målbild som jag försökte tänka på. Vi var noga med att berätta för peronalen på bb att jag hade känt mig rädd och då framför allt för bristningar. De hjälpte mig mycket bra, vilket gjorde att jag knappt hade några bristningar alls.

Så mitt råd är: Förbered dig! Våga ta till dig vad det innebär att föda, men gör det genom exempelvis de böcker som jag nämnde och inte genom att lyssna på allas förlossningshistorier är den ena är värre den andra.

Jag hoppas att du får en fin födelsedag! Lycka till!

Mitt tips är att läsa på innan så du vet vad en förlossning går ut på. Bra böcker är Gudrun Abascals "Att föda" och "Att möta förlossningssmärtan".

Sen är alla förlossningar olika, så du kan mycket väl få en toppen förlossning fastän grannen haft en jättejobbig!

...och sen vad gäller det du räknade upp i trådstarten: jag blev sydd och kände absolut ingenting, jag bajsade redan samma dag jag fött och det gjorde inte heller ont (till min stora förvåning!), och som någon babian kände jag mig definitivt inte Visst, ont har man dagarna efter, och under förlossningen förstås, men du överlever, och du kommer att få den aboslut finaste gåva du kan tänka dig - ett ljuvligt litet barn!