Behöver man vara rädd för döden? Vad tror ni?
Och vad tror ni händer efter döden? Som att slå av en strömbrytare bara, att allt bara blir svart? Man slutar helt enkelt att existera helt och hållet?
Eller tror ni det finns ett bättre liv efter detta livet? Att efter man dött så får man det bättre?
När en kompis till mig just var på väg att dö klarnade hon till någon sekund, log och pratade om barn som sjöng... Jag tror att döden är ljus och vacker. Tror man inte på något efter detta är det ju absolut inget att oroa sig för, då somnar man ju bara in. Tror man att det finns något mer, ja då blir detju spännande att se vad, eller hur?
Jag vet egentligen inte vad jag tror, exakt sådär. Men jag skulle önska, att det var så att man får vara med på något vis ändå, i tanken eller vad man ska säga, och följa och stötta sina nära och kära. Kanske en vacker dag när man känner att dom inte behöver en mer, så får man födas på nytt, och ta med dom erfarenheter man samlat på sig under det här och tidigare liv...
Pratar vi om tro så tror jag på att döden inte existerar och det vi kallar för döden är bara övergång till något annat. Sedan är döden i sig inte viktig utan livet är det. Memento mori tolkar jag som att vara medveten om den kommande döden för att kunna njuta av livet och göra sitt bästa av det.
Egentligen om det ska finnas något budskap i livet egentligen.
Så föds vi ju för att föra våra gener vidare.
Jag tror att det är som att vara innan man föddes när man är död.
Jag tror på att vi kommer att återfödas när vi dör. Jag tror på att lagen om orsak och verkan kommer att bestämma var och hur vi återföds.
Jag har startat en annan tråd om detta ämne och jag svarar såhär. Det är svårt tror jag att avgöra vad man VILL tro och vad man EGENTLIGEN tror. Vi människor har ju en instinkt att överleva och därför vill väl de flesta tro att det skall vara en stor överraskning när vi drar ur kontakten. Det är vad vi vill tro men om man rannsakar sig själv och är realistisk så kanske man har en annan uppfattning.
Jag vet inte vad jag tror, men jag vill tro att livet fortsätter - någon annanstans! Som i bröderna lejonhjärta, där man fortsatte till nästa värld. Ett parallellt universum där man kommer ihåg sitt förra liv och får chansen att leva ett nytt men utan de misstag man gjorde första livet, utan man kan göra andra ;)
För övrigt så tycker jag att epikuréerna är "bra" förebilder. Inte i allt dock, men "Lev som du vill och skit i andra. Om du vill sitta mitt ute i skogen och spela banjo för resten av ditt liv så gör det!" Så fint uttryckte min filosofilärare det ;)
Min åsikt: Lev precis som du vill, livet är för kort för att lyda andras regler. Väljer du att göra det ändå så får du en ny chans i nästa liv, men slösa inte på dina chanser!
Människan är ju bara en av alla varelser på jorden. Kommer hundar, katter, grisar, fiskar, orangutanger också till något slags paradis?
Veckan efter man dött är man i mentala skick som veckan innan ens föräldrar gjorde det där som ledde till ens tillkomst.
Det är uppenbart att man vid lätta hjärnskador som stroke kan tappa viss hjärnkapacitet, som te.x. tal, färgseende eller att känna igen ansikten, m.m.
Jag tycker det är ganska intressant att folk, trots detta, tycks tro att man efter en *total* hjärnskada (vilket döden är) kan ha ett medvetande värt namnet som far vidare och kanske rent av sammanstrålar med folk från förr som dött.
Jag tror det blir game over. Tror inte på reinkarnation o s v. Önskar jag gjorde det, men tyvärr.