Gör man inte slut för lätt/fort nu mera?

Klokt. Man har mycket mer energi till barnen när man slipper en partner som inte kan agera vuxen. Individualismen lär mest innebära att man det finns bättre livsvillkor att hitta för föräldrar OCH barn, på skilda adresser.

Du har en rejäl poäng i det senare.

Klokt! Individualism innebär mest att man vet att ett bättre liv utan dåligt bemötande eller vilja till ansvar, finns i ett eget hem.

Det handlar såklart inte om att tvinga, men som vanligt så har samhället alltid en viss roll och samhället kan påverka väldigt mycket. Om det finns bättre stöd för att söka hjälp istället för att separera så kommer ju troligtvis fler göra det också.

Haha jasså är det individualism för dig? Jösses..

Apropå det här med småbarnsföräldrar och sex så har DN en artikel idag om just detta, baserad på "undersökningar" från just familjeliv. Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet så jag kan inte länka.

Hittade dessa:
www.dn.se/insidan/insidan-hem/anna-maria-35-jag-kan-inte-forsta-dem-som-bara-lagger-undan-det-sovande-barnet-o
www.dn.se/insidan/insidan-hem/hur-ska-smabarnsforaldrar-hinna-fa-till-det

Själv skulle jag ju däremot aldrig få för mig att ha sex medan barnen tittar på film!! Eh? Och samtidigt säger samma person att hon inte bara kan lägga undan ett sovande barn och ha sex medan barnet sover? Konstigt i mina ögon. Vi har sex när de sover, inte när de är vakna

Nej, skulle heller aldrig ha sex med vakna barn, skulle bara vara tokstressande.

Beror kanske på hur gamla de är

Och VAR de är o om man gör det under täcket, så man fort kan avbryta.

Det där har jag hört i ungefär 30 år, redan då ansåg man att man lämnade varandra för snabbt och för lätt. Jag vet inte många som separerat eller gjort slut tyckt det varit lätt.

Nej, jag tror inte man lämnar varandra lättare nu än förr, men om man ser skillnaden så dröjer det längre när man blir mer stadgade.
Så förr, så kanske man var en etablerad familj vid 25, idag är många fortfarande singel och prövar sig fram och visst, har man inte lång tid bakom sig, så är det lättare att göra slut.

Men om man jämför med i vilken fas man är i livet, så tror jag det inte är någon större skillnad nu och om man ser 20 år tillbaka i tiden.

Men jämför man med mina föräldrars generation (födda på 30-talet) så skiljer det sig nog en del. Då var det svårare att lämna, speciellt för kvinnorna, då det inte var så vanligt att en kvinna hade egen försörjning.

Ja jag tror du tänker lite kortsiktigt, det är väl under en längre tidsperiod man faktiskt sett denna ökning och det sträcker sig längre än ynka 30 år.

Funderade lite på detta och hittade lite statistik:
www.scb.se/Pages/TableAndChart____279901.aspx

Där ser man att ökningen sedan 30-talet är markant, men även sen 70-talet har det ju fortsatt att bara öka och öka. Men under de senaste åren, sen 2006, verkar det plana ut. Så egentligen kan man ju säga att det är en gammal diskussion och det kanske faktiskt är så att det sakta men säkert börjar ske förändringen i samhället osv som gör att fler istället försöker hålla ihop. Tex tror jag man har börjat komma tillbaka till tanken om att hålla ihop för barnens skull (för att många föräldrar idag själva är skilsmässobarn kanske) för att man sett att det inte är bättre för barn att föräldrarna separerar (åtminstone känner vi så).

Men samtidigt vet jag många i min omgivning som separerat redan under barnets första år och man blir alltid lika chockad för det känns som att det kommer som en blixt från klar himmel och det känns verkligen inte som att man övervägt beslutet när man separerar med en tex 4-månaders eller 8-månaders bebis... känns som världens impulsgrej! Då ska också sägas att de har varit i olika åldrar och "faser" i livet, ett av paren har varit unga, runt 20, ett har varit närmare 40 (men då hade de iofs äldre barn och kändes inte lika impulsartat) och sen några därimellan.

Vart kan man hitta statistik att separationer är vanligare bland låginkomsttagare? Blev nyfiken på det, har inte hört talas om det innan. Man kan ju undra varför det skulle vara så isf. Ekonomiska problem - ofta en stressfaktor i hemmet, ofta konfliktfyllt område och något som föräldrar grälar om?

Det blev jag också nyfiken på, och funderade lite på. Jag funderar på om det är det där med ekonomi men också kanske att låginkomsttagare har skaffat barn tidigare (innan utbildning mm) och därför mer oplanerat??? Spånar bara...

För mig känns det som låg och hög skiljer sig mest medan medelsvenssons håller ihop. Låg pga de anledningar ni nämnt, hög pga individualismen.

Jo det stämmer nog, det är nog att jag ville mest visa att det var så man sa även för 30 år sedan, dvs det är inget nytt att man säger att folk skiljer sig för lätt.

Jag tror att folk skiljer sig för att de inte vill vara ihop med någon de inte trivs med. Att det kanske är bätre för barnens skull spelar inte så stor roll, eftersom man  ju aldrig kan veta vilket som är värst; en skilsmässa eller att leva i känslomässig misär med föräldrar som önskar att den andre inte var där. Då kan man ju lika gärna göra så att någon får det bra; man själv.

 Lite utilitarism på familjenivå, typ. Så hade jag resonerat i alla fall.

jag och min man kan bråka som fan 1-2 gånger i veckan iband är vi högljudda jag har många gånger tänkt att det är bättre för barnen om vi skiljer oss. men alla andra dagar när allt är perfekt ser jag hur lyckliga glada och trygga dem är med två föräldrar. vem är det som vet säkert att ett barn kännersig  trygg hos sin förälder efter att man separerat? Den personen lan inte förstå hur ont det gör i barnet att vara utan dena ena föräldern i en hel vecka. En vecka är lång tid för ett litet barn. Att skrika och gråta vid lämningar hur kan det vara tryggt? Eftersom att de  dagar vi inte bråkar känner kärlek så måste det ju gå att lösa konflikter. Jag tror att det handlar mycket om att lära sig  att leva med de stressmoment som uppkommer i livet tillsammans desto mindre stress ochpåfresstningar desto mindre bråk. Desto äldre barnen blir desto mer sams tror jag att vi blir.

Jag vet inte hur statistiken ser ut, rent generellt, men det är väl sällan ett lätt beslut att separera, jag håller dock med någon annan som skrev att många däremot rusar in i nya förhållanden och nya familjekonstellationer, då tänker jag ju oftast att det finns något olöst från den förra relationen som behöver bearbetas innan man går in i något nytt. Att man behöver en tid av bearbetning och reflektion innan man fullt ut kan ägna sig åt en ny relation.

I min omgivning så är det mest två sorters par som separerar: (OBS! i min omgivning, detta är inte sanning) dels de som varit tillsammans väldigt kort tid och som fortfarande var i förälskelsefasen när de fick ett barn, eller två barn snabbt, som hade nån slags bild om att de skulle fortsätta vara i förälskelsefasen trots nattvak och helt nya liv, men så insåg de istället att de nog inte funkade som par på lång sikt. Eller de som skaffade barn i nån slags omedveten förhoppning att det skulle stärka förhållandet, men att det blev tvärtom, barnet snarare accentuerade det som var fel i relationen redan tidigare.

Och sen finns det de där man nästan önskade att de separerade, väldigt ojämlika förhållanden t ex, eller förhållanden där båda gnäller på den andre och de grälar så där passiv-aggressivt när man träffas och man tänker att de nog håller ihop på ren trots. Har de barn känns det extra jobbigt.

Jag kan väl tillägga att om jag någon gång tillfrågas om råd, antingen privat eller som professionell så brukar mitt huvudsakliga råd vara att inte fatta livsavgörande beslut när man inte kan tänka klart. Och jag är tveksam till om man tänker klart när man fått sitt första barn under dess första levnadsmånader...