Donator - hur är det för barnen?

Hej!
Först vill jag bara säga grattis till den växande magen! Hoppas det inte är alltför lång tid kvar innan Ni får träffa ert önskade lilla barn...
Jag o sambon har en son som kommit till med hjälp av en manlig donator. Sonen är två år i augusti... så jag kan någorlunda sätta mig in i dina tankegångar...
Under själva graviditeten så var mitt huvud också fyllt av tankar kring donationsprocessen. Jag tänkte mycket på hur donatorn såg ut.. hur han var i sättet osv. Skulle han påminna om min man?
Efter förlossningen så fick jag svar på många av mina frågor ... sonen är fruktansvärt lik mig till utseende och sätt.
Ju äldre sonen blivit desto mer har han börjat ty sig till pappa. Pappa är den stora "idolen" i familjen.
En mer närvarande och omhändertagande pappa får man leta efter!
Personligen så tror jag inte att sonen kommer få några men av att inte vara ett fullt biologiskt barn. Vår plan är fortfarande att berätta så snart sonen börjar ställa frågor om "hur han kommit till".
Tänker ibland på det där att faktiskt 20 ( eller var det tom 25 %) av alla män är inte biologiska fäder till sina barn..?
I många av dessa fall handlar det ju om att verkligen avsiktligt undanhålla en sanningen för ett barn..?
I vårt fall har vi stått i valet att inte få bli föräldrar alls eller ta hjälp av donator.
Är man ärlig mot barnet ifrån början så slipper man stå där vid deras 15 årsdag och försöka klämma fram att "hmm.. jag har nåt viktigt att berätta".
Sen är man ju inte mer än en människa. Visst kan jag tänka mig att vår son i nåt vredesutbrott i tonåren kommer använda "donationen" emot oss. Tonåringar kan vara "j*vliga" ibland när de inte vet hur de ska utrycka sig... De vet att det kommer ta hårt i hjärtat ( fast kanske inte hur hårt ) när de inte får sin just för stunden livsviktiga vilja igenom...
Långt inlägg...
Men det jag egentligen vill ha sagt är att Ni antagligen kommer göra det allra bästa för just ert barn.
Det finns inget facit i slutändan ....

Tack för omtanken! Jag hoppas vi gör rätt. Vi vill ju bara det bästa för barnet.

Hej!

Jag och min sambo väntar också barn med hjälp av donatorinsemination, är gravid i vecka 33. Har också funderat mýcket på samma saker som ni, särskilt innan, men även efter inseminationen. Har inte läst något av de bloggar och reportage som du skriver om. Har bara hört från Storkkliniken när vi var där att det var bra att berätta det så tidigt som möjligt för barnet samt att det var många barn som nöjde sig med att bara läsa det som finns skrivet om donatorn, och inte kände att de ville träffa honom. Det känns ju inte bra att höra att många "donatorbarn" verkar må dåligt och ha det jobbigt. Var har du hittat den informationen?

Har även funderat en del på hur det känns för min sambo som inte blir biologisk förälder. Vi pratar inte direkt om det nu, men vi gjorde det innan vi bestämde oss för donation. Han verkar redan älska bebisen i magen och pratar jättemycket om och med den. Har ni berättat för många hur er bebis blev till? Jag har berättat för familj och mina nära vänner, men min sambo har bara berättat för sin familj men inte för vännerna. Han tycker inte att folk behöver veta om det. Och det kan jag ju hålla med om, men jag hoppas inte att det handlar om att han skäms över det eller känner att han inte är en "riktig" pappa...

Den här tjejen mådde inte bra: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/12/15/AR2006121501820.html 
Men den här killen verkar ok faktiskt http://goodmenproject.com/families/meeting-my-sperm-donor-dad-part-2/

Här hittade jag vad en australiensisk kvinna skrev - som har en webbsida för att ha kända donatorer, alltså såna som barnen har kontakt med:
 
The web site FSDW (DIY Baby) allows for single women, lesbian and infertile couples to connect with sperm donors who will agree to have contact with the child BEFORE 18- or even to co-parent - and make an arrangement that enables the child to know who he is. People shouldn't have to go through what Damien Adams talks about - craving his genetic identity- and the issues many others are going through- even knowing info at 18 is too late.

Mn samtidigt skriver hon så här:
This is a starting point- based on what children have said they would like to know about their 'donor dad' in the early stages - making him 'real' - not just a sperm producer. Even through clinics is it not possible for donors to complete information such as this- without contact information?

Most children - who are told of their conception in a sensitive and age appropriate manner - separate the 'donor dad' from their 'real' parents (as they say) To them, the people caring for them- soothing their nightmares, putting a band aid on their 'boo-boo' are the people they call 'Mom and Dad' or 'Mom and Mom' or 'Dad and Dad'. We have found that it is when children do not get the parenting they need that they hope for something better- often hoping that this will come from the biological parent they do not know. Sometimes this can be true- and sometimes it isn't. It is also logical when children are being raised by parents very different to them- in looks, personality, interests etc- (which can also happen with biological families) that children ask more questions about their origins- even though there may not be the link they believe is there.
The main thread is honesty- and that children can find out about their origins if the need and want to at the very least at 18. If we are parenting positively (see info about this here) this will not threaten us
- or our relationship with them. We can also perhaps protect them from the emotions they may feel later
in life, if their biological origins turn out to be not quite what they had hoped for. At present
counselling really only happens when the child becomes an adult and wishes to meet him- surely we should be preparing them for this far earlier?

Källa: http://www.childrendeservetoknow.com/

Sen är en av dem mest besvikna donatorbarnen jag läst denna mannen. Men observera att han inte har rätt att ta reda på vem donatorn är. Och jag tror inte han representerar majoriteten:
http://www.thenewatlantis.com/blog/conceptions/questions-for-damian-adams-donor-conceived-adult

Jag tror att barn som växer upp i ett hem med två föräldrar som älskar dem och som är öppna med dem på det stora hela mår väldigt bra. Sedan blir alla barn tonåringar och de kommer gå igenom en frigörelseprocess, den kan säkert fokusera på donationen i vissa fall eftersom det är enkelt. I de flesta fall där jag har läst om donatorbarn som mår dåligt så har det saknats en förälder eller så har det varit en hemlighet som har avslöjats eller så har de haft en förälder som har försvunnit/dött eller bara pissiga föräldrar. I många fall har det också varit en helt anonym donator.

Vi kommer att behöva både spermier och ägg nästa gång så jag hoppas verkligen att vårt eventuella barn inte hatar oss för det.

Jag tror att det hemska i så fall skulle vara att få reda på sent att man kommit till genom donation. Ditt barn kommer att ha en mamma och en pappa, punkt slut. Jag kan verkilgen inte se att det skulle vara ett problem i sig för barnet att det inte finns någon genetisk koppling mellan barnet och pappan, jag kan verkligen inte det.

Donatorn är inte en förälder, inte en pappa. Det är din man som är pappan.