Robins mamma skrev 2011-05-28 08:29:06 följande:
Först och främst vill jag beklaga er enorma sorg.
Det här är vår historia:
Vi förlorade vår son i magen för lite mer än ett år sedan pga infarkter i moderkakan samt knut på navelsträngen.
Han föddes i v 41+6 :(
Jag ska försöka berätta hur jag tog mig vidare.
Den första tiden var mest som ett töcken... Livet gick vidare runt om en som på rutin medans JAG stod stilla.
Jag tyckte alla tittade konstigt på en... Ena dagen hade jag mage och andra ingen och inte ens en barnvagn med mig... (Får fortfarande samma känsla när jag handlar ibland.)
Jag grät, jag var arg, jag var framför allt oförstående och JÄVLIGT svartsjuk på alla andra som myste med sina små bebisar... Varför skulle detta hända mig ???? Vad hade JAG gjort för att förtjäna detta???
Tankarna snurrade samtidigt som man skulle stå i att ordna begravning och vänta på obduktionssvaren... Min familj (Min mans och hans familj) såg till att jag höll mig sysselsatt med saker så jag inte bara satt och inte gjorde någonting. Nätterna var otroligt jobbiga med mardrömmar efter förlossningen så sömntabletter var ett måste för att kunna gå vidare. Jag har en dotter som då var 6 år som jag måste ta hand om.
Ca 1 vecka efter förlossningen bröt jag ihop helt och vi packade ihop oss och åkte till min mans familj en vecka för jag klarade inte av att vara hemma.
Klarade inte av att se alla barnsaker vi köpt, kläder, leksakerna min dotter köpt till sitt syskon. Men framför allt klarade jag inte av avsaknaden av min egna familj, min mamma och min syster. De försvann helt och än idag vet jag inte var de tog vägen. Har knappt hört av dom sen Shane föddes.
30 april var det begravning, en månad efter förlossningen. Det var en ytters vacker begravning men det mest plågsamma jag varit med om. Den lilla lilla kistan med det lilla blomsterarrangemanget vi köpt som tog upp hela kistan. Hela jag gjorde ont särskilt när jag hade min dotter i famnen som grät stora tårar... Menajg visste att någonstans kunde jag gå vidare nu... NU äntligen var det gjort...
Vi träffade läkaren för sista gången i maj och fick veta obduktionssvaren. Det var oerhört skönt att få veta att vi haft en enorm otur och att jag inte gjort fel under min graviditet. Jag blev fortsatt sjukskriven medans min man var tillbaka i arbete igen.
I slutet av augusti gjick jag försiktigt tillbaka till jobbet igen... Vilket fick mitt liv att få lite mening igen. JAg väntade ju bara på att få mitt stora plus igen. Och mycket riktigt. Den 9:e september fick jag ett fint pluss på stickan och nu fick jag något nytt att tänka på. Under den här graviditen så hag jag gått på täta kontroller på mvc, speccmvc och auroramotagningen. På måndag hoppas jag att jag får träffa vår nya bebis eftersom jag ska bli igångsatt så fort man kan ta hinnorna är det sagt.
Sorgen finns där konstant... Vissa sår läker aldrig... Men man går vidare...
Mitt tips är att försöka sätta upp små små mål varje dag. Tex: Idag ska jag diska, imorgon ska jag tvätta en tvätt osv...
Det kan låta fånigt men det är väldigt effektivt. Försök tvinga tankarna på annat håll en liten stund.
Tillåt dig vara ledsen och gråt
Tillåt dig att vara arg och skrik
Tillåt dig att vara glad oxå för det är inte fel.
Vill du prata mer privat så kan du alltid inboxa mig.
MASSOR AV KRAMAR
:( just nu känns som jag står stilla och hänger inte med alls, känns som en lång tid till de du skriver och se ljuset igen . saknar min ängel så älskade Noah <3 känns hopplöst