Hatar sin lillebror

Jag tror på det som står nästan längst ner, att bara lyfta bort utan att rycka och inte säga så mycket. Kör stenhårt på det ett tag och se om det ändrar sig.
Jag tror storebror vet att han gör fel och därmed behöver man kanske inte säga så mycket.
Jag tror också på att bekräfta känslor. Man får lov att känna svartsjuka, man får lov att vara sur, arg glad osv. Bekräfta känslorna med ord. Ja du är arg, varför är du arg? Är det för att bla bla bla? Vad skulle göra dig glad? eller nåt. När min dotter är arg och sur får hon gärna vara det men ofta skickar jag in henne på sitt rum där hon får vara arg och skrika. Ibland sitter hon där inne ett bra tag (jag sticker ofta in huvudet och frågar hur hon har det) ibland går det arga över ganska fort.
Jag tror också det är viktigt att man själv säger när man är arg och varför.
Straff tror iaf jag inte så mycket på, jag ser inte sambandet mellan att slåss och inte få lördagsgodis, hur ska då barn se det? Jag ser hellre konsekvenser av "brottet", äter man inte får man gå hungrig, vill man inte ha jacka när det kallt ute fryser man, konsekvenser av att slåss? Ingen vill leka med han/honom.
Språket är så otroligt viktigt att lära barnen. Kan de inte utrycka sig blir det lätt att man knuffar eller puttas. Att reda ut händelseförlopp när man bråkar och är arga hjälper mycket, de kan själva se händelseförloppet. Man kan också rita ner händelseförloppet för att barnen ska se händelse-konsekvenser.  M tog nalle från H, H slår M, M blir arg, slår tillbaka osv. För att se sin "skuld" i det hela.

Ang leksaker tex kan storebror ha några som är hans, lillebror några som är hans och sen några som är gemensamma. Det kanske märks tydligt vilka som är vems, med tanke på ålder.

Ja, jag hoppas du hittar något av mina tips du kan använda.
Lycka till!
 

oj, jag glömde länken jag syftade på i början

http://www.growingpeople.se/templates/ExpertQuestion.aspx?id=22379 

Tack för bra tips. Man behöver energi i en sådan här situation. Mer idéer och hjälp, man snöar liksom in på sitt beteende efter ett tag så bra att få nya infallsvinklar som kan vara bra att testa. Bra tips att rita känslor framöver, han tycker om att rita. Både han själv och vi tillsammans kan rita lite ihop och prata igen om det han känner då. Bra där!

Lyfta undan metoden har vi provat och han springer bara tillbaka och det blir en repetition av beteendet för båda direkt. Så verkar inte funka i dagsläget. Samt man får inget annat gjort än lyfta barn hela dagen då, vilket både är tungt och tar mycket tid. Man får ju aldrig något gjort hemma pga detta beteende.

Jo, det var fint formulerat TygTiger! Jättebra! Den ska jag köra ett tag och se hur han reagerar. Nu måste jag gå och sova lite. Och ladda för att vara en trevlig mamma imorgon med många nya tips!

Jag måste säga att vi faktiskt lyckats med ett barn där jag jobbar med hjälp av den metoden. Men klart, allt funkar inte på alla. Vi är ju olika! Annars hade det ju funnits en manual för hur man gör.

Jag var knappt 4 år när jag fick en lillasyster och gud vad jag hatade henne!! Min mamma kom på en gång med att jag försökte kasta ut henne genom fönstret! Nu bodde vi i en villa på nederplan- men ändå!! :)
Jag var avundsjuk såklart! När man är så liten förstår man inte varför den andra ungen får massa nya leksaker och uppmärksamhet. Det är viktigt att det "gamla" barnet får mycket egentid med båda sina föräldrar och inte allt går till den lilla.

Under min uppväxt (när hohn blev stor nog att prata och springa) har vi varit oskildjaktiga- självklart bråkat mycket- men jag skulle inte vilja leva ett liv utan min syster! :)

Jag tror det är ganska naturligt att äldre syskon kan känna sig hotade av de mindre barnen. Andra barn älskar sina småsyskon! Barn är ju olika, sen beror det nog på hur ni som föräldrar,vänner, släkt och som fmailj fungerar.

Involvera den äldre, få honom att känna sig stolt och stor och duktig när han hjälper lillebror. Ge honom också massor med tid och kärlek när dne lille är där, och när han är själv- tex gå ut på promenader bara ni två, eller  åk och bada. Sådant som den lilla kanske är för liten för ännu att kunna göra utan att du hela tiden håller ögonen på honom.

Tror egentid med storebror är viktigare än "tid som familj" för som fmailj- är det ändå alltid den minsta som får mest uppmärksamhet-sitta i famnen, den som avgör vad ni kan göra, osv. Skuldlägg inte sonen, lämna honom inte ifred med sin bror, umgås med äldre pojken! :)

Tror det är det viktiga. Sen handlar det om mognad också, jag tror detta är bättre om något år, eller månader.
 

Oj så jobbigt ni verkar ha det! Ni har redan fått goda råd så det jag spontant kan bidra med är att i alla fall mina äldre tjejer (5 år, snart 6) blir fantastiskt stolta när vi pratar om hur glad lillebror (10 mån) blev när just de kom hem från förskolan, när just någon av dem skojade med honom, att de är hans "idoler"/hjältar etc.

Det är ju lättare att tycka om någon som tycker om en själv kan jag tänka.

Det finns en helt underbar bok som handlar om en krokodilflicka som inget hellre önskar än ett syskon. Hon tjatar och tjatar på sina två pappor, och efter mycket om och men får hon sitt syskon, ett adoptivsyskon. Men när hennes lillasyster kläcks ur ägget och visar sig vara en orm, och inte en krokodil som henne själv, då blir hon arg och besviken och tycker att lillasystern är ful och dum och vill inte ha henne.
Men så småningom inser hon att det faktiskt kan vara ganska kul med en lillasyster ändå, och de kan bli mer lika än vad hon först trodde...
Rolig, kärleksfull bok som visar på att det ibland både kan vara kul, men också jobbigt att få ett syskon. Och att det nog är mer själva grejen att få ett syskon som man avskyr, och inte syskonet i sig.
Kanske något att läsa för din son?
Boken heter iallafall Junior vill ha syskon!

Tack Skoldpaddan för det tipset! Verkligen värt att köpa och prova den!

Stackare, jag vet hur du har det och har haft det likadant. När vår son var 2, 5 fick han ett syskon och vi fick nästan direkt samma problem. Hopplöst! Man är så stressad av situationen att det känns som om hjärtat skenar ibland.

För vår del är det nästan över nu, drygt tre år senare. Storebror är fortfarande elak med jämna mellanrum men inte på det där genomgripande, konstanta viset. Vad vi gjorde?? Allt och inget känns det som. Vi prövade tusen knep och de flesta hjälpte inget vidare, (ledsen att säga det för jag fattar att du är halvt desperat).

Däremot mognade båda barn och nu ser ju storebror att han kan få ut något av det yngre syskonet. De kan leka på ett annat sätt och då ökar såklart motivationen för den store att vara schysst.

Det bästa råd jag kan ge är nog att dela på dem så mycket ni kan, för er egen skull också. Då kan ni bygga lite positiv, icke-gnatig relation till den store killen och ge den lille lite tid utan rivsår och slag från storebror och får själva andrum, inte minst viktigt! Och skydda den lille så gott ni förmår - ävden om jag tror att ni nog redan gör det. Glöm inte att ge store killen fint beröm minsta lilla sekund han beter sig schysst mot lilla syskonet!

Och vänta. Det är ett rist råd men vi föräldrar kan tyvärr inte styra allt. Mycket handlar om att barnen måste växa ikapp.

Usch och fy! 3 år! Hur ska man orka det? 5 minuter är som en kamp känns det som. Men det är klart, man gör allt för sina barn, så det kommer ju gå. Men känns så trist att det inte blev som man trodde att skaffa syskon. Nu kan man liksom inte njuta av att ha barn längre på samma sätt, mår snarare sämre...buhu!

Vi har fortfarande inte orkat i väg till BVC, men jag hoppas att vi kan det nästa vecka. Nu har jag äntligen semsester så man kanske orkar ta tag i saker och ting hemma på annat sätt.

Ja, vi försöker hålla i sär det så mycket som går. Och vad som är positivt är att den lilla iaf har blivit snällare, och inte apar efter sin taskiga storebror. Så det kanske kan skynda på processen, att det inte blir värsta bråket när storebror börjar. Men det är jobbigt....

Det behöver ju inte bli tre års kamp för er, bara för att det blev så för oss. Vi kan ju hålla tummarna för att ni får en lättare resa!

Sedan är det såklart viktigt att uppmuntra minsta lilla mikroskopiska vänlighet från storebrors sida. Vi brukade försöka "missuppfatta positivt", om du förstår hur jag menar. Alltså, om storebror tänkte puffa på lillebror men missade aningen, kunde vi säga: "Va go du är som vill klappa din lillebror, nu blir han glad!" Storebror såg minst sagt perplex ut kan jag säga... han hade ju helt andra, ondsinta planer. Vi sade alltid till storebror att han var så go och snäll, för saker som man i vanliga fall inte skulle berömma för - som att klara att sitta brevid lillebror i soffan och se en halv film utan att klappa till honom till exempel.

Men förstås bröt vi samman med jämna mellanrum, för det var en riktigt tuff period. Och de bråkar fortfarande, även om det är mycket bättre nu.

Väcker liv i denna tråd och frågar ts hur det gick med dina smågrabbar. Hur ser det ut idag?

Frågar därför att vi sitter i exakt samma sits nu. Läget känns hopplöst då vi har provat allt för att få bukt med allt bråk bröderna emellan, 2 och 4 år.

Tacksam för svar