mam2 skrev 2011-07-05 00:04:05 följande:
Men jag känner så starkt en avund gentemot att hon får behålla sitt barn och inte jag.
Jag vet att hon inte ville detta men jag kan inte känna på annat sätt.
Det kanske är svårt för henne men hon har ju sitt barn och en hel familj. Vi är trasiga.
Jag retar mig också på att när vi pratade under graviditeten nojade hon så otroligt över vilken mat och dryck man får och inte får äta, vilka vitaminer bla bla medan jag bara hoppades att allt skulle gå vägen och oroade mig för det. För henne är det eller var så självklart att allt går bra och man får ett friskt barn medan det inte alltid är så.
Jag funderar på att bryta kontakten för att slippa höra om deras barn, fruktar förlossningsdagen och telefonsamtalet eller smset "du har blivit moster".
Fattar inte hur jag ska leva vidare. Vill inte något. Vill bara ha min dotter tillbaka.
Vill skrika och gråta, jag vill ha henne tillbaka!
Ärligt talat, jag tycker att du har rätt att få vara ifred och skrika ut din sorg så länge du behöver det, utan att behöva "glädjas" åt ditt systerbarn! Jag tror nog att du kommer att älska ditt systerbarn sedan, men vad fan, när man precis har förlorat kan man ju knappt känna glädje över sina egna, levande barn. Åtminstone kunde inte jag det, förmågan att glädjas var bara helt borta en period.
Det blir självklart lite jobbigt för din syster, men det är något "lite jobbigt". Du är nu i avgrunden, det är något annat. Hon får förhoppningsvis ha sin bebis hos sig, du var tvungen att släppa din dotter. Hon kommer att överleva utan problem, du kommer att överleva utan att förstå hur.
Kanske kan du prata med era föräldrar, och be dem förklara för henne att du behöver vara i fred, på ett sätt så att hon förstår att det inte beror på henne. Det finns ju faktiskt inget hon kan göra, mer än att låta dig vara ifred (länge!) och låta dig ta saker i din takt. Jag hoppas att hon är en sån person som kan förstå sånt!