Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..

Samma här, att bebisen dör i magen är min största rädsla. Men det är säkert så ja, Att alla gravida oroar sig över det. Men det är ju inte lättare för det. När folk frågar hur det är nu det sista så säger jag bara braa, annars får jag bara till svar att; det är normaaaalt, du får bara stå ut! Det hjälper ju inte heller, plus att man slipper känna sig som en gnällspik! Fast det är väl det jag är nu antar jag haha.

hahaha jaa exakt så säger dem: Det är normalt bla bla stå ut bla bla ... och ja, gnäller gör jag titt som tätt här hemma! stackars min sambo säger jag bara. han vet inte ett skit vad man går igenom och får bara höra klagomål hela tiden! kan heller inte vara lätt. för vad han än säger blir fel!

har bara en fråga. skrev det nyss i ett inlägg. nedre delen av min mage känns bortdomnad emellanåt. har du känt något liknande?

Nej just det känner jag tyvärr inte igen. Men i vecka 20 så blev en stor del av mitt ben avdomnat och med nästan ingen känsel och så är det fortfarande. Skumt! Mina fingrar somnar och domnar bort flera gånger om dagen med, men det har jag hört är mer vanligt. Kolla upp det för säkerhets skull?

hittade ett annat forum där en tjej fick svar på samma fråga: Det är tydligen väldigt vanligt att känna bortdomnanden i både mage och andra kroppsdelar. kan bero på nerver som kommer i kläm eller att huden är soppas utspänd tydligen. :)

Jag är i v 37+3 och känner mig också väldigt ensam och nere när min sambo är på jobbet. Jag tror inte att det är meningen att man ska vara ensam nu på slutet. Ibland tänker jag  "tänk om det inte går över när bebisen kommer?" Tänk om man kommer att fortsätta känna sig ensam och övergiven fast med en bebis hemma, då är det ju ännu värre för då är man även låst till bebisen! 
Mycket skumma tankar som dyker upp nu :P 

Ja jag har också tänkt så :) Men samtidigt tänker jag att nu går man ju endast och väntar på bebisen, och att bli lite mer sig själv igen. Så när bebisen är ute så borde det ju bli bättre, fast jag vet ju inte!
Hoppas på det iaf. Nu är mitt mål bara förlossningen, sen tar jag det som kommer efter efter :)

En kompis till mig fick sin bebis idag, 1,5 vecka för tidigt och jag är såå avundsjuk.
Glad för hennes skull såklart, men min längtan blev ju snäppet värre!

Hörrni, bit i ett par veckor till, sen är det över. Det blir SÅ mycket bättre på en gång. I princip försvann alla graviditetsbesvär på ett par dagar, inklusive hopplöshetskänslor, överhettning osv osv. Styrka till er alla och hoppas allt går väl med förkossningarna!

Nu känns allt mycket lättare för min del iaf. Undrar om det var något speciellt hormonspöke just v 37. Snaaart kommer våra små älsklingar

Hoppar in i tråden... Idag går jag in i v 36 och har varit vaken sedan kl 03.30... IGEN! Det är ju själva faan att man inte kan få sova en hel natt! Och precis som ni skrivit så är det sååå frustrerande att inte orka göra något. Kan inte ens ta en promenad runt kvarteret, eller det kan jag väl men det är också frustrerande eftersom jag får sammandragningar om jag går snabbare än ungefär krypfart.

Och jag VET att jag inte borde klaga eftersom jag mår bra i övrigt, ingen foglossning osv. Och jag VET att det bara är kort tid kvar. Osv osv. Men det är inget kul längre. Blir andfådd av att knäppa sandalerna! GAH!

Så. Nu har jag klagat färdigt för den här gången. En kopp te och en smörgås kanske gör att jag blir trött?

Jag mår också mycket bättre nu :) speciellt efter mitt besök hos bm idag: min tapp är typ väck och jag är nästan öppen 3 cm!!! Har haft sammandragningar sen imorse så hoppas på bebis till helgen he he. Men sen vet man aldrig; kan vara några veckor kvar trots detta! Men fick upp hoppet om att förhoppningsvis inte gå över tiden :)

vi får klaga :) tänk vad mkt vi får stå ut och hela kroppen förändras, man är ju inte precis sig själv just nu... men snart är det över:)

Hej. Jag känner precis som du. Jag vet inte hur långt gången jag är då jag inte vart på min inskrivning. Men fick en fäst blödning i mitten av augusti. Jag känner mig deppig,trött ledsen. Glädjs inte åt de saker som jag brukar. Orkar inte städa hemma eller gå ut. När jag tänker på det mår man sämre. Får dåligt samvete för min sambo. Man vill så mkt men går inte.

Du är inte ensam. Detta är min första graviditet. Trodde inte det skulle vara så här. Varför är man inte glad ?