Hur gör ni? Aldrig säga duktig eller ta bort privilegier...

Det där med duktig är inget problem hos oss, utan jag säger helt enkelt det som känns mest naturligt just då.

Däremot ägnar jag mig inte åt mutor och straff, nej. Hur jag gör i stället? Tja, mestadels lyfter jag på häcken och hindrar barnet från vad det nu gör, i stället för att sitta kvar och vråla om synd och straff som många andra gör ...

Vi berömmer inte våra döttrars utseende eftersom vi inte vill få dom att tro att det är viktigt/bra/nåt att sträve efter att vara "fin". Samhällets finhetsideal är ouppnåeligt så deras strävan efter perfektion kommer bara göra dom olyckliga. Vi vill inte heller berömma saker barnet gör, eftersom vi inte vill tynga barnet att känna att det duger. Barn ska göra saker för att det är roligt, inte för att vara duktga. Vi vill inte att barnen ska fiska beröm, utan göra saker för att dom tycker det är kul!

Hos oss är vi både duktiga, fina och allt annat.
Har man aldrig hört att man är fin lär man sig kanske inte hur man bemöter komplimanger som vuxen.

Jag berömmer mina barn så ofta jag kan! Tycker jag att de är duktiga så sjölvklart ska de höra det med! Jag är övertygad om att får man positiv feedback så växer man som människa och vågar ta för sig!
 

Ja jag säger att mina barn är duktiga om dom är det. Kommer min stora pojk glad o mallig o talar om att han har varit o kissat själv så säger jag "vad duktigt". (han är 2.5 år) Dukar han av tallriken själv så är han duktig (inget vi kräver av honom än, men det kommer en dag då han ska göra det oavsett vad)

Nu när han precis har lärt sig att cykla så kan vi säga att han är duktig på det. Han blir så glad o stolt över att få höra att han är duktig.

Har han gjort nåt annat duktigt så talar vi om det. Vi tror på berömmelser, dom måste få känna sig duktiga.
Har dom ätit massa mat (som en annan tråd handlar om) så brukar vi mest bara säga "vad mycket mat du har ätit" med ett glatt tonläge. Men visst måste dom få känna sig duktiga även vid matbordet ibland så länge man inte säger varje gång kanske.

Straff, jo i en viss mån. Jagar han hunden med sparkbilen o inte lyssnar på när vi säger till honom att sluta så säger vi en gång till så tar vi bilen. Sen tar vi den om han inte slutar. (inte alltid det funkar att locka bort honom från "jaga-leken")
Slutar han inte att slå lillebror o det inte hjälper att ta bort verken honom eller brorsan så säger vi "en gång till så få du gå in på ditt rum" o sen tar vi in honom där om han inte slutar. Brukar ta max 1 min innan vi tar ut honom igen då han säger förlåt till brorsan för slagen o sen leker dom glada igen.

En tyst "bestraffning" (en som han inte vet om. Kanske fel ord med bestraffning) är att äter han ingen mat på kvällen så tar vi inte fram godiset. Men då har vi inte sagt nåt om att vi har det ens så då vet han inte om det o därför blir det eg inget straff. Är mest för att inte lära honom att man få godis även om man inte har ätit mat.

Hemma hos oss så berömmer vi barnen (söner) genom att säga att de är duktiga, är snygga i håret, har fina kläder osv.

Vi kör med varning, vi säger till en, två gånger sedan blir det en varning och fortsätter man då så kan tex något inplanerat ställas in osv. Funkar kanon hos oss.

´Klart att dom ska göra saker för att det är roligt, men dom kan ändå få höra lite beröm ibland tycker jag. Men detta är ju min uppfattning.
Skulle mina barn göra nåt som "misslyckas" få dom feedback på det ändå. När sonen ramlade på cyklen o va lite ledsen över det så sa jag att det blir så ibland, man ramlar. Det har mamma gjort oxå, det gör de flesta nån gång. Råkar han kissa ner sig så är det hoppsan, hann du inte säga till? Det gör inget, det torkar vi upp. Osv osv... På detta sätt lär dom sig att "misslyckande" inte är hela världen, att det gör inget att "misslyckas" ibland.

Men detta är vår uppfattning o respekterar din syn även om jag inte delar den fullt ut.

Talar även om för våra barn emellanåt att "va snygg du blev nu" utan att vi gör nån jättegrej av det. Men visst blir en annan glad om någon kommer o talar om vad snygg/fin/söt osv man är - inte börjar jag sträva efter det ouppnåliga idealet i samhället för det.
Är även noga med att tala om för våra barn att vi älskar dom.

Det där om att man inte kommer tro att man inte duger om man får höra att man varit duktig, var kommer det ifrån? Tycker man hör om folk titt som tätt berättar att man har så dåligt självförtroende för att man aldrig fått höra att man duger... Förstår verkligen inte resonemanget!

Håller med dig. Oxå hört många som säger det - att dom aldrig fick bekräftelser eller beröm hemma o har därför svårt med självkänslan.

Jag undrar oxå vad man gör i situationer man inte kan ge en direkt konsekvens, tex i bilen, om ungen sparkar på ryggstödet eller retar lillebror. Helst vill man ju bara kasta ut honom och åka men det kan man ju inte göra och då inte heller hota med det... Nån som har nåt bra tips?

Berömma sitt barn kan man göra på massa sätt utan att just säga "vad duktig du är"... Finns massa ord som är mer beskrivande än att alltid säga duktig... Min mamma är bra på att säga duktig om allt, duktig du e som äter, duktig du e som klär på dig, duktig du e på att rita, duktig du e på att gå på toa osv

En gång när barnen bråkade i bilen så stannade vi och sa att vi inte kunde åka vidare när de bråkade. Det är faktiskt farligt att störa den som kör. Och det säger ju sig själv, att stå på en skogsväg och inte komma fram är ju inte så kul i längden. Man kan ju påminna dem om att man inte har matsäck med sig heller så det är ju bäst att komma iväg under lugna former.
Andra bra tips är att sysselsätta dem med pennor och papper eller nåt.

Jag tycker det kan vara helt ok att säga duktig om vissa saker. Min son är väldigt duktig på att räkna. Min dotter är duktig på att prata. Dessutom säger jag att de är fina fast det säger jag jämt, oavsett hur de ser ut för tillfället.

Jag tycker det blir både konstigt och fånigt om man använder ordet om att äta och skita. Det ska inte vara prestationer att uppfylla sina basala behov.

Det är skillnad på beröm och bekräftelse. Vi bekräftar barnet ISTÄLLET för att berömma.
Om ungen ropar "titta vad högt jag gungar" så räcker det att svara "ja, jag ser" (med entusiasm i rösten of course) Jag tror barn vill bli sedda o bekräftade. Ritar barnet en teckning så säger man wow, vad har du ritat? Jaha, en bil? Är det vår bil? Nähä, din önskebl? Hur skulle du vilja att din bil såg ut osv osv osv så får man en komversation och barnet en BEKRÄFTELSE... =)

Ja visst är det skillnad på bekräftelse o beröm, det är därför det står ett eller emellan.Kanske skulle skriva bekräftelser och/eller beröm För det finns dom som inte få nåt av detta hemma 

Här både bekräftar vi barnet och berömmer det. Är barnet duktigt så få det veta det, vill barnet att man ska titta på en teckning, när han gungar osv så svarar vi på det. ¨
Jag tycker att båda sakerna är viktiga, samtidigt som man kan visa att "misslyckande" inte någon fara med, att sånt händer. Då blir verken misslyckande eller berömelsen eller bekräftelsen nån stor sak.
Våra barn behöver inte fiska efter beröm eller bekräftelser.

Och jag tror att bekräftelse -att bli sedd, räcker gott. Jag vill inte ge mina barn ett behov av att höra att de är duktiga/fina. De ska inte behvöa tänka på det!

Jag håller med om detta och jobbar på att bli bättre på det. Jag tror inte det är skadligt att berömma sitt barn men det får inte gå till överdrift. Det är viktigt att barnet vet att det duger oavsett. Jag tror att barn mår bäst om föräldrarna visar intresse för teckningen  t.ex. En fras betyder inte så mycket utan visat intresse. Min bästa väninna kämpar fortfarande med sina föräldrars "du är duktig" och anledningen till det är att hon bara fick beröm och gåvor när hon gjorde det som de förväntade av henne. Man måste hitta nån sorts balans antar jag.

Klart det är roligt att höra att man är duktig. Naturligtvis får min unge beröm när han gjort något bra - om jag tycker att han är duktig så säger jag det. När jag ser att han verkligen har ansträngt sig för att uppföra sig så berättar jag att jag sett det och berömmer honom. Självklart intresserar jag mig också för vad han gör/ritar/säger - uppmärksamhet och bekräftelse och hej faderittan.

Vi tar inte bort förmåner, vi har liksom inte så mycket som man förtjänar här hemma, det bara är. Om han skriker och bråkar om xboxen så blir jag oftast arg tillbaka och när vi har lugnat oss så förklarar jag att jag inte VILL spela med honom om han blir arg, om spelandet leder till att han skriker och kastar saker så kan vi inte spela. Han brukar vara rätt duktig på att själv föreslå lösningar i det läget, tex att vi kommer överens om hur många banor vi ska spela eller att han går undan när vi stänger av (eftersom det är jobbigt). När det gäller bilstök så räcker det oftast med att förklara varför man inte får göra en viss sak och sedan försöka engagera honom i något, för när han uppför sig stökigt i bilen beror det till 99% av att han är uttråkad eller hungrig.   

Jag försöker berömma min son när jag genuint känner att jag är imponerad av vad han åstadkommit. Annars försöker jag att bekräfta hans känsla i ögonblicket och dela den.
För att leva i dagens samhälle så tror jag att det är nödvändigt att lära sig att vissa saker kräver tålamod och uthållighet och är skittråkiga hela vägen och då är man duktig om man har klarat det.
Men jag tycker det är precis lika viktigt att lära sina barn att de inte behöver vara duktiga jämt. Man får ha halvbra dagar och ibland är en halvhjärtad insats gott nog. Man får prioritera efter sina egna behov och egna behov ska tas på samma allvar som andras behov.
Jag tycker det viktigaste är att barn inte får uppfattningen att de måste vara duktiga för att vara älskade. Däför kramar jag min son direkt när han blir ledsen även om han gråter för att mamma sagt nej till något ofog. Därför lämnar jag honom aldrig ensam när han är arg och jag försöker ge honom känslan av att det är ok att vara arg och utrycka sin ilska och mamma finns där ändå - även om det är mig han är arg på.
Däför utvisar jag honom aldrig ur gemenskapen - inte ens för en sekund.

Sen tycker jag att det är viktigt att vissa sysslor utför man för gemenskapen som en självklarhet och det är inget man är speciellt duktig för eller ska ha någon belöning för och just för att jag har en son tycker jag det är viktigare att han lär sig att det är viktigare att ta ansvar för de gemnsamam uppgifterna en de som gynnar bara en själv. Alldeles för många pojkar är duktiga när de städat sitt rum medan dottern i samma familj är duktig när hon hämtat lillebror på dagis. Min son kommer aldrig att ta markservicen för given.