Min 14-åring vill aldrig umgås - ÄR det så???

Det är nog bara en fas han går igenom, att han vill känna sig självständig och vuxen. Alla fjortonåringar tror att de i princip är vuxna :)  Jag var iallafall så, och även alla andra fjortonåringar jag känner till idag beter sig oxå så. Sen kommer den en period när det är mysigt med mamma igen, men oroa dig inte, håll bar ut. Han kommer vilja umgås med dig mer igen :)

Det är ungefär som i 9-10 års åldern när ALLT verkligen är pinsamt, det går ju oxå över sen :)

Jodå, det låter rätt normalt. Han frigör sig, och när det är klart så kan han tillåta sig att umgås med dig igen på en lite mer jämlik nivå. Till dess så kan du ändå ställa på vissa saker han måste göra tillsammans med övriga familjen (äta middag t ex och delta i födelsedagskalas). På det sättet har ni kvar en daglig kontakt så du har lite koll på honom.

Välkommen som tonårsförälder! Detta kommer gå över, men låt han ha denna fas nu. Det är så mycket hormoner som spökar. Ta inte illa upp.

Gilla läget, så är det. Är i samma sits nu, nej, min tonåring vill inte umgås med mig längre.

Det är frigörelseprocessen som pågår nu.

tjata inte, be inte.

Oj... Förstår att du är ledsen, men försök härda ut. Minns när jag var 14 mådde jag skit av att jag inte alls kände igen mig själv, hade sänkt humör mm och det var jättejobbigt att mina föräldrar dessutom blev arga och besvikna för att jag förändrades.

Försök att inte ta åt dig av när han inte vill göra saker. Han kommer nog till dig i sinom tid.

Tack för alla bra svar, det får det att kännas lite bättre!

Det får mig att ta vara på tiden lite bättre med de andra barnen dock - för hux flux kommer de också att "försvinna" - hemska tanke...

Ja, det är så. Jag slutade vara intresserad av mina föräldrar också i den åldern. Likaså min lillebror. Idag 5 år senare har jag en jätte bra relation till min mamma och pappa - men det är en mer mogen relation. Din son håller på att växa upp. Relationen ni har emellan er måste uppdateras till "Mamma till vuxet barn" istället för "Mamma till barn", och det kan jag tänka mig ofta görs på det här sättet som en slags omedveten "jag är inte liten längre"-pik. 

Det är fullt normalt att ditt barn vill frigöra sig från dig. Det är så det ska vara och du bör inte hindra honom så länge det han gör är inom rimliga gränser såklart, är han allmänt odräglig, som att han singlar iväg en elak kommentar helt oprovocerat? Har han kompisar som är dåliga för honom? Drogar han? Dricker han ohälsosamt mycket? 

Min pojkvän fick inte frigöra sig från sin mamma. Han är idag 20 år och NU går hon igenom det som du går igenom fast säkert många gånger värre. Hon har manipulerat honom att han inte ska behöva gå i skolan, för det tjänar man inget på. Hon har förhindrat honom för att söka jobb, för det är onödigt så länge han bor hemma. Hon har satt en gräns, som säger att han verkligen inte bör flytta fören han är 25. Hon lagar all mat åt honom(till och med brer mackor och gör oboy till frukosten), lägger fram hans kläder, fixar ibland till och med håret åt honom utan att ha blivit tillfrågad. För en månad sedan fick min kille nog och sa att det var dags att hon släppte taget, något han aldrig vågat innan för hon blir verkligen jätte elak när hon är arg.

Men det är inget liv att vara mammas pojke så länge, han har förlorat så mycket på det. Var glad att han VÅGAR vara upprorisk nu, annars skulle du få det jätte jobbigt sedan.

Min tonåring skrattade gott när jag läste upp din TS, jag var tvungen att poängtera att det var inte jag som skrivit detta

Så är det inte för oss med våra tonåringar. De är självständiga och självgående och vi måste förstås dela deras tid med vänner och pojk- och flickvänner, men nog vill de både prata och umgås med oss. Senast idag undrade min femtonåring om vi inte kunde gå och fika och sedan gå på bio en kväll den här veckan. 

Våra tonåringar har ett stort umgänge och många intressen men de är i alla fall sugna på mamma, pappa och familjetid. Då avhandlas allt som hänt under veckan, både i deras liv och i världen i övrigt.

Jag upplever deras tonårstid som jämförbar med tidigare barndom. Längre och längre steg tas ensamma, och sedan kommer en sorts tillfällig men återkommande återgång till familjen för att stämma av och hämta in våra åsikter och erfarenheter.  Och de är noga med att vara engagerade i familjen. Det vill säga, de bryr sig om släktingar och våra träffar med desamma och de tar hand om varandra, kollar av att allt är okej med syskon och vill veta och vara delaktiga i syskonens liv. 

Ingen av dem har varit upprorisk. De har inte behövt göra uppror, de successivt genom uppväxten fått ett ökat ansvar för den egna personen och tagit det.