Ensam med ansvaret för bonusbarn

Jag förstår faktiskt inte alls hur din sambo tänker. Inte heller om det varit dina biologiska barn båda två, fattar man ett sådant beslut ensam. Har man barn så delar man på ansvaret. Jag tycker att du varit VÄLDIGT tolerant med att han veckopendlat, det kan ju inte vara en långtidslösning när man har barn. Annars får ni, som sextiotalist skrev, få hjälp utifrån med barnpassning, städ eller dylikt. 
Att ta ett jobb så långt hemifrån är inget alternativ när man har barn. Skulle han tycka att det var ok om ni gjorde tvärtom? Nej, han får börja leta jobb på hemmafronten och sluta behandla dig som en barnskötare. Jag kan bara gissa att han aldrig varit föräldraledig för sina barn... 

Jag kan inte låta bli att tycka att du också är egoistisk, vad händer om din sambo skulle gå bort? Lämnar du då bort ditt "bonusbarn" till biomamman fast denne inte har varit så närvarande dom senaste 7 åren? det är ju ändå ett syskon till ditt biobarn. Jag har två "extradöttrar" skulle aldrig komma på tanken att separera dom från sina tre halvsyskon! Inte konstigt att skilsmässobarn känner sig oönskade i många familjer...

Om maken skulle avlida så är det en mycket olycklig och definitiv situation som ingen kan förändra. Jag försöker förstå hur du kan dra paralleller mellan veckopendling och dödsfall – visst, otillgängligheten är tilldels den samma, men orsaken bakom otillgängligheten är väl väldigt avvikande?  

Men jag ska ändå svara på din fråga eftersom du tog dig tid att framföra din fundering på hur jag tänker lösa situationen om min make skulle gå bort i förtid.
Om barnet har en annan förälder i livet så bör denna förordnas vårdnaden i första hand om det inte är lämpligare att en särskilt förordnad vårdnadshavare anförtros vårdnaden. Jag kan och hoppas då på att få vara en särskilt förordnad vårdnadshavare. Denna fråga avgörs genom en helhetsbedömning där utgångspunkten är vad som är bäst för barnet. De omständigheter som ska beaktas vid denna bedömning är bland annat barnets trygghet, uppväxtmiljö, kontakt med den särskilt förordnade vårdnadshavaren och kontakt med den andra föräldern.
Om barnets önskan är ett oförändrat boende efter boförälderns bortgång, ja då ska jag kämpa för att infria hans önskan – en önskan jag och hans lilla syskon delar med honom. Om bonussonen däremot skulle välja att bosätta sig hos sin biologiska mamma, ja då måste jag och hans syskon respektera hans önskan och istället välkomna honom med öppna armar och istället njuta av stunderna vi får med honom, förhoppningsvis under några av hans skollov med tanke på avstånden.

 
Maken lever – tack och lov!

Vi är två föräldrar, båda i krävande positioner på arbetsmarknaden. Vi har en vardag som ofta bjuder på knivskarpa marginaler. En vardag bjuder på skratt och förtvivlan, men som vi hanterat genom planering och kompromisser. Denna samma vardag har jag nu informerats om att jag under kommande år kommer att få sköta själv då maken fått förtroende att ta ett större uppdrag som medför veckopendling. Jag säger medvetet att jag informerats eftersom det aldrig fanns utrymme för diskussioner då beslutet redan var taget under föregående styrelsemöte. Klart man vill leva upp till styrelsens förväntningar, men familjens förväntningar då? Att jag utan ett gemensamt beslutsunderlag lämnas ensam med ansvaret för hushåll, läxläsning, fritidsintressen och två barn är för mig en klar förolämpning. Att maken dessutom har ensam vårdnad för ett av barnen bör innefatta att han har ännu sämre förutsättningar för att ta beslut över mitt huvud. Bonussonen är inte problemet, han är en mycket klok och omtänksam medlem i familjen.

 

Jag har en viktig fråga till dig; När tar man ansvar för eget liv och var går gränsen till egoism? 

- Jag kan stå ut tills jag inte längre ser någon annan lösning än att bli en del av skillsmässostatistiken. Då har vi två barn som drabbas av familjeupplösning och en pappa med ensam vårdnad för sin son samt delad vårdnad för sitt andra barn. Är det en mindre egoistisk handling?

- Jag kan kämpa så länge att kroppen till slut inte ser någon annan utväg än graven för att få vila. Skulle barnen förlåta mig för att jag inte tog större ansvar för min egen hälsa? Maken skulle då lämnas med ensam vårdnad för två barn, alltså ingen lotto-vinst för hans karriär?

- Jag kan säga upp min nuvarande anställning som innebär kontorstid, måndag – fredag, med 2 – 3 resdagar per månad, för att ge maken utrymme att leva upp till de förväntningar som hans styrelse har på honom? Jag kanske kan ta en mindre krävande anställning, jobba 75% för att spara energipoäng och finansiera mitt studielån på 50% av dagens lönenivå - och på kuppen frånsäga mig viktiga pensionspoäng? Jag skulle i så fall inte vara den första och med största sannolikhet inte vara den sista kvinnan som gör det. Men är det rättvist och klokt när jag finansierat mina utbildningsår med studielån, jobbat mig upp till en bra lönenivå och kontorstider som passar vårt familjeliv var vi är två ansvariga vuxna?

jag skulle bli vansinnig på sättet som han bemöter dej på! Självklart ska han an´svara för sitt barn och om du tar mycket ansvar så ska han tacka dej! Inte hänga upp dej på ett spett då det blir förmycket och du ifrågasätter. Han låter extremt dominant tycker jag! Bekräfta varandra är jätteviktigt och absolut om någon tar huvudföräldraansvaret för ens barn när man själv prio annat.

Jag tror att många gör det stora misstaget att tro att Ts är en kvinna som inte har ett eget viktigt arbete, utan anser att det är självklart att hon skall stå tillbaka för sin man.

Ju mer jag läser, ju mer respektöst anser jag att Ts man har agerat. Man kan inte, utan att prata med den som drabbas, ta sådana beslut.
Är man helt ensam och ingen påverkas av detta, fine. Men han är inte ensam, han har en hustru som har (vad ajg förstått) ett precis lika krävande och viktigt arbete som han har.

Rent krasst, varför skall hon offra sitt arbete på barn som inte är hennes. Det är pappan som har huvudansvaret för barnen, det är han som skall i första hand "offra" sitt arbete.

Nej, jag tror inte Ts lever på honom, utan är helt självförsörjande. Tror inte hon får någon som helst nytta av detta han vill/skall göra.

Japp! Förstår inte varför man som förälder inte ska ta sitt ansvar. Ibland på fl känns det som att kraven på bonusföräldern överstiger kraven på de faktiska föräldrarna.

Min man jobbar oxå borta,kommer inte ens hem varje helg.Dock har jag inga bonusbarn,bara egna barn. Men jag har deklarerat för min man att så länge han jobbar borta kommer jag inte jobba heltid för att hinna med hem,barn och allt annat som ska skötas medans han är borta på jobb.Nu är jag dock arbetslös och tar alla jobb jag kan.

Du kanske kan föreslå att du går ner i arbetstid för att hinna med?

varför skall en välutbildad kvinna med ett bra arbete gå ner i arbetstid för att ta hand om hans barn, kan du ge mig ett enda skäl varför hon skall offra sin karriär, sina pensionspoäng för att ta hand om barn som inte är hennes egna. Är det för att hon är kvinna eller?

är det någon som skall offra både pensionspoäng och karriär så är det väl ändå barnets förälder.
*skakar på huvudet och undrar vad för syn på en kvinna dessa personer har*

Jag undrar vad din man hade sagt om du en dag kommer hem och säger att du tagit ett uppdrag som innebär att du kommer att vara frånvarande det närmsta året och därmed lägger huvudansvaret för familjen och dess bestyr på honom. 
Hade han gått med på detta?
Hade han sagt :
"Ja men visst Älskling, jag fixar det. Åk du iväg så tar jag hand om allt. oroa dig inte"
Eller hade han sagt:
"Du har inte funderat på att diskutera detta med mig? Hur har du tänkt att jag ska lösa detta med mitt arbete? Hur hade du tänkt att jag skulle orka med allt detta?"

Min gissning är att han hade svarat liknande andra alternativet, och med det sagt har han heller ingen som helst rätt att förutsätta att du ska reagera eller resonera på något annat sätt!

Vill han inte diskutera fram en lösning tillsammans med dig så blir ju alternativet i så fall att han får lösa det helt på egen hand utan att du finns där öht.
Man kan ju hoppas att han har kärlek, respekt och uppskattning nog för att välja det alternativ som är tillbörligt i ett förhållande! 

För barnens skull. Det har ingenting med feministskit att göra

Om vi ska tänka barnperspektiv så är det väl fortfarande pappan som borde skärpa till sig?
Varför ska TS ta det fulla föräldraansvaret när hon inte ens är förälder till barnet?
Och varför ska hon få skit när hon inte accepterar det, medan pappan som faktiskt har det fulla föräldraansvaret inte ens kommenteras? 

Nej du har egentligen ingen skyldighet att ta hand om bonusen när din man är på jobb. Rent juridiskt är han mannens ansvar.

Men jag tycker mer du borde vända det till att din man lämnar dig med två barn så länge om du nu som du själv säger har två barn i ditt hjärta. Hade det varit ok att mannen hade åkt i väg på detta vis om båda barnen nu hade varit dina biobarn?

Jag kan iofs säga att jag hade haft svårt att acceptera att min gubbe skulle varit iväg så mycket och jag fått ta alla 3 barnen. Jag hade inte heller velat vara själv men hushåll, läxor och allt som kommer med att ha barn när vi är två st.

håller  med och iblnad tror jag även att bonusföräldrarna själva vill leva upp till att vara bättre föräldrar än den man lever tillsammans är.

Det är en självklarthet att den som är förälder ska ha det huvudsakliga ansvaret över sitt barn, inte lämpa över ansvaret på bonusföälrdern.
Däremot är det väldigt bra om  föärldern och bonusförldern kan kompletera varandra tex en kan ta konflikter bra, den andra är bra på att lära ut matte, en annan kan lite aktivitetsansvar och den andra lite mer hushållsansvar.

 

Det har inget med feministskit, det har med att att är det någon som skall offra karriär och sådant är det barnens föräldrar, inte deras partner, jag hade resonerat likadant om Ts hade varit man

Jag berättade hu vi har löst det och det beror på att jag sätter alltid familjen/barnen främst,tycker inte det dä med karriär är viktigt.Däremot så tycker mannen det är viktigt att ha en god ekonomi,och har många projekt på gång i sitt arbetsliv. Men självklart är det nåt vi har kommit överens om tillsammans! Vi började med att sätta en prövotid på 1 år för att se om det funkade att han jobbade borta och jag var hemma och skötte hemmet.

men håller fullständigt med om att TS och hennes man måste ju snacka och diskutera saken,en kan inte bara bestämma,dom är ju flera i familjen!

Håller fortfarande på att det är för barnens skull.bonusen har ju praktiskt tagit bott där i hela sitt liv .Annars se mitt föregående inlägg.

Tja, jag har nog inte studerat 5 år på högskola för att bli civilingenjör för att ta hand om andras barn.
Men man är olika.

Nej,men det är DU det.