Idag är det 4 år sedan jag hittade min ängel död..

Tiden går så fort! Tyckte det var igår jag hittade min fina pojke död i sängen. Vilken chock det var, det enda jag minns är att jag skrek. Jag kunde inte röra mig, kunde inte tänka klart. Hade inte en tanke på att ringa 112, jag ringde bara pappan. Smådetaljerna minns jag inte, jag vill inte minnas. Jag har koncentrerat mig på alla glada minnen vi har tillsammans. Jag vill inte gräva ner mig i sorgen, utan använda mig av sorgen för att kunna gå vidare..

Jag kan inte säga att jag är ledsen just nu, jag har inte gråtit särskilt mycket. En massa vänner har ringt och sagt att dom tänker på mig. Inte ens då gråter jag. Jag sörjer fortfarande, mitt hjärta gråter hela tiden. En bit av mitt hjärta togs ifrån mig, den kommer alltid att saknas. Jag försöker vara stark, jag har alltid varit sån. Men nu när jag är ensam kommer tårarna. Jag kommer låta så fruktansvärt elak, som att jag ångrar min son. Men det gör jag inte, och det kommer jag aldrig någonsin att göra. Min son var inte planerad, det bara blev så. Jag ångrar inte att jag valde att behålla honom. Jag ångrar inte hur jag förvaltade vår tid tillsammans. Jag har accepterat att han är borta, han kommer inte tillbaka till mig hur mycket jag än önskar. Jag sörjer för att jag inte får vara mamma mer. Jag vill så gärna ha barn igen, men jag är så rädd. Jag fick två missfall förra året, det känns som om det inte är meningen att jag ska få barn. Såklart är jag förnuftig, jag är ung och jag har all tid i världen för att få barn. Men jag kan inte rå för mina känslor. Att vara mamma betydde så mycket för mig, Jacob betydde så mycket. 

Jag känner mig så vilsen, jag vet inte var jag ska ta vägen längre.