Vad är din definition av "time-out"?

Eftersom barn ofta ogillar förmaningar och upplever det som tjat och gnat tycker jag det är ett utmärkt tillfälle att påtala varför man kommit med dessa förmaningar just när konsekvenserna visar sig väldigt tydligt.

Ja, det har jag med. Men bristen på empati tror jag inte ligger i att de inte har satts på time-out eller inte blivit straffade eller ignorerade när de gjort dumma saker. Skulle snarare säga tvärtom med tanke på alla ungdomar och föräldrar jag mött i mitt yrke genom åren. Empati och känsla för vad som är rätt och fel är ju inget som bara ramlar ner över barn. Det är ju något de måste lära sig tillsammans med andra, och enligt min uppfattning huvudsakligen tillsammans med vuxna eller åtminstone under vuxnas medverkan/vägledning så att säga. Och det tar tid.....massor med tid som förälder. Jag ser time-out som en quick-fix som snarare är en senväg än en genväg. Något man tar till när man vill ha snabb, kortsiktig effekt och inte har tid och ork eller kanske kunskap till faktisk konfliktlösning.

Ja, det är skillnad på egna barn och andra människor. Mina barn har min villkorslösa kärlek med allt som det innebär. Det finns ingen annan människa som är i närheten av det. Det finns inte någon annan relation än förälder- barn där kärleken är villkorslös. Det finns massor med saker jag inte accepterar eller sätter tydliga gränser kring gentemot mina barn, men däremot är omsorgen om dem totalt villkorslös.....som sig bör. Mitt ansvar för dem är något helt annat än gentemot någon annan människa. Och nej, det förhållandet kommer inte heller de att ha till någon annan än så småningom sina egna barn. Självklart har vi olika förhållanden till olika människor. Det är väl snarare bra att lära barn att människor är olika och att man inte kan bete sig likadant i alla sammanhang, att det handlar om att respektera andra människors integritet oavkortat och att våra integritetsgränser faktiskt är fullkomligt individuella. 

Sedan blir jag lite undrande kring det här med "sociala regler i vuxenvärlden". Jag skulle säga att vuxenvärldens sociala regelsystem långt ifrån är homogent. Olika regler gäller i olika sammanhang, gentemot olika personer etc. Dessutom låter det lite besynnerligt att ställa samma krav och ha samma förväntningar på en 3-åring som en 35-åring....men det är ju jag.

Sedan pratar vi om helt olika saker vad gäller att trösta. Det jag, och jag tror andra här också menar när man pratar om att trösta, är ju att bekräfta och se den frustration, ilska, svartsjuka, vanmakt eller vad det nu är som är orsaken till att barnet handlade fel. Mina barn gör inte illa varandra ur det blå. Det finns en orsak bakom - det är det man bekräftar eller tröstar om så behövs. Det är aldrig OK för storebror att knuffa sin lillebror och det är jag tydlig med, men jag kan fortfarande visa förståelse för att han blir arg och ibland jätteledsen när lillebror förstör något för honom. Mitt ansvar är ju då att lära honom hur han ska hantera en sådan situation. Och ja, det kan bli ledsna när jag blir arg. Har jag överreagerat så ber jag om ursäkt - inte för att jag satt en gräns, utan för att jag skrämt dem eller liknande. Blir de rädda för mig så tar de inte in något annat och det känns kontraproduktivt. Helt mänskligt att bli arg, men jag ser ingen pedagogisk vinst i att de blir ledsna och rädda pga att jag blivit arg och det känns rätt naturligt att trösta. Om jag bråkar med sambon eller min syster så ser jag heller ingen vinst i att den andre blir ledsen pga mig. konflikter är ju till för att lösas inte för att trampa över varandra.    

 

Ja, men på ett annat sätt. Jag tröstar självklart först, sedan pratar vi om varför jag inte vill att de gör det de gjorde och att det finns en orsak till att vi ofta sagt det = de kan göra sig illa. Det finns ingen som helst anledning förutom någon slags egenbekräftelse från den vuxnes sida att börja klanka på barnet som person. Det är helt enkelt dålig konflikthantering. Det är ju precis den typen av argumentering som man brukar tala om för vuxna att de ska undvika vid konflikter mellan sig. Man ska utgå från sig själv, istället för hur dålig den andre är.

Jag vet inte hur pass utbrett brukandet av time out är. Jag känner inte till någon som använder just den varianten som visas på "Super nanny".
Jag är dock övertygad om att just time out inte är orsaken till att många barn har bristande empati.
Tvärtom tror jag total brist på gränser i ena änden eller våldsanvändning i andra änden orsakar betydligt mer problem.

Vad det gäller "quick fix" verkar vissa tycka att det är dåligt just för det är snabbt och enkelt.
Jag tror inte alls det måste vara dåligt för att det går snabbt. Långsam konflikthantering tär på krafterna för alla parter. Föräldrar ska även ha tid och ork till försörjning, se till att barnen får mat, rena kläder och kanske även ta hand om andra barn. Ingen har obegränsat med tid och ork så jag tycker att tanken på snabba, enkla lösningar är god. Spar man tid och kraft på det som är tråkigt får man också mer över för det som är kul vilket bidrar till en lyckligare tillvaro.
Tid och ork tas från ett konto med begränsade tillgångar. När det är tomt finns inget mer att ge.
Ett barn blir inte lyckligare av att du ägnat all tid och ork på det barnet när du själv är trött, grinig och olycklig. För att inte tala om de andra i familjen, inklusive andra barn som får uppleva detta.
Alla har därför behovet av att hushålla med dessa resurser.

Självklart ska kärlek och omsorg till sina barn vara villkorslös, det håller jag med om.
Det finns de som ser motsatsförhållande mellan kärlek och fostran och likställer kärlek med ett evigt gulleduttande. Men då har man glömt bort omsorgsbiten som en del av kärleken och ansvaret.
Jag vill ge tröst och uppmuntran ett stort värde att eftersträva och inte missbruka så att det förlorar sitt värde.Det finns vissa skillnader ja men vissa saker gäller i stort sett överallt. Där det kan variera är det lättare att lägga sig på en högre nivå och anpassa sig neråt än tvärt om.

Nej, jag kräver inte heller lika mycket av en 3-åring som av en 35-åring.
Vad föräldrar strävar efter är en annan sak. Vissa verkar hela tiden ursäkta sina barn med åldern fast de knappt försökt eller trott det är möjligt med en högre nivå. Det kan verkligen irritera mig för de flesta barn lär sig väldigt lätt, i synnerhet med god uppmuntran.

Nej, jag vet inte heller hur utbrett brukandet av time-out är, däremot vet man att auktoritära metoder breder ut sig inom fostran. Och time-out räknas dit. Studier har visat att det finns en stark koppling mellan bruket av auktoritära metoder inom fostran och tid, dvs hur mycket tid man har till och med sina barn. Tidsbrist, karriär etc. skapar ett behov av "quick-fix". Problemet med quick-fix" är inte att de går snabbt. Det är inget fel med att något går fort och är efektivt. Problemet är att det ger sken av att vara en snabb lösning när det de facto snarare är tvärtom. Att lägga locket på är något som kortsiktigt kan fungera, men på lång sikt så skapar man snarare problem.

Nej, jag tror inte time-out på något sätt ensamt är orsaken till bristande empati. Det har snarast sin grund i en frånvarande vuxenvärld som inte visar vad det innebär att vara empatisk och hur viktigt det är att värna sin egen och andras integritet. Det här är vuxenvärldens ansvar. Föräldern är en auktoritet och en förebild för barn. Att möta en konflikt med en annan människa genom att ignorera och förvisa honom/henne, att skambelägga, att svika genom att inte vägleda ett barn när det som bäst behöver det är ganska långt från att vara en förebild. Som sagt....en frånvarande vuxenvärld. Du skrev tidigare att du inte ville lära barn regler som inte gäller i vuxenvärlden. Tja, det var rätt länge sedan jag eller någon annan vuxen jag känner blev satt på time-out av någon auktoritet pga att jag eller de gjort något som ansetts fel. Ja, det är inte helt ovanligt att vuxna ignorerar och fryser ut andra vuxna, men det är ju knappast något man vill lära ut, eller? Knappast ett särskilt sympatiskt beteende. Samma sak borde självklart gälla barn.

Ja, det är jobbigt med konflikthantering. Det är lite grand som den eviga diskussionen om spädbarns sömn. Det är jobbigt att inte få sova, men hur väl man hanterar sömnlösheten handlar rätt mycket om vilka förväntningar man har och att låta saker få ta tid. 5 minutersmetoden fungerar om man med fungerar menar att barnet lär sig somna och sova på egen hand snabbt. De flesta föräldrar har dock fler mål med sin fostran.

Det handlar ju om prioritering. Vad anser jag vara viktigt som förälder? Vad vill jag ge och skicka med mina barn? Jag och min sambo har valt att skaffa två barn. Vi har fullt ansvar för att ha satt två barn till livet med 16 månaders mellanrum. Prio ett, tveklöst, är att ge dem en trygg uppväxt där vi gör vårt bästa för att ge dem en god (enligt vår uppfattning) värdegrund. Vi har ytterst medvetet valt att ha dem hemma länge. Vi har ytterst medvetet valt att ha dem hemma tillsammans länge. Vi har ytterst medvetet valt att låta dem gå på samma förskoleavdelning nu när de börjat. Vi har ytterst medvetet valt att jobba deltid båda två och ska göra det under många år. Jobbigt? Ja, periodvis skittufft. Det hade varit galet mycket lättare att inte ta allt det där jobbiga med att bygga relation dem emellan 24 timmar om dygnet de första åren.....och det är vad det periodvis bokstavligen har handlat om. Och nej, vi har inte haft långa samtal och liknande med små barn, utan bara varit med dem. Det är vad vi har "offrat". Vi har inte lämnat dem ensamma när de inte har klarat av det. Är man med dem så kan man hindra innan det går till våldsamheter. Man kan hela tiden vägleda och visa hur man delar, hur man väntar på sin tur, hur man kan få utlopp för ilska utan att fysiskt angripa den andre, hur man värnar sin egen integritet etc. Det är ju kunskaper som inte barn föds med utan måste lära sig. Sedan måste man ju jobba med sig själv. Att försöka ha lite perspektiv på saker och ting. Varför går man i taket pga det ens 2-3-åring gör. Är det så förskräckligt eller beror det på att hjag har galet skeva förväntningar, är stressad, eller känner oro för att jag inte har kontroll exempelvis?

Jag har varit förälder i snart fyra år nu och har i 2½ år haft två barn. Jag kan inte komma på något mina barn har gjort hittills ska väl tilläggas som på något vis skulle berättiga en rejäl utskällning eller liknande. Ja, jag har blivit rejält arg ibland, och anklagat och gjort alla andra mänskliga misstag, men det har handlat om mig, inte om barnen. Jag har varit trött, stressad eller bara känt vanmakt. Då är det ju det jag måste ta tag i och lösa, inte straffa barnen eller ignorera dem. Det blir ju dubbelt fel. Barnen får ta ansvar för det som egentligen är mitt ansvar. jag försöker rätta till mina mänskliga brister genom att be om ursäkt för mitt felaktiga agerande och på så sätt i alla fall ta på mig ansvaret för det.

Nej, det är väl självklart att inte kärlek och omsorg enbart handlar om ett evigt "gullduttande". Att sätta gränser och våga ta konflikter är en kärlekshandling. Att fega ur för att man inte vågar ta en konflikt är oansvarigt och inte minst egoistiskt. Personligen tycker jag att time-out är just det. Man stjälper över hela ansvaret på barnet. Jag delar dock inte din uppfattning om att tröst och uppmuntran är något som barn ska behöva kämpa för att nå. För mig ska ett barn inte behöva prestera något för att tröstas eller uppmuntras. Det är ju just att älska och finnas till för en person när den egentligen är så minst "värd" att älskas och så minst "värd" av ens närvaro och stöd som just är att visa empati. Hur vill jag att mina barn ska hantera andra männsikor och konflikter? Ja, inte är det att ignorera andra männisikor och missbruka sin auktoritet och makt gentemot dem som står i ens beroendeskap.Och återigen. Vill vi visa och lära barn en "högre nivå", så bör vi själv vara förebilder och inte sjunka till att fostra auktoritärt och genom ignorering. Som vuxen och förälder ska vi vara auktoriteter, inte auktoritära. För mig handlar det inte om att ge barn en samling fasta sociala regler att följa. För mig handlar det om att lära barn vikten/värdet av varje enskild människas integritet. Det räcker ju liksom . Respekterar man andras integritet och värnar sin egen så klara man sig fint i alla sociala sammanhang.

En liten tanke...kring åsikten att "barn behöver minsann styras upp för att bli vettiga"...om det råkar vara någon här som tycker så....helt OT

Av barnen jag har runt mig (inte mitt eget barn eftersom jag är partisk, men vänners barn, släktingar mm) så är det genomgående de barn som uppfostras med den "mjuka linjen" som är de trevligaste! Jag menar inte barn som har slappa och handfallna föräldrar, utan de vars föräldrar uppfostrar mycket aktivt men samtidigt med väldigt stor respekt för barnets känsoliv.
De barn, vars föräldrar uppfostrar mer "gammaldags" med fler rena utskällningar och bestraffningar mm, är faktiskt mycket jobbigare att umgås med eftersom de är lite som föräldrarna...m.a.o. gapiga och ofta ganska otrevliga mot sin omgivning.
Jag känner nog som tur är inget barn som är riktigt hunsat av hårda föräldrar, men antar att de också kan bli ganska trevliga eftersom de antagligen inte vågar annat.

Intressant är också att ofta behövs det inte så mycket "uppfostran" för de föräldrar som riktigt har lyckats i sin mer medmänskliga föräldraroll, utan barnen blir väldigt fina medmänniskor ändå!
Jag tror nog som Astrid Lindgren: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."

Appropå "quick-fix"-metoder:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/risk-att-barnet-kranks-med-fardiga-program_5477219.svd

Självklart ska man ge mycket kärlek men jag tror inte någonting kommer av sig själv.
Det är fullt naturligt i alla människokulturer och även hos många djurarter att äldre lär upp unga i hur man klarar sig här i livet.

Ja visst är det så, men det kan vuxenvärlden lära barn kärleksfullt. Möts man av empati så möter man andra med empati. Möts man av respekt så respekterar man andra. Blir man sedd och hörd så lyssnar man på och ser andra. Diskussionen handlar ju inte om de äldre ska lära de unga eller inte, utan hur.

På tal om olika definitioner av ord så tänker jag att ordet respekt tolkas så olika av olika människor. Många (äldre) säger tex. att barn inte har respekt för sina lärare eller sina föräldrar längre. Men att lyda någon för att man är rädd för konsekvenser och straff är inte respekt i mina ögon. Respekt är när man behandlar andra människor på ett värdigt sätt utan att kränka dem. Det är vi vuxna som måste vara förebilderna.

Ja, det där tror jag stenhårt på!

Barn kopierar vad man gör som vuxen och det är huvudsakligen så de lär sig. Det innebär självklart att ett barn som ignoreras när det söker uppmärksamhet eller lämnas ensamt med starka känslor lär sig att ignorera andra människors behov av uppmärksamhet och deras starka känslor.

I vår familj betyder time out att man behöver en paus från vad man håller på med till exempel intensiv lek. Den som inte orkar mer gör teknet som används för time out inom en del idrotter och säger time out och då avstannar leken, buset eller verksamheten man håller på med så att den som begärt time out får andas lite.