Hur kunna acceptera???

Sen kanske det skulle vara bra att gå i samtalsterapi så att du kan komma till ro med din livssituation? Ett tips bara som kanske kan hjälpa dig att reda ut dina känslor?

Det kanske inte alls vore något för er, men adoption? Små barn är väl svårt om man redan har ett biologiskt, men äldre barn. I början känns det kanske märkligt, men jag känner en kille vars storebror blev adopterad från Somalia när han var 10 år. Killen som jag kände var 7 år. De är väldigt tajta och är precis som vilka biologiska syskon som helst. Trots att den ene är ljushyad och den andre mörkhyad. 

Ibland när jag har svårt att acceptera att det bara blir ett barn för oss, så umgås jag med stora, bråkbullriga familjer och tycker det är ganska skönt att bara vara 3 Jag försöker varva mellan att tillåta mig att sörja att det inte blev som jag hade tänkt mig och att vara tacksam för att vi faktiskt fick ETT efterlängtat barn. Jag kommer nog få jobba med den balansen länge (sonen är 3 och alla i mamma- och föräldragrupperna verkar ha flera barn, antingen där syskonen äldre eller yngre)

Har nu gjort mitt antagligen sista IVF. Vi lyckades faktiskt plussa o jag var gravid i en vecka innan jag fick missfall. Känns så tungt! Positivt att jag iallafall blev gravid, men det hjälper ju inte mycket när vi inte ska göra något nytt försök. Vet inte riktigt hur vi ska gå vidare. FÖrsöka själva. Ge upp. Vi har ett fryst ägg, som vi ska använda,så en liten chans finns det där.

Jag har en dotter på 2.5 år. Vi försöker nu för att få ett till, men jag är splittrad mellan mitt jobb och ett barn till. Jag är över 40. Det blir förmodligen min sista chans att få fler barn. Det innebär dock att jag måste ta en paus från alla planer på jobbet. Jag vet inte om jag har råd till det. Sedan är det inte säkert att vi lyckas med barnplaneringen. Vår första fick vi efter flera års försök, så det kanske löser sig ändå till slut på ett eller ett annat sätt.

Jag känner igen mig i dina och många av de andra trådskrivarnas tankar. Jag har ett barn på snart 2 år och flera i föräldragruppen från den årskullen har redan fått syskon. Jag tänker mycket  på mitt barns uppväxt och hur det ska bli. Jag är 41 år och har också föräldrar i 70års åldern, och han har två kusiner som är 8 och 10 år och som bor i andra landsänden, dvs. de ses inte så ofta. Min sambos familj bor i england och dom har jag och vår son aldrig träffat då de inte har någon kontakt. Det är inte bara min ålder som stressar mig utan också mitt jobb. Doktorerar och har tidpress och svårigheter att vara borta från jobbet. Men i själ och hjärta känner jag att barn går före och att jag skulle kunna tänka mig hoppa av karusellen om så krävs för att skaffa syskon.
Men problemet är också att min sambo inte alls har samma längtan efter syskon. Han är uppvuxen med en enäggstvilling och en lillasyster som han idag inte har någon kontakt med alls. Han menar att bara för att man har syskon behöver man inte stå varandra nära eller känna att man har stöd i varandra. Jag förstår det, men tycker att man som föräldrar kan arbeta för att de får en bra kontakt. Blir det då så inte i slutänden, så är de ju inte mer ensamma än om de vore ensambarn. 

Men jag känner mig också väldigt trött, kanske är det min ålder? Att vara småbarnsföräldrer vid 50årsåldern skrämmer mig lite, men ska det stoppa mig?      

Vi har en femåring och hon vill inget hellre än att få ett syskon, men jag kan inte ge henne det. Förklarar så gott jag kan varför och hoppas att hon ska förstå.
Känner mig glad att jag ens kunde få ett barn så jag ser inte det som en förlust eller så utan bara som ett faktum.
Det som skiljer sig från er ts är att dottern har kusiner och vi har ett rikt socialt liv. Det är dock inte samma sak som ett syskon.
Har ni övervägt att adoptera?   

Vi har en son och är nöjda med det. Tankarna har funnits om syskon är den "rätta vägen" men vi har insett att detta är den rätta vägen för oss. Vi mår bra, sonen mår bra, relationen blomstrar, vi har tid för varandra, egentid, jobbet och kan vara närvarande.

Lägg inte över allt obearbetat från din barndom på ditt barn.
DU har chansen att ge henne en annan uppväxt. Det behöver inte bli som för dig! 

Vill bara hoppa in och berätta att jag är ensambarn, utan jämnåriga kusiner och med föräldrar som inte hade nåt jätteumgänge... däremot har jag en bästa vän sedan 23 år tillbaka, som är som en syster. när jag var liten tog mina föräldrar med henne när vi skulle till gröna lund tex, tyckte det var guld att få.välja själv, ta med bästisen istället för ett syskon tex. vi bodde jämt hos varann som små... idag bor vi tyvärr i olika länder med hörs flera gånger om dan ändå vi.är helt klart närmare än de flesta syskon...

Jag är själv ensambarn, men har fått två halvbröder under de senaste åren som fått två halvkusiner till vår dotter och vi umgås jättemycket, vi kommer pga av sjukdom inte att kunna ge vår dotter ett syskon och jag är ensambarn men vi är sociala och har ett stort kontaktnät och jag har stor släkt och kusiner i min ålder och vi ses i bland och vår dotter har jättemycket kompisar. Men vi har lagt detta med syskon på hyllan har mått så dåligt av detta under vissa perioder och gick samtalsterapi, men idag har vi insett att det är vi tre och vi trivs med det och vi mår bra nu och har det bra och vår dotter mår bra, trots att hon är ensambarn och hon har stort kontaktnät.

Ja adoption är väl det som ni kanske tänka er, om det är så att ni vill ha ett syskon, jag önskar er all lycka till, vi valde att inte ta adoption.

Hejsan .... Är i en liknande situation. Har dock två barn men med 8,5 års skillnad. Känner igen mig i tankarna om att minstingen kommer att bli lämnad ensam när stora blir tonåring, får andra intressen och kanske flyger ut. Har inga andra vänner med små barn o inga kusiner heller i den åldern utan de är idag tonåringar. <är 39 år och har föräldrar/svärföräldrar som passerat 70. Min stora pojk har alltid haft kusiner och vi har även haft vänner med barn i samma åldrar som vi träffat på helger och semestrat ihop med. Jag oroar mig (kanske i onödan) för att lilltjejen kommer att bli ensam och vara mer "beroende" utav oss föräldrar.

Jag vet inte hur man träffar andra "äldre" föräldrar i samma sits. Har inte fått vara med i någon föräldragrupp på MVC eftrersom jag redan hade barn och min BVC hade förlagt infoträffarna på öppna förskolan. Har varit mycket på öppna förskolan men upplever att det mest är yngre mammor där och det blir mycket "löst prat" känns som att alla "skryter" om hur mycket det gör hela tiden och då tänker jag att det inte har tid för at träffa lilla mig. 

Funderar på att försöka med ett tredje barn med fast jag oroar mig och är väldigt rädd för att behöva gå igenom missfall mm vilket jag inte vet om jag pallar psykiskt.  Kanske får livet gå vidare som det är.

<man kan ju alltid ta med kompisar på resan mm men det är inte samma sak och jag blir strässad och kan inte vara mig själv och njuta av det.