När är bästa åldern att börja på dagis/förskola (vad det nu heter)??

Jag älskar också mitt jobb. Det gör det inte ett dugg mer lämpligt för en ettåring att gå i förskola.

Att glada föräldrar ger gladare barn är inget mer än någon slags sjukt vuxencentrerad klyscha för min del. Borde det inte vara så att glada barn ger glada föräldrar?    

Jag säger inte att det är utopia för ettåringar att gå på dagis, särskilt inte som förskolor kan se ut. Men jag tror inte det är per definition dåligt heller. Allt beror på barnet och förskolan, det kan vara botten eller toppen eller bara helt OK. Jag går några timmar om dagen och upprätthåller mitt yrkesliv och barnen leker några timmar på dagis. Jag tycker inte det är så dramatiskt som vissa vill få det till.

Däremot tycker jag, och det skrev jag innan, att det blir för mycket på en gång! Väldigt många långa dagar helt plötsligt. Hemmafruar och hemmafruar, vem drar långtgående slutsatser? Att det är kvinnorna som drar det dubbla lasset är ett faktum även idag, även om det nu handlar om deltidsarbete. Självklart ska inte barnen betala priset för jämställdhet, jag vet bara inte om prislappen är lösningen. Men visst, kanske.Hmm, vad jag vet så är det många av "barnexperterna" som hävdar just vikten av att föräldrarna känner mening i sitt liv vid sidan av barnen och inte fokuserar 100% på att göra barnen lyckliga. 

Googlade Jesper Juul och damp på detta citat:

"- Att föräldrarna har det bra är det som barn behöver allra mest. Allt för stort fokus på barnen gynnar inte någon, deklarerar han. De senaste åren tycker sig Juul se en strävan efter perfektionism hos föräldrar som i längden kan bli ödesdiger."

Det är den där perfektionism-önskan som man anar i TS fråga (vilket ju är en vanlig fråga på FL).

 
Då tror jag "barnexperterna" har missat hela individualiseringstrenden i samhället. Det går inte att leva efter devisen att om var och en strävar enkom efter sin egen lycka blir det bäst för alla, jag har då definitivt inte sett en positiv samhällsutveckling av det på något plan. Attachment Parenting är ju dessutom en motkraft till det i någon mån, att man istället ska acceptera att barn av naturen faktiskt är beroende och har rätt att ges utrymme att vara det även när det är obekvämt ur ett modernt rationaliserande perspektiv. Attachment Parenting utgår också ifrån att vissa behov (i enlighet med modern aknknytningsteori) är grundläggande biologiska och psykologiskt nödvändiga och inte kan tränas bort utan konsekvenser för barnet. Att "barnet mår bra bara föräldern mår bra" skulle jag inte inkludera som en grundtes inom AP.

Att föräldern känner mening med sitt liv är förståss jätteviktigt men har man svårt att känna mening med sitt liv utan att yrkesarbeta så tycker jag att man har problem långt större än vad som berör föräldräldraskapet. Då är man ju helt köpt av konsumtionssamhället och sin egen roll som nickedocka åt kapitalet, om meningen med ens liv är att dra in cash åt ens abretsgivare. Det måste väl finnas sätt att kanalisera sin drivkraft på som inte är att vandra iväg och sälja sin arbetstid åt andra? 

Om man låtit yrkesarbetet bli en så stor del av ens identitet kanske man
borde fundera lite på hur man hittar mening och samanhang utanför arbetet. Det sägs ju att hemmaföräldrar riskerar att få en fattig pension. Men den som inte kan hitta mening i ett liv utan dagligt yrkesarbete vartendaste år av livet lär ju få en överdjävlig pensionstid (eller vid sjukdom/arbetslöshet osvosv) helt oavsett ekonomi.

Men OK, låt säga att du måste jobba efter ett år för att må bra. Det är väl en helt annan sak än att barnet måste börja förskola det.? Är ni inte TVÅ föräldrar? Ett år var och vips har ungen fått vara hemma till två åtminstone. Varför utgår från att det är mamman som ska ta hela biten, det känns ju väldigt bakåtsträvande tycker jag.

Perfektionismförälder-ambitioner tror jag för övrigt inte alls är det som driver en önskan att låta barnet slippa påtvingade separationer från sina nära aknytningspersoner. Tvärtom tror jag perfektionismhetsen är en av de saker som driver tidig förskolestart som norm. Vi är så inriktade på att barnet ska få det perfekt på det mest modernt beprövade rationella sättet: Vi sätter andingslarm på helt friska bebbar för att vi inte litar på vår egen förmåga att övervaka dem. Vi börjar stödmata med flaska så fort bebisen gått ner 20 gram på en vecka för att vi inte litar på vår egen förmåga att föda dem. Vi tar ungar till akuten i onödan för att vi tror att en helt normal förkylning kräver expertläkarvård. Vi sätter etåringar på förskola eftersom vi inte litar på vår egen förmåga att kunna räcka till för att stimulera och pedagogiskt utveckla ett barn över 18 månader. DET är konsekvenserna av det moderna föräldraskapets perfektionsismtänk.   

Ja i teorin är det väl så att "förskolor är olika". I praktiken känner jag till endast två förskolor i mitt län (en i denna kommun och en i grannkommunen) som kan erbjuda en sådan kvalitet att det ligger inom socialstyrelsens riklinjer för vad små barn klarar av.

I teorin kan det väl vara så att det finns ettåringar som mår jättebra av att gå i förskola. i praktiken har jag aldrig mött en enda.

Att det kan pendla mellan botten och OK kan jag köpa däremot. I bästa fall är det en hyffsat trygg förvarinsgplats som möjliggör att föräldrarna kan arbeta och det är ju också en funkltion som behöver fyllas för de familjer som inte kan välja annorlunda. Barnet kan ju ha ett bra liv i stort trots denna förvaringstid. Men att det tillför en ettåring något att gå i förskola som de inte skulle få hemma ...sorry det tror jag den dag jag ser det och inte en enda minut tidigare.        

Å, varken jag eller min man drar in cash åt någon arbetsgivare. Och varför håna mina behov? Ja, jag kanske har problem, men vem har inte det? Den perfekta AP-mamman? Jag ser självklart inte bara till mina behov som det låter på dig. Som det ser ut i vårt samhälle så är det tyvärr ganska vattentäta skott mellan barn- och vuxentillvaro och föräldraledigheten blir lätt isolerad med mammagrupper och öppen förskola som enda alternativ till social tillvaro.Varje gång frågan lyfts på FL så svarar många att det funkat bra för deras ettåringar, vissa menar att det verkligen är en tillgång där barnen aktiveras på förskolan. Vi har haft båda varianterna hemma, vår store älskade dagis från dag ett och hade ett uppenbart utbyte av barngruppen medan vår lille mest lekte för sig och nog hade kunnat vänta. Nu har vi ett väldigt bra litet föräldrakooperativ så visst, det kanske inte är så representativt.

Nu blev det att jag skrev mycket här i tråden och det kanske får räcka eftersom jag inte kan påstå att jag är ett språkrör för AP, får faktiskt lite knottror på huden av uttryck som "modern anknytningsteori". Jag ser det som stort och viktigt att bemöta våra barn som människor, utifrån oss själva som människor, med allas våra brister och förtjänster, i det samhälle vi lever i. 

Och nu vaknar lilleman  

Jag uppfattar det som att hon pratar om samhället i stort och dess utveckling, inte just din situation eller som hån mot dina behov. Och jag är helt inne på samma linje att individualiseringstrenden är ett stort problem. Alla trampar på varandra för att nå sitt eget självförverkligande och i praktiken får även barnen stå tillbaka, för just detta faktum. Trenden är ju väldigt tydlig.

Ja givetvis talar jag om samhällsutvecklingen i stort, dess normer och de krav/roller som det fostrar oss människor in i. Det här är en tråd om förskolestart ur ett AP-perspektiv inte en tråd om 196:s privatliv och personliga val, det har jag inga som helst synpunkter på.

Det tror jag personligen är en försvarsmekanism. Att intala sig att det är för "barnets bästa" gör beslutet lättare att bära. Man skjuter över ansvaret för barnet som jag tidigare nämnde, det är lättare för en själv. Men som sagt, jag har ändå jobbat i ett rätt stort antal förskolor i flera oliak kommuner och jag har aldrig mött dessa ettåringar som drar så stor nytta av den pedagogiska stimulansen på förskolan och jag har aldrig mött några pedagoger som mött dessa barn heller.

Trygg förvaring är inte fy skam men mer än så är det faktiskt inte ens i de goda exemplen när vi talar om de allra minsta barnen. Har man inte ett dysfunktionellt föräldraskap har man givetvis mycket bättre förutsättningar att ge en ettåring både den trygghet och den stimulans hen behöver än vad 2-3 pedagoger på 17 barn kan klara.

Jag pratade nyss med min kollega från Tyskland. Där börjar ju barnen inte förskola förrän vid tre-fyra år. Sedan finns det barnkrubbor för de minsta barnen men det finns väldigt få sådana platser. Dagmamma är också lite vanligare i Tyskland än här. Men många tyska kvinnor är missnöjda med detta och sneglar avundsjukt på Sverige där det finns dagisplats för alla barn, även de minsta. Detta har gjort att tyska politiker nu försöker bygga ut barnomsorgen just för att underlätta för kvinnorna som inte vill vara hemmafruar längre (vilket är betydligt mer vanligt i Tyskland än här). Sverige eller Skandinavien ses som ett föredöme för jämlikhet. Jag tror också att det skulle bli massiva protester här i Sverige om Sverige slutade att subventionera förskolan för småbarnen. Det kommer aldrig att hända förrän det finns tydliga bevis för att de små barnen tar skada av sina förskoleplatser. De bevisen kanske kommer, vad vet jag. Det är ju våra små dagisbarn som är försöksobjekt i detta fallet. Men innan dess tror jag inte att något kommer att förändras. Jag känner inga föräldrar i vår kommun som inte skolat in sina barn någon gång mellan ett och två års ålder. De flesta har också storasyskonen på dagis 30 timmar per vecka när de är hemma med småsyskon. Så gör alla och alla är nöjda med att livet är små bra ordnat. Ingen frågar barnen. På ett föräldramöte hos oss togs de stora barngrupperna upp till diskussion en gång. Två engagerde föräldrar satte sedan upp protestlista på sonens avdelning. Jag var den enda som skrev på listan...Inga ids protestera mot de stora barngrupperna. Men tog man bort den subventionerade barnomsorgen då skulle folk orka protestera.

Jag vill ha ett jämlikt samhälle där kvinnorna inte ska behöva vara hemmafruar pga dålig barnomsorg. Jag vill inte heller att små barn ska behöva gå i överfull barngrupper heller. Men jag fattar inte hur man någonsin ska hitta en lösning. Det krävs i så fall beordrad pappaledighet för männen eller nåt sådant drastiskt, för utan männens delaktighet så kommer det antingen bli barnen eller kvinnorna som får dra det kortaste strået.

Jag tycker inte staten ska sluta subventionera förskolan men det ska ske på ett mer rimligt vis som inte driver alla människor till exakt det val normen föreskriver. Det är ju soms agt inte särskilt länge vi haft dessa massiva subventioner. När jag fick min förstfödde var det fortfarande så att människor med god inkomst också betalade för sig i betydligt större utsträckning än idag. Staten betalade heller inte barnomsorg för barn som inte hade barnomsorgsbehov. De två reformerna är ganska nya, men vi uppför oss redan som om det vore det enda alternativet.
   
Jag skulle mycket hellre betala en betydligt större slant för en förskola av god kvalitet än att få en undermålig förskola gratis. Men det finns inte ens möjlighet att välja så idag.   

Problemet är att den stora massan skulle inte välja det. Jag har svårt att tro det. Idag ses det som en rättighet att kunna få barnomsorg till ettåringar samt att även få 30 timmars barnomsorg till storasyskon (åtminstone i vår kommun). Folk kommer att bli galna om det tummas på det. Vi har blivit "bortskämda" och majoriteten vill inte ta steget "tillbaka". När det gäller 30 timmarsveckor för syskon så tycker jag absolut att det ska betalas, men att det det ska finns behovsprövade subventioner också. Kanske samma sak borde gälla för 1-2 åringar på fsk också. Där känner jag mig dock mer kluven eftersom det kanske kommer till att leda till en kvinnofälla. Men problemet är fortfaranade att majoriteten inte kommer att gå med på det. Lika lite som att männen kommer att gå med på påtvingade pappadagar.

Det som skrämmer mig är att det går utför med en rasande hastighet. Mina tvillingar som idag är 5,5 år skolades in som 15 månaders bebisar. Det var tre personal och 11 ettåringar. Tvillingarna gick korta dagar. Inskolning tog ca14 dagar. Det kändes helt OK. Nummer tre däremot skolades in vid 16 månades ålder. Inskolningen var reducerad till tre dagar och barngruppen hade ökat till 20 barn. Visserligen hade en extra personal tillkommit men ändå. Vad var det som hände med förskolan? Minstingen är bara tre år yngre än syskonen. Det som hände i vår kommun under dessa tre år var att man gick från 15 timmars veckor till 30 timmars veckor för storasyskon. Fast förskolan redan hade problem med att hålla kvalitén. Jag tycker att det är jättebra att det vid behov ska finnas 30 timmarsveckor för syskon.Min granne har fått tvillingaroch har även en 1,5 åring hemma. Självklart är hon i behov av barnomsorg. Men de flesta skulle klara sig på 15 timmar per vecka. Usch nu blev jag nog väldigt OT.

Ja haken är väl att folk vill ha dessa "förmåner" men inte betala för dem, varken genom egenavgifter eller skatt. Då blir det givetvis konsekvenser för kvaliten.

Vet inte om jag skrev det redan men nu finns det ju ett förslag om att kommuner ska få böta direkt till föräldrar som inte får barnomsorgsplats snabbt nog. Det är väl en god tanke, att kommunerna ska anstränga sig mer för att få fram fler platser nrä det behövs. man jag tror tyvärr lösningen kommer bli att man stoppar in de köande barnen i redan fulla avdelningar för att undgå böter.

Varje sådan här reform (maxtaxa, 15h för syskon, platsgaranti mm), även om de är tänka som förbättringar innebär ju kostnader som måste ta någonstans ifrån. Jag tycker det borde vara en självklarthet att man kan visa hru nya reformer ska finansieras innan man genomför dem men så har ju inte skett i förskolans fall. Istället ska samma pengar räcka till mer och mer.

I min kommun ska man börja ha öppet till klockan 20.00 från och med vårterminen -13. Öppettiderna har redan utökats flera gånger och nu ska en förskola ha öppet 06-20 hela tiden. Några extra pengar för detta tillkommer däremot inte, det är samma gamla personal som ska räcka till. Det innebär förståss att den tid då det är full personalstyrka minskar ytterligare för att tiden ska räcka till att täcka alla timmar =personaltätheten blir de facto lägre de tider på dagen då det är som mest barn. Det fina i kråksången är att i den statistik över "antal barn per pedagog" så syns ju inte den försämringen för det är fortfarande lika många tjänster per barn.

Politikerna slår sig för bröstet över den ökade servicen till föräldrarna men som vanligt är det i slutänden barnen som får betala.

Jag visste inte om att kommunerna fick böta. Visst, tanken är god men det gör situationen ännu värre med barngrupperna.

Vår förskola håller också reglerna på pappret med rätt antal personal per barn etc. Visserligen är gränsen nådd till det yttersta, men inte värre än resten av kommunen samt grannkommens förskolor. I praktiken hålls detta med personalantal inte, då det tex. ofta saknas vikarier när någon är borta.

åh om jag fick drömma och önska så skulle barnen vara 3 år ungefär när de började. Jag jobbar på förskola OCH med småbarn. Jag älskar mitt jobb och tycker det är super mysigt att jobba med småbarn. Det är roligt och givande MEN om jag ser det ur ett barnperspektiv och tänker på hur barns anknytning fungerar så önskade jag att barnen fick bli 3 år. Förutsatt att deras hemförhållande var goda alltså så de kan få en trygg anknytning med föräldrarna.

Vid 1,5-2 år och med vistelsetid 9- 15 tycker jag är idealiskt och realistiskt. Är förskollärare m 3 egna.

Vår stora tjej började på 15-timmars när hon blev 3 år och det har fungerat jättebra. Lilltjejen ska börja till hösten när hon blir två år och de ska då gå två heldagar/vecka. Jag tror inte att det blir något problem då vi har ett jättebra litet ur och skurdagis på landet, som även jag (dagisskeptiker) är nöjd med. Hon har ju även varit med då vi lämnat storasyster och känner till stället.
Vi har dock inte bestämt hur vi ska göra när nästa bebis kommer till jul. Eftersom vi bor på landet så är det begränsat med aktiviteter för barn och "lekträffar" så jag tror att i alla fall stora flickan har utbyte av att fortsätta 15-timmars och om lilltjejen trivs så känns det taskigt om inte hon får fortsätta, men vi tar en dag i taget och ser hur det fungerar innan vi bestämmer oss.
Sedan har vi problematiken med bebis och dagisbaciller, men det är en annan diskussion.