Följer inte med blicken

Oj vad intressant att läsa det du skriver om din son. Skönt att höra att ni inte är så oroliga över cp och att han utvecklas i fint tempo. Jag har precis som du gör jobbat med barn med speciella behov. Just nu gör jag inte det, men innan jag utbildade mig till fritidspedagog så jobbade jag som personlig assistent och på fritids för barn i särskilt behov o på korttidshem. Jag har alltid brunnit för det och mitt mål har varit att utbilda mig till spec ped. Så visst, jag ser väl kanske mer än vad någon annan skulle göra....som sagt både på gott o ont.

Du skrev att er son var sen med att lyfta huvudet när han låg på magen. Hur högt kunde han lyfta huvudet vid 6 månader? Vår son orkar lyfta huvudet när han ligger på mage men inte spec länge. Men han orkar inte eller vet inte hur han ska trycka ifrån med armarna, så han kommer inte upp med huvudet spec högt. Det klarade han av rätt tidigt, men som läkaren tyckte att han skulle kunna hålla huvudet högre o trycka ifrån med armarna mera. Han har ju heller aldrig gillat att ligga på mage eftersom han har haft så ont, så vi har inte kunnat träna honom spec mycket på det heller. Så det är först nu när det har lugnat ner sig i magen som han kan ligga så lite längre stunder, och då märker man att han blir starkare.   

Moro-reflexer vet jag inte vad det är. Men kommer du ihåg hur länge er son hade det? Du får ursäkta om jag frågar mycket men det är så skönt att höra att det är så här för andra, så man inte är ensam om detta. Reflexerna som är kvar hos vår son är den att han håller ena armen böjd o den andra armen rätt ut som om han ska skjuta iväg en pilbåge. Han gör det när man lägger honom ner. Han har oxå haft fallreflexen länge (när han fäller ut med armarna) men jag tycker att det har blivit lite lugnare med det nu.    

Då är mororeflexen den samma som fallreflexen. Han hade visst några andra reflexer länge också minns jag att fysioterapeuten kommenterade, men kommer inte ihåg vilka. Något med fötterna i alla fall. Kommer inte ihåg hur länge, men i alla fall 6-7 månader, kanske mer. Den reflexen du beskriver med pilbåge hade vår son länge. Han hade också länge hårt knutna händer. Minns mer nu när jag skriver lite.

Angående magläge så kunde han lyfta huvudet men inte högt, han klarade inte av att balansera mittpunkten i kroppen och hålla armarna rätt för stöd. Han höll huvudet snett och kämpade väldigt och grät ofta. Jag har några foton här på honom hur det såg ut i magläge när han var baby. Ett när han har låsning i nacken och ett när han hade låsning i ryggen. Om du kollar in där är det nog lättare att förstå hur jag menar.

Nu har jag varit inne o tittat på bilderna. Måste bara säga vad fin er kille är på bilden som är från idag då han inte har några låsningar. Vår kille kan inte heller lyfta huvudet så högt o har svårt att känna in mittpunkten o trycka ifrån med armarna o balansera med armarna. Han håller ofta armarna bakåt längs med sidorna o lyfter upp huvudet...ser ut som en säl Men han tittar inte åt sidan som er son, han tittar rakt ner i marken eller försöker titta rakt fram. Han blir oxå ofta frustrerad o ledsen när han ligger på mage.

Känner igen det där med att han böjer sig i en båge. Vår son gör det oxå, men det är mest med huvudet. Han sträcker på huvudet snett bakåt så han sträcker halsen...det ser riktigt oskönt ut. Speciellt gör han det när han är trött o ska sova. När han var yngre sträckte han även ryggen i en båge...lite bättre med det nu.

Jag undrar vad dessa låsningar eller sträckningar beror på och om man kan eller ska göra nåt med det....träna bort det eller om det bara ska försvinna av sig själv.

Jag känner även igen bilden när er son låg på mage o tittade upp och även benen som han höll upp. Vår son har haft tedens att göra så men inte lika mycket.

Oj, det måste ni kolla upp. Det försvinner inte av sig själv även om det kan bli mindre med träning. Det som hjälper är behandling av kiropraktor. Det låter kanske hemskt men det är inte att knäcka så som på oss vuxna. Min sons behandlare förklarade att han inte tryckte hårdare än det man gör på ögat. Det du skriver om att han ligger med armarna bak, så gjorde min son också länge. Jag brukade kalla det att han flög, för han spände sig också när han gjorde det. Detta är normalt att babyer gör ibland för att träna upp balansen, men inte normalt om de gör det länge eller ofta. Vår son fick inte göra det för det förvärrade översträcken han hade i ryggen. Så vi stoppade honom varje gång. Kan ju låta lite som din kille kan ha en låsning i bröstryggen. Jag hade definitivt ringt runt och kollat om det finns någon kiropraktor som är specialiserad på barn och beställa tid så fort dom möjligt. Pga vår sons låsning i ryggen så fick han en översträck som gjorde att han inte fick använt magmusklerna och han klarade inte av att samla sig framåt. Märkte det vid blöjbyte också för han var stel när vi drog fötterna upp mot ansiktet. Ett annat sätt vi märkte det på var när vi bar honom upp mot axeln, han var liksom böjd bakåt som en banan. Vi fick liksom böja oss för att väga upp för hans böj om man säger så. Väldigt tungt att bära så. Kunde skrivit en evighet om detta. Men fråga gärna om du undrar något. Tyvärr är inte alla sjukgymnaster lika duktiga på detta, och de kan ju heller inte behandla. Vår sjukgymnast har i eftertid kommit med fler beklagelser över att hon inte skickade remiss för behandling tidigare. Det var något vi gjorde privat. Hon säger nu att hon lärt massa av vår sons tillfälle.

Ja, måste erkänna att det låter lite hemskt att en kiropraktor ska behandla honom. Vet inte om jag vågar det. Då måste det vara någon som man vet är bra eller någon annan rekommenderar denne. Jag känner igen många saker du beskriver om din son. Och det kan mycket väl vara att han har en låsning i bröstryggen. Känner igen det du skriver om att när man lägger honom på axeln att han gärna vill böja sig bakåt. Inte som en banan. Men jag har hela tiden kännt att man måste kompensera o böja sig lite bakåt själv. Eller att man håller en hand på hans rygg..då går det bra. Har oxå tänkt på att han verkar lite stel när man drar upp benen mot ansiktet. Han rullar upp som en boll men har haft svårt att nå med fötterna till ansiktet. Det är nu som först jag känner att han börjar att få upp fötterna mot ansiktet, inte riktigt än, men om man hjälper honom går det. Och idag var första gången jag såg att han tog tag med handen om foten...men bara för en liten stund :)

Jag tycker att han har blivit sämre på att lyfta huvudet när han ligger på mage än vad han gjorde för någon månad sen. Men det är väl så som alla säger att utvecklingen går i skov. När han koncentrerar sig på nåt annat står nåt annat still för ett tag. Precis som din son så spänner han armarna när han drar bak dem mot kroppen eller ibland kan han spänna dem när han blir ivrig.

Vår son är mycket för att gå just nu. Han älskar när man håller honom så han får gå. Han sprattlar så med sina små ben. Men däremot är han inte riktigt med med sina armar tycker jag.

Är din son spastisk? Eller kallar du låsningarna för spastiskhet? Neurolog läkaren tyckte inte att vår son hade någon spastiskhet. Och det är ju skönt. Min syster har nämligen det. Hon har nedsatt förmåga på höger sida och högra armen är lite vriden, så hon har svårt att använda den, även höger ben är lite vriden, så hon har lite sämre balans.     

Du får gärna skriva hur mycket du vill. Jag tycker det är jätteintressant.  

Jag förstår att du är skeptisk till det, det var jag själv. Men jag måste berätta att min son somnade och sov sig genom de 2 första behandlingarna. Det var så skönt för honom att slippa spänningarna så han blev helt avslappad. När han blev äldre så har han också gråtit under behandling, men det gör han när doktorn ska titta honom i örat också. Så det handlar nog mycket om att hållas fast av en främmande person. Han har slutat gråta så fort han kommit tillbaka till mig och varit lika glad igen. Så det gör inte ont. Han brukade ligga och leka med kiropraktorns glasögon under behandlingen när han blev lite större. Det gick också väldigt mycket upp och ned med hur stark han var i magläge, och när vi lärde oss mer om hur hans låsningar fungerade så kunde vi säga på dagen när han fått tillbaka låsningen. Hans låsningar påverkade också amningen. Han hade låsning i nacken som gjorde det svårt för honom att ligga och amma på vänster sida, han grät så fort jag la ned honom, detta fortsatte i 2 månader. Vi kämpade varje dag men det gick bara inte. När han klarade av att suga lite så var det svårt för honom att koordinera det med sväljning, så det rann massa mjölk utanför. Både han och jag var genomblöta efter varje amning. 5 minuter efter första behandlingen kunde jag amma helt problemfritt på bägge brösten, det var som ett mirakel.

Min kille är inte spastisk, anledningen till att de misstänker cp är att han är så stel i kroppen. Eller varit vill jag nog säga. Han har blivit jättemjuk i kroppen nu. Men han kunde inte liksom din son, ta tag i sina egna fötter och ligga och leka med dem som andra barn. Att suga på sina egna tår var liksom en helt omöjlighet. Nu har han inga problem att ta tag i fötterna. Första gången han låg på rygg och tog tag i sina fötterutan hjälp och höll dem där länge, så var han 13 månader. Det var stort!

Jag hittade lite på en svensk länk här www.kirotaby.se/

Vi gick till denna behandlaren först med vår son: www.barnasfysioterapeut.no/ Det står på norska men kanske du förstår ändå. Vi hade tur som bodde i närheten av Oslo som har flera specialister på just barn och låsningar. Kanske du kan starta en tråd här på familjeliv och fråga om det är någon som har erfarenhet med behandling av kiropraktor på småbarn där du bor? I Norge så finns det en sida där alla som är specialiserade på småbarn är listade, kunde inte hitta något sådant i Sverige. Men jag vet att Norge har kommit längre på detta fält. Min son har det som kallas KISS syndrom, men det är ett omdiskuterat begrepp eftersom det mer är en beskrivning av flera tillfällen med låsningar. Så jag säger istället att han har haft problem med låsningar, som är ett mer accepterat begrepp innanför läkarvärlden. Kanske du kan fråga din sons sjukgymnast om hon har några tips? Efter att vi började på behandling så har vår sons sjukgymnast samarbetat bra med behandlaren, han har också skrivit rapport till henne efter varje behandling så att hon kan ge oss träningstips som passar in med behandlarens beskrivning av sonens låsningar. Det handlar om att det blir en felställning i lederna i rygg och nacke, och eventuellt också bäcken. Min son hade låsningar på alla 3 platser. Nacken påverkade honom mest i början, men det var den i bröstryggen som tog längst tid att behandla och som påverkade honom längst. Efter varje behandling så fick vi ett nytt barn med oss hem. Dagen efter en behandling så lärde han sig rulla, efter nästa lärde han sig åla, så efter en lärde han sig stå i krypposition. Och alla dessa milstolpar hade vi kämpat med, men han bara grät och var svår att träna. Så blev han behandlad och det var inga problem alls att träna honom. Så var det genom alla de 10 månaderna han gick till behandling. Jag är 100% säker på att detta har gjort att han har kommit så långt, och jag är så glad för att en annan mamma på nätet tipsade mig om att uppsöka hjälp. Därför är jag lite extra på när andra beskriver liknande symptom, för jag är själv evigt tacksam över att ha blivit pushad till det.

Det låter inte som om vår son har lika mycket låsningar. Han har inte så tydliga symtom som din kille. Så man hoppas ju på att det ska gå över av sig själv. Men samtidigt vill jag göra allt som går o göra för att hjälpa honom. För han har en viss stelhet kan jag tycka. Men vad som är normalt o som ingår i det normala "spannet" vet jag ju inte. Han kanske är lite stel men att det är normalt för att sen bli bättre med tiden. Svårt svårt. Vi har inte fått träffa någon sjukgymnast än. Men nästa gång vi ska träffa neurologen om ca två månader så kanske vi blir uppsatt på ett hab team om de tycker att han inte har utveckats tillräckligt bra. Jag ville att han ska börja träna tidigare. Men enligt läkaren så behöver han inte börja träna förrän runt ett år. Hur gammal var er son när ni gick till kiropraktorn?

Va, det lät ju jättekonstigt att inte börja träna tidigare. Vår son var 2,5 månad när vi började behandling och uppföljning av sjukgymnast, korrigerat sett var han 2 veckor och vägde ca 3,5 kg. Sen dess har han haft både behandling och uppföljning. Han var 4 mån när vi började hos manuellterapeut, som är som kiropraktor, 2 månader korrigerat sett. Som du säger så är ju normalspannet väldigt brett också, men om det är något man kan göra så kan det ju vara värt att kolla upp. Jag har blivit väldigt sporrad av en mamma som har en son som nu är 3,5 år. Han var 10 månader innan de började med träning, och det gjorde att han blev forsenad på många andra plan också, då låsningarna krävde så mycket av honom. Han var strax innan 3 år när han lärde sig att gå. Då hade han blivit av med alla låsningar. När det gäller låsningar så är de värre att bli av med ju längre man väntar. I Tyskland som är ett föregångsland på detta, så kollas alla nyfödda vid sjukhuset så att de kan få behandling med en gång om det behövs. I Norge är det fler och fler sjukhus som har börjat kolla upp detta också, så det kommer mer och mer. Efter vad jag har förstått så är Sverige steget efter Norge, men att det uppmärksammas mer och mer där också. När barnet kontrolleras för låsningar så hålls det i olika positioner och vinklas om man säger så. Så det är absolut inget obehagligt med en kontroll. Det är ju det minsta man kan göra. Jag hade definitivt gjort det när jag vet det jag nu vet. Men som sagt så är det inte alla läkare och sjukhus som kan lika mycket om detta. En läkare sa till oss att det kan vara kiss syndrom, men det är inte vårt fält, det är sjukgymnastens, därför utreder vi för cp. Så de verkar som de inte vill "ta i" de sakerna som inte kan förklaras utifrån deras diagnoskriterier. 

Vår son verkar nog inte ha så jättemycket låsningar i kroppen. Möjligtvis i bröstryggen. O skulle det vara så att han har det blir jag arg om vi inte fått hjälp med det tidigare. Men jag tänkte kolla upp det med en kiropraktor. Men samtidigt går det framåt som tur är Igår så kunde han ligga på mage ett bra tag utan att han blev ledsen. O han kunde resa på huvudet ganska så högt o armarna åkte inte bak hela tiden.

Sen så har han växt i hoppgungan. Han bara äääälskar den. Han kan hoppa hur länge som helst. Innana har han hoppat i våra knän, men det orkar man ju inte hur länge som helst. Men här hoppar han hela tiden o verkar aldrig bli trött. Som sagt....en kille med energi.

Meal, Happymom, bananflugan: Jag undrar om ni har märkt på era barn att de är intresserad av ljuset? Vår son älskar att titta upp mot lampor o ut genom fönster. Han tittar på allt som lyser.

Idag hände nåt häftigt. Han stod på mina knän o tittade ut genom fönstret bakom mig som han brukar göra varje dag. Då böjde jag mig bakåt o tittade mot ljuset jag oxå. O när jag tittade på honom igen så tittade han på mig, men slog bort blicken så fort jag tittade på honom. Detta hände flera gånger. O vid nåt tillfälle så höll han kvar blicken o tittade på mig. Jag vill så innerligt att det ska lösa sig o att han börjar titta oss i ögonen. Har även märkt en liten tedens på att han har blivit lite mammig. Vilket han inte visat förut alls. Imorgon blir han sex månader

Japp, våra killar har älskat lampor och gör det fortfarande. Dom kan vända våra sänglampor på fel håll för att titta in i glödlampan.. det är inte farligt i sig om dom vill titta på lampor, men man ska akta sig om det verkar som att dom fastnar när dom gör det och inte kan sluta titta. När dom tittar på starka ljus skickas det så mycket signaler samtidigt till deras hjärna, så för dom blir det som ett slags rus, som när vi dricker ungefär. Så förklarade vår synpedagog det, det är itne alls ovanligt bland synskadade barn.

Ja. Vår son kan verkligen fastna i ljuset. Vi har starka spotlights i hallen som han älskar att titta på. När vi lägger honom i vagnen i hallen så tittar han alltid på lamporna, så vi släcker alltid där. Han blir oxå glad när han tittar mot ljuset. Men man märker att han blir glad åt sånt han ser. Det svartvita shackbrädet blir han jätteglad åt o kan ligga o prata med det

Tänkte fråga en sak till. Är några av era barn känsliga mot ljud. Vår son har alltid hört väldigt bra. O han blir rädd för plötsliga ljud. Det behöver inte alltid vara så höga ljud. Det kan va att vi harklar oss eller plötsligt börjar att prata när vi varit tysta. Det kan oxå va ljud av en smäll eller skrammlande ljud. I vissa fall förstår man att han hoppar till, men ibland hoppar han till när det inte är något högt ljud. Det verkar vara så att han går in i sin egen värld (tror jag) o blir "väckt" av ljudet eller så hör han saker på ett annat sätt än vad vi gör. Det är bara första gången han reagerar på ljudet. Gör man det igen är det lugnt.

Tänkte att jag skulle uppdatera lite. Nu under sommaren har det skett några framsteg. Han har blivit mkt mer stabil. Han kan inte sitta själv än men sitter ändå väldigt stabilt o sitter bra i sin matstol men har en liten svaghet på vänster sida o hänger oftast åt vänster. Han kan även ligga på mage lite längre stunder utan att han blir jätteledsen. Han har även börjat att upptäcka att han har ben. Börjar att ta med handen på byxan o drar den uppåt. Han har oxå börjat att greppa saker o sträcka sig efter saker. Inte jättetydligt men han gör det o försöker o får tag i saker o håller saken en kort stund innan han släpper den. Men eftersom han inte ser så bra så förstår man ju att det inte är så lätt eller intressant att sträcka sig efter något. Han har börjat att skratta o visar känslor tydligt. Hans favorit leksak är en skallra som har runda fotbollar på var sin sida. Fotbollarna är svarvita...o dem ser han. För ett par veckor sen så skallrade jag med den framför honom o han skrattade så han kiknade...så härligt. Även då vi busar med hobom kan han skratta så han kiknar. Han har även ett humör. Kan gråta så tårarna sprutar när han ska gå i säng så man tror han har ont nånstanns. Eftersom han hade kolik så tror vi ju att han har ont så fort han är ledsen. Men när man tar upp honom blir han glad o börjar jollra . Sedan så fäster han blicken oftare o även så tittar han på en o håller kvar blicken mer o mer. Han börjar få mer ty känslor o man ser tydligt att han känner igen oss vilket han inte visade förut. Han har oxå nu blivit lite mammig vilket är mysigt men kan oxå va lite påfrestande

Nu så har vår son börjat att medvetet sträcka sig efter saker o ta tag i dem. Här i veckan hade han en sak i ena handen o förde leksaken till andra handen o sen in i munnen....stolta föräldrar

Hej igen! Meal: kan berätta för dig att vi har nu varit hos kiropraktorn med vår son. O han har gjort underverk med honom. Efter ett par ggr så kunde vår son greppa tag i sina fötter med händerna vilket han inte kunnat innan. Han ligger bättre på mage o vi tycker även att han ser bättre. Det visade sig att han har låsningar i nacken o i ländryggen. Han är inte helt bra än, vi har varit där 5 ggr o kiropraktorn är inte klar än. Första gångerna var vår son helt vansinning o bara grät. Men nu så säger han inget, det är som om han förstår att detta var nåt bra. Tänk om vi hade vetat detta när vår son var ett par månader bara. Tänk om någon läkare kunde ha rekommenderat detta o sagt att det finns en alternativ medicin, men att vi får betala det själva o det inte finns någon garanti. Då hade vi kanske sluppit fem månaders helvete. Hur många behandlingar fick er son? När kunde han sitta? Hur är det med er nu?

Bananflugan: Hur går det för dina pojkar? Vår pojk har utvecklats o mår bättre. Han utvecklas men lite långsammare än de jämngamla. Lite jobbigt är det att se, just nu håller de andra bebisarna på att lära sig att sitta o några kryper. Vår son kan inte sitta själv än utan stöd, och krypa är han inte ens på g med att göra. Men det är kul o se att synen blir bättre. Nu tittar han oss i ögonen ganska så ofta o man ser att han ser bättre. Men han har lite svårt med avståndsbedömning.

Åh vad glad jag blir för att läsa det. Självklart inte glad för att han har låsningar, men så glad för att han kan få behandling och blir bättre. Vår son fick behandling var 3. vecka i 10 månader, men han hade väldigt mycket låsningar. Jag vill säga att det var efter de 4-5 första behandlingarna som vi verkligen började se framsteg. Vi märkte fort framsteg mtp att han kunde ligga på mage och lyfta huvudet, men det tog lång tid innan han lärde sig rulla och så. Han var 13 månader när han lärde sig sitta, kunde krypa vid 1-år, men ålade från han var 10 månader. Vi har precis varit inne för nya rundor med behandling eftersom han fick tillbaka låsningar i somras, men nu räckte det med 2 behandlingar så var han fin igen. Han har precis lärt sig gå 18 månader gammal - en väldigt stolt mamma kan jag säga. Och son Vi har många gånger förbannat hälsoväsnet för att det inte är mer fokus på detta med låsningar. Men det är just därför jag så gärna berättar för andra om våra upplevelser, så att man kan hjälpa andra. För det var just så vi fick hjälp, det var en annan mamma som hade liknande upplevelser som tipsade mig om låsningar. Jag hade aldrig hört om det. 

Det du skriver ovan att han är väldigt känslig för ljud, det var vår kille också länge. Fortfarande reagerar han på allt av ljud, och då menar jag allt, måste ha nån slags superhörsel, och det i alla situationer, men han blir inte lika rädd längre. Han får uppföljning av önh-specialist och har haft en del vätska i öronen, jag tror kanske att det att han inte har hört lika bra på bägge öronen har gjort att han inte klarat av att lokalisera var ljudet kommer ifrån och därför blev rädd. Tror det också kan ha påverkat språkförseningen. För nu när öronen är bra och låsningar och så är borta, så babblar han massa, och det kommer också förståliga ord ibland. 

Vi har också haft nytt besök hos ögonläkaren, och han kunde se att synsnerverna inte är skadade, och han har inte brytningsfel. Han har lika dåligt syn på bägge ögonen och skelar inte så därför slipper han lapp på ögat. Vi ska avvänta glasögon och se om det kan växa bort av sig själv. Han hade ju länge väldigt omogen utveckling av ögon och syn, så kan ju hända detta också ordnar sig, bara senare än normalt. 

Hej igen! Hur går det för er och er lilla killa Meal? Hur går det för dina killar bananflugan? Nu så är ju min lilla kille redan 9 månader och jag tänkte höra med er eller med någon annan om ni känner igen detta: Han har ju nystagmus vilket gör att han inte ser så bra, hur mycket han ser vet vi ju inte, men vi märker att han ser och ibland får vi ögonkontakt men ibland tittar han inte alls på oss....varför då? Vi försöker titta på honom, men han försöker göra allt för att inte titta på oss, han tittar åt något annat håll. Fast ibland kan han verkligen borra ögonen i en. Speciellt när han är utvilad på morg. Och vid matsituationer kan han titta på oss. 

Sedan så visar han inte så mycket ty-känslor. Han visar på sitt sätt att han blir glad när han är i famnen, men det spelar inte så stor roll vem det är som håller honom. När han hör våra röster vill man ju att han blir glad, men han visar inte att han blir glad på det sättet andra barn gör att de lyser upp med hela ansiktet. Sedan så visar han ingen igenkännande när vi har varit borta och någon annan har tagit hand om honom och vi kommer tillbaka. BAnanglugan: hur var det när dina killar var runt 9 månader och inte tog någon ögonkontakt, visade de ändå på nåt sätt att de kände igen er?

Jag gläds ju förstås åt alla framsteg han gör. Är riktigt stolt o glad över att han nu börjar att leka med leksaker. Han tar tag i en skallra och viftar med den så den låter. Han kan även ligga på mage bättre och börjar kunna trycka ifrån med händerna inte bara ligga på armbågarna. Men sen när vi kommer till öppna förskolan så har alla barn i hans ålder kommit så mycket längre fram i utvecklingen. De kryper, vissa går, de röjer fram, plockar med leksaker, i o ut lådor m.m. Jag vill ju träffa andra barn o föräldrar, men samtidigt kan det va lite jobbigt att se hur stor skillnaden är.

Det går fint med min kille, han har en fin utveckling i sitt tempo. Det har börjat komma några fler ord och han är så stolt. Det är bara vi föräldrar som förstår det, men underbart att höra honom försöka och se glädjen i ansiktet. Jag kan också tycka det är svårt när man är tillsammans med andra barn. Min kille är 19 mån nu, och många 1 åringar kan saker han inte kan. Men jag glömmer det fort när man ser hans glädje när han lär sig något nytt. Jag minns inte helt hur han var runt 9 månader, men jag minns att vi fick mindre kontakt och han tyckte inte alls om att kramas. Han hade det som kallas kroppskontaktblockering. Det är inte ovanligt hos barn med låsningar. Men vi använde bärsjal och bärsele där han sitter mage mot mage -mei tai - mycket och det hjälpte. Det var en form för kroppskontakt som han gillade och då såg han också upp på våra ansikten. Vi försöker fortfarande ha honom i mei tai varje dag för det hjälper så. Fast nu har han blivit en riktig myskille. Men det tog 1,5 år.