Terapi för barn med Asperger?

Har ni fått någon handingsplan från hab? 

Nej, vi har bara fått remiss till Asperger Center. Vi kan söka viss avlastning från LSS, typ barnvakt om man ska på utbildning men det är ju inte det jag är ute efter. Jag har mailat AS-center om det här men jag har pratat med många föräldrar under kurserna och ingen verkar ha blivit anvisade några speciella träningsmetoder eller hjälp utifrån. En del har såklart assistenter under skoltid men jag skulle gärna se någon riktad insats typ KBT för att känna sig säkrare socialt etc. Jag tycker bara att det måste gå att förbättra saker som turtagning, samtalsträning etc för de här barnen men det enda som anordnas är träffar med andra när dom är äldre men det förekommer ingen egentlig träning. Jag skulle gärna betala ur egen ficka om det bara fanns någon slags terapi som kan hjälpa barn med AS. Barnen är ju normalintelligenta och har inga iögonfallande problem men det är ju i tidig ålder man kan åstadkomma bästa resultat, innan dom sluter sig, känner sig utanför etc.

Det här är ju väldigt intressant. Precis vad jag också efterfrågat.
Min 5-årige son har fått diagnosen atypisk autism, vid utredningen sa de att han skulle fått en aspergerdiagnos om han varit äldre och om inte den diagnosen skulle försvinna. 
Jag känner att vi inte blir hjälpta mer än marginellt av de kurser vi fått gå på habiliteringen. Jag har inte kraft och ork att dra igång en massa på egen hand. Allt hab har att erbjuda är "kurser" för föräldrar och i viss mån förskolepersonal. Ingenting direkt till barnet och absolut inga besök i hemmet. 
Precis som du känner jag att mitt barn behöver direkt hjälp med att träna sociala färdigheter.  

Jag har mailat AS-center om det här men tvivlar på att man får hjälp. Både AS och Atypisk autism försvinner ju snart som diagnoser och den diagnos barnet får  beror nog mycket på vem som gjorde utredningen.
Jag tycker det är jättekonstigt att man hela tiden pratar om tidigare insatsers betydelse men för dom med mildare symptom görs ingenting.
Jag är helt övertygad om att min dotter kan lära sig att agera som andra bara hon får rätt träning. Hon lär sig ju allt annat, läsa, räkna etc - varför då inte ett förbättrat socialt beteende?
Jag tjatar på skolan att stötta med sociala berättelser men dom tycker allt går så bra så, trots att hon egentligen bara leker med sig själv..
När jag läser på svenska sidor står det att terapi inte hjälper dom med as men på utländska sidor vimlar det av olika modeller och lösningar. Blir jättefrustrerad över det här, det är inte information jag behöver utan praktisk träning av mitt barn!
Ur samhällsekonomisk synpunkt borde det ju vara en jättevinst att träna de här barnen för att putta dom över gränsen från bidragsberoende till självständigt liv. I dagsläget är det väl ca 50% som lever ett vanligt liv men tänk om man kunde få den andra hälften att göra det med genom tidiga insatser. Tror det är fullt möjligt och jag tror också att det kommer bli så om 10 år då Sverige äntligen tagit in det andra länder redan gör idag. Men då är det ju försent för våra barn.

Klart terapi a la TBA, son-rise eller vad man nu tycker är bra för ens barn hjälper! Precis som vid all form av autism. Stockholm är kasst när barnet kommer över 7 år och har autismspektrumtillstånd med normalbegåvning. Det är en anledning till att vi lämnar Stockholm nu. Vår son är sex och har idag ett gott stöd på  Autismcenter för små barn med Aspergercenter har jag tyvärr mest hört dåligt om....

Håller ni på med sociala berättelser, seriesamtal och liknande? Bildschema? Sådant kan hjälpa mycket.

se till o få den hjälp ni behöver.

Jag bodde på ett behandlingshem när jag var yngre med ungdommar som var missbrukare/stökiga. Socialtjänsten hade placerat en kille där med Asperger (helt fel ställe). ALLA (förutom jag) inklusive personal var väldigt elaka mot honom. och behandlade honom på ett sätt ingen förtjänar att bli behandlad. speciellt när man hamnat på ett sånt ställe för HJÄLP. Istället för att personalen tog hand om honom blev det Jag som såg till att han åt mat, Duchade, fick lära sig hur folk tycker o tänker osv osv.. Även när han flyttade ut från behandlingen till såkallad "eftervåd" Fick han bo i en lägenhet med besök av personalen 1 gång i veckan. Jag som redan hade blivit utskriven träffade honom 3-4 gng i veckan, bjöd honom på mat köpte cigaretter osv. det fanns en Vikarie som på sin fritid gick hem till den här killen och tog med han till massa utflykter osv. Även när "eftervåden" var avklarad och han var "fri" så gick vikarien med honom på stan och bio osv.

Iofs var hans föräldrar frånvarande. Fadern hade lämnat honom i sin lägenhet o stuckit utomlands. Modern var i sitt hemland. Men det spelar inte så stor roll man ska få den hjälp man behöver!  

tror det är väldigt dåligt med hjälp till barn/ungdommar med aspergen här i sverige och jag tycker att ni som föräldrar borde kämpa o ställa massa massa krav på hela systemet! För han killen är idag 19 år och fick inte hjälp förens han var 16.  Tycker det är helt fel att en människa med en sån diagnos ska bli placerad med massa elaka ungdommar.

Kämpa på och ge inte upp!!!    Lycka till!!

TS kontakta Autism Centrum och säg vad ni vill ha, inte fråga vad de kan erbjuda. Förstår du skillnaden? Kontakta även kommunens LSS handläggare, Autism ingår i LSS och man har rätt till hjälp därifrån. 

Har ni sökt vårdbidrag? Om inte så kolla igenom i några trådar om det så ni inte missar något. Tex så första gången vi sökte tog vi upp resor till HAB och sånt men under året som gick märkte vi att sonen inte mådde så bra av att åka dit, så efter det så har vi valt att HAB kommer hem till oss i stället, det är inte värt den ersättningen som de pengarna ger från VB för hans stress över att åka till HAB.

Hur är det med andra saker, inte för det följer med diagnosen men många med NPF har ofta problem med tex sömnen? 

Vår äldste har haft AS-diagnos i snart sex år och sedan några månader är det jätteproblem... han är trött, sover dåligt, kan aldrig gå och lägga sig och har jättehög frånvaro från skolan. När man pratar med honom så kan han ju inte säga vad det är som är fel, men han har blivit ängsligare, har mer tvångsbeteende vid läggdags och har visat i skoan att nåt är fel. Enda anpassningen han fått är att han går i en skola för barn med diagnoser, men det räcker tydligen inte till längre:(
Känner mig helt desperat! Min man tycker inte jag ska överdramatisera det här men så lätt är det inte! 

Men dom metoder som finns för dom med autistiskt syndrom används ju inte alls för som som har mildare symptom (typ Asperger). jag har varit i kontakt med kommunens biståndshandläggare, AS-center etc men dom verkar bara finnas till som stöd för föräldrarna. Om barnen får svårare problem så hänvisar dom till bup.
Jag skulle vilja ha en kontinuerlig terapi för barnen med AS diagnos som inte är beroende av om barnen har ett problembeteende.
Det är ju speciellt då dom komemr upp i tonåren som dom kan ha nytta av att ha bra insikt, ha strategier för att klara av den sociala biten och framförallt bättre självkänsla.
Jag tycker det är jättedåligt!

PS. jag har sökt vårdbidrag men det hjälper inte oss ett smack. Vi tjänar bra, dottern är inte alls jobbig hemma eller så men får vi det ska det gå direkt in på hennes konto.
Seriesamtal -visst kan det vara bra att ta till vid konflikter i skolan men min dotter har inga problem att förstå saker. Däremot måste hon få hjälp med att förstå hur man interagerar, turtagning, vissa intresse för andra etc etc - ändra sitt beteende helt enkelt.

Det finns ju också privat handledning om man vill betala. Lotta Abrahamsson ex vis är väldigt duktig.

http://lotta-abrahamsson.blogspot.se/

Jamen det är ju återigen handledning av oss som föräldrar. Jag eftersöker en mer proffessionell terapi som vänder sig direkt mot barnet. Någon som barnet kan träffa med jämna mellanrum och som har kunskap om hr man kan förändra tänk etc, tex skulle dom ju kunna handleda en mindre grupp barn eller enskilt där man över på vissa saker.  Nu görs INGENTING!
Jag har inget jobb där det funkar att gå ner i tid men även om jag hade det skulle inte det spela någon roll. Dottern trivs på skola och fritids och behöver inte vara mer hemma, problemet är bara att hon inte vill leka med andra utan leker för sig själv, både pga ointresse men också för att inte riktigt vet hur hon ska bete sig . Det är egentligen det enda problemet med min unge, i övrigt är hon en självständig dam med koll på det mesta.
Jag är förälder, det funkar att inte att vara psykolog också.
Lotta har för övrigt AS och vet väl själv inte hur man ska agera egentligen utan det är något hon lärt sig som vuxen.

Helt upp till föräldrarna att ta hand om barnenns känslomässiga behov, social träning och annat som du beskriver, enligt min erfarenhet med en 10-åring som har Asperger (utredd för autism-spektrum från tidig åler och fick diagnos vid 7,5 år). Och föräldrar ska dessutom vara samordnare för alla insatser (mitt barn behöver dessutom en del annansjukvård pga en annan diagnos) och söka all "hjälp" som finns plus att se till att skolan ger rätt stög -klart att de inte kan göra det om inte jag både talar om exakt vad barnet behöver och dessutom kämpar för att han ska få det.
Jag vill inte heller ha avlösning ("barnvakt") utan hade hellre sätt att man kunde söka hjälp med städning eller liknande så att man koncentrera sej på att ge barnet det känslomässiga stöd det behöver (att vara psykolog alltså, vilket jag fått vara väldigt mkt). Vi har varit på BUP under perioder men de kan inte erbjuda så mycket mer än stöd vid kontakt med skola om det är problem där, eller enstaka samtal med barnet (för att han själv ville det, han tycker om att prata med vuxna om saker som gör honom orolig, om han får ett förtroende). Men eftersom vanlig KBT inte passar barn med Asperger -den går ju inte att behandla bort -så har han bara fått enstaka samtal.
Jag kan hålla med om att även våra barn borde kunna få träna sej inom sina "svaga" områden, precis som barn med rörelsehinder etc. kan ha viss hjälp av sjukgymnastik. För man kan faktiskt "träna" på det här, alla vuxna som fungerar bättre i vuxen ålder är ett exempel på detta. Många som får sin diagnos väldigt sent kommer aldrig ikapp med detta.
Kan tänka att vårdbidraget är mest till för att föräldrarna ska gå ner i tid för att orka samordna och ge sina barn det stöd de inte kan få någonstans, och det är väl bra, men arbetsmarknaden ser inte ut så!