Bortskämd, klängig eller självständig?

Vi bar rätt mycket på vår 3 1/2-åring, både i sjal, sele och i famnen. Han hade kolik de första månaderna, vid ca 8 månader blev han hjärtopererad. Jag har alltid kommit till honom när det varit något. Han sover själv sen en bra tid tillbaka, har börjat gå på toaletten själv (utom på kvällen, då vill han gärna ha sällskap) men annars är han inte självständig, vill leka hela tiden MED oss (bredvidlek funkar dåligt - vi ska vara med) och tycker inte om att vara ensam.

Fast att vara självständig betyder inte att man gillar att vara ensam...  Att din son vill ha är nära beror nog på att han är förstabarn (och kanske tom ensambarn). Min store pojke var ensambarn tills han var 9 och har kunde inte alls sysselsätta sig på samma sätt som hans småsyskon kunnat...

Svärmor är väl av den gamla skolan och de hade ju mycket idéer på tiden som förkastats nu. Och sjuksyrran....ja, det finns dårar i alla yrken.

Har kört på 1:an med båda barnen. Något annat är ju helt befängt i mina ögon.

Jag har två barn idag 7 6 8 år.

Det första försökte jag till att börja med uppfostra till självständigt, dvs försökte få henne sova ensam, inte vilja bli buren hela tiden osv. Det gick överhuvudtaget inte så jag gav upp och lät henne få så mycket närhet hon önskade/önskar. Hon är inte särskilt självständig.

Den andra försökte jag inget särskilt, det fick bli som det blev. Hon är väldigt självständig.

Jag har två väldigt olika barn, 3 och 5 (båda killar)och har kört på teori 1, inte mycket sjal/sele men samsovning, amning när de vill, bäras när de vill mm

Den äldsta var otroligt självständig från början, trivdes bäst i sin egen säng, ammade kort och intensivt, och slutade så fort han fick flaska/mat. Ville helst inte bli buren så fort han kunde ta sig fram själv med otrolig fart. Han börjar bli gosig igen nu vid 5

Den yngsta är totalt tvärtom, ville alltid sova nära nära, gillade inte vagn i början, ammade läääänge, ville inte ta flaska, samsover fortfarande och han ska gärna sova med sitt huvud ovanpå mitt

Men de är båda ganska självständiga och kan roa sig själva långa stunder. Den yngsta har mer temperament och visar sina känslor mer, typ argast, ledsnast ja man hör om det är något som inte går hans väg

Jag tror det är väldigt indivuduellt faktiskt

Röstade efter en del velande på "uppfostrat till att vara självständig och det funkade" fast det inte direkt stämmer med hur jag ser på saken men ändå lutar mest åt det TS menar tror jag.

Jag har från ca 10-12 veckor t.ex. jobbat aktivt för att få sova själv så lilleman har fått sova i vagnen bredvid mig och i egen säng från halvåret. Ammat har jag gjort fritt, men inte som första lösning utan jag har haft som mål att sträck ut tiderna mellan amningarna något och har aktivt sövt om genom att t.ex. vagga vagn, gå lite med sele/sjal eller liknande.

Målet med detta har dock inte varit att han skulle bli "självständig" (jag har i övrigt t.ex. burit jättemycket i sjal/sele) utan att få vårt liv att fungera. Jag är usel på att sova i obekväma ställningar, kan inte sova med någon som snuttar på min tutte genom natten o.s.v. och blir f.ö. ett känslo-monster när jag är övertrött...

Jag kan säga att jag med visst avund sett på vänner som helt friammat och samsovit och tänkt att det "egentligen" är det "rätta" sättet. Men jag vet också att våra barn blir precis lika mycket älskade, lika mysiga och roliga. Sen kan jag inte sticka under stol med att jag känt/känner mig glad med lätta läggningar och hela nätter, men jag vet att det kommer för dem också, bara lite senare för vissa.

Det finns inga garantier, en del börjar somna själva och sova långa pass tidigt, andra väntar några år om de inte får hjälp på traven. Man måste ju inte ta ut saker i förskott som jag gör. Det innebär lite mer ihärdigt strävande (jo, det är bekvämare att liggamma och själv somna om medan bebisen ammar på natten) men för mig har det inte funnits utrymme för chansningar. 

Jag tycker det låter som att ni har det jättebra, du njuter av att vara nära och bära, och bebisen sover redan lite själv i spjälisen så du och mannen får egentid, med 10-veckors bebis. Kan det bli bättre?

Mormorsgenerationens farhågor får man ta med en nypa salt, de vill ju väl. Min svärmor har tyckt såååå synd om mig som har burit så mycket. Men jag har ju stormtrivts, och har en väldigt oklängig 3-åring idag. Tonåringen har kanske inte burits så mycket, han var en vagnoman, men har varit lika oklängig och förnöjsamheten själv. 

Tack igen för alla fina svar.. Ni är så kloka! Tänk vad man kan oroa sig som förstagångsmamma... Det blir nog bra så länge jag kör på instinkt, hoppas jag. Senast igår fick jag på bussen en kommentar av mamma 21 år, "oj har du henne i sele, är hon inte på dej hela tiden nu och vill vara i famnen?" Hon är ju tre månader! Hon vill ingenting! Jag vill. Hon behöver. Eh!

Sabina02 - det kommer gå galant för dig :) Stå emot och stå på dig! Belöningen kommer och blir större och större för varje dag!

Bar båda mina mycket, samsov osv när det behövdes tex när de inte var nöjda osv och båda två är trygga och självständiga individer.

Jag tänker som att barnen kommer att lämna mig när de är mogna för det och under tiden är det mitt jobb att vara deras trygga punkt. Dessutom med facit i hand går det ruskigt fort när de blir några år då de inte alls har tid eller lust att gulla med mamma eller tycker det bästa som finns är att mysa i soffan.  

Vi körde på nummer 1. Samsov länge, bar mycket och sonen har aldrig behövt skrika för att få vår uppmärksamhet.

Han är idag 4 år, och en mycket trygg liten kille! Han sover i egen säng i eget rum utan problem, han är självsäker (på ett bra sätt), och varken gnällig, klängig eller bortskämd (även om han givetvis söker närhet, vill sitta i knät och gosa då och då).

Han har gått på två olika förskolor, skolades in på första när han var 1,5 år och på andra när han var 3,5 år. Inga som helst problem någon av gångerna, andra inskolningen tog fyra timmar... Gångerna han gråtit vid lämning kan enkelt räknas på ena handens fingrar.

Det GÅR INTE att ge ett litet barn för mycket närhet och trygghet. Barnet blir inte bortskämt, utan kommer i sin takt söka sig från sina föräldrar när hen är redo för det. Hela tiden medveten om att föräldrarna finns där som en trygg bas att gå tillbaka till.

röstade på nummer ett.. i början hade min första kolik så bar på henne konstant hela dagarna och halva nätterna.. alltid plockat upp henne om hon blivit ledsen och allt sånt där.. aldrig låtit henne ligga och skrika i sängen vid nattning..

idag är hon 19 månader.. somnar själv i sin säng och sover hela nätterna.. vill bli upp plockad om hon ramlar och slår sig vilket är självklart.. leker mycket själv. väldigt social dessutom...

jag tror inte att man kan skämma bort barn.. däremot tror jag dom blir tryggare om allt händer i deras egna takt. att man testar att lägga ner dom då och då för att se hur det går, en vacker dag så slocknar dom av sig själv i sin egna säng som exempel.

som nu med nummer 2 så en massa gos och sånt.. dag tid sover hon på mig. går med henne mycket och bär runt överallt.. däremot så nattetid sover hon egna sängen.. vaknar för mat.. får matoch ny blöja sen lägger jag bara ner henne i sin säng så somnar hon av sig själv. ibland "pratar" hon lite innan hon somnar..

kommer köra samma sak igen.  

Jag efterlyser nya spännande bloggar att läsa! Skriver du en intressant blogg? Skicka länken här! Här är min nya blogg i fall du vill ta en titt
Läs min blogg! myfamilylife.zoomin.se/blogg.html