Hjälp, vågar man tro på detta??

48 gånger läst, ingen som har tankar?  *Puff puff*

Min spontana tanke är att ni kanske ska börja leta lägenhet ihop nu snart, fundera på om ni behöver köpa ny bil och sånt för att få det lite verkligt. Börja förbereda för en bebis genom att se över vad ni behöver för att få ett bra liv även sen osv. Nu vet jag inte vad ni har för preventivmetod men ni kanske ska börja småförsöka också, helt oplanerat utan mer blir det så blir det och sen komma överens om att ni börjar försöka mer seriöst i höst.

Det skulle ju kunna vara så att han bara var så negativ för att han inte visste att du menade allvar med vad du ville och därför var så negativ för att testa dig, se om du stod på dig... Eller så var han helt enkelt rädd och vågade inte riktigt ställa alla frågor innan men nu när ni har diskuterat igenom det så kanske han insåg att det ju faktiskt lät bra och kul med barn :) 

Du får helt enkelt lita på hans ord. Om du ändå inte kan lita på honom så kanske er relation inte är någon relation som man ska skaffa barn i... 

Låter lite som min sambo innan han hade pluggat färdigt.
Så vi var i en helt annat sits såklart.

Killar behöver lite tid och tänka vi kvinnor är nog mer spontana och har nog tanken bakom oss att de lösser sig.
Jag tycker du ska lita på din pojkvän absolut.
Ta dagarna som de kommer och börja sakta planera.
De kan ta tid att *göra* barn.
Önskar er all lycka till  

tjej87: Ja tack för ditt svar. Jag litar på honom för övrigt, absolut! :) Så jag håller tummarna att det är verkligt nu. Jag tror också på vad du säger med att börja titta på boende etc. Dock har det bara gått några dagar sedan "diskussionen", så jag tänkte ge honom några veckor/kanske en månad för att smälta detta, ha en trevlig semester ihop etc, innan man försiktigt börjar ta stegen mot att det blir "verkligt". Det känns mer som att det är ett sånt stort beslut för honom, så han behöver lite tid att få det att sjunka in! Tack för ditt svar!   :)

Fridhaa: Ja, precis så uppfattar jag det också, att han har behövt tid. Min tanke/strategi nu är att inte prata om detta igen på ett litet tag, så att det får sjunka in. Vill ju inte alls att det skall bli pressande eller tjatigt på nåt sätt!
Tack för ditt svar  :)   

Ja, som det är nu så har vi endast haft "avbrutet" samlag som preventivmetod hela tiden. Han vet ju självklart om att det finns en liten risk/chans i och med den preventivmetoden. Han har t.o.m. sagt någon gång för rätt länge sedan att det kanske vore lättare om det "bara hände" så han bara slapp att ta själva "beslutet"... Så jag håller tummarna att han är en sån som är mer redo än han själv vet om. För det är så jag uppfattar honom hela tiden.  :) 

Det låter ju ganska positivt att han ändrade sig lite och dessutom sa ett halvår.
Men jag undrar ändå, vad ska vara skillnad om just ett halvår?
Varför inte börja nu?

Min kille och jag har diskuterat en hel del kring barn, jag har velat köra med öppna kort
just för att inte stå där sen och så är det "försent". Nu är jag ju 27 så det är väl ingen panik
men vi har varit tillsammans i många år. Han pendlar mellan att säga att det inte vore katastrof om jag blev gravid, till att säga att han vill ha barn men inte nu. Hade varit överlycklig om han sagt att ja vi börjar om ett halvår :P

Så på så vis tycker jag det låter lovande! Men håll diskussionen igång så det inte blir som en chock sen om ett halvår när du tar upp det igen och att han då hunnit ändra sig eller något.

Dafne: Ja, det är nog mer för att han skall få lite tid att vänja sig vid tanken, för förslaget var antingen "nu" eller att jag känner att jag kan vänta "max" ett halvår till att börja verkstaden. (Längre tid känner jag inte att jag kan ge honom). Så ja, det var väl lite utav ett "ultimatum" inbakat i det hela, om man vill se det så. Jag ville inte ge upp tanken om en egen familj och ett halvår till var längsta tiden jag var beredd att vänta på honom. Jag är ju ganska "gammal" som sagt. Då tog han den "dealen" så att säga. Då hinner han förhoppningsvis växa in i tanken själv också.

Just nu ligger jag lågt om ämnet ett tag, dvs närmsta veckorna. Vill inte "pressa på" om ämnet igen, så att säga... Utan tänkte att "nu har vi bara roligt och tänker på annat ett litet tag". Så att han får slappna av och vi bara kan njuta av förhållandet. Men jo, så småningom bör man ju börja " göra det mer verkligt igen" , prata smått om det då och då, så att han håller i minnet att det faktiskt är något som kommer att hända på riktigt. Vet bara inte hur man ska göra det på ett bra sätt, så att det inte låter "tjatigt"... hehe men det får jag fundera på!! Tips mottages tacksamt.  :)  

Eftersom du bad om tankar, så tänker jag att ni bör flytta ihop och bo ihop ett tag först och se hur det funkar. Så märker du ju om han bara sa så för att hålla kvar dig eller inte. Skaffa gemensamt utgiftskonto, ica-kort etc.

 

Det vore sjukt om han sa allt detta för att hålla dig kvar. Han behövde kanske reflektera tillsammans med dig kring vilken omställning det blir, för att komma fram till att han vill ha barn med dig inom en relativt kort tid.

Min sambo var likadan, men när han väl ställt in sig positiv till det hela så ville han direkt och det tog sig på tredje försöket. Nu är det han som ivrigt tvättar bebisens sängkläder och kläder och gör fint och längtar nog nästan mer än mig, haha!

Jag tror nog att du kan lita på honom, men försök att flytta ihop direkt så att ni märker att ni faktiskt klarar av ett gemensamt liv tillsammans på det sättet innan ni försöker med barn.

Åh vad trevligt med svar från flera :)  Jag kan absolut förstå tanken att vi borde flytta ihop snart och håller med om det. Dock så finns det en svårighet i detta just nu. Och det är att den här diskussionen jag berättade om (barnpratet) då vi verkligen skulle besluta något: Den tog många, måååånga timmar innan vi väl var klara. Och ja, den måste ha varit "pressande" för honom, eftersom han från början känt sig "osäker" eller åtminstone velat vänta längre tid, etc.

Så nu har jag lite av ett dilemma, för mitt i all den där diskussionen så försvann liksom det där med att flytta ihop. Det kom inte på tal riktigt utan det stora temat var BARN. Och jag vill inte komma med DET också på en gång och börja "tjata" om ni förstår vad jag menar   ;)  Rädd att det blir för mycket på en gång för den här rädda (och otroligt fina) killen. Så jag tror jag blir tvungen att ligga lågt kanske en månad i alla fall innan man börjar prata om det...  dock så tog jag upp det för några månader sedan, att jag tänkte mig ( flytta ihop då XX, skaffa barn då XX, ungefär) Ja, synd att så många killar ska vara så rädda för "nästa steg" i förhållanden...  Suck. Men jag tror han är värd väntan! Hoppas...   :)   Om ni har mer tankar och bra strategier så återkom gärna, hihi.