Hej!
Med risk för att bli avstängd så tänkte jag ta upp ett ämne som egentligen är väldigt naturligt och som det pratas om för lite........ Lidande, sjukdom och död! Detta är något som förr eller senare drabbar alla, åtminstone lidande och död.
Hur tänker ni kring detta?
Jag är rädd för döden, men samtidigt önskar jag, jag fick dö.
Att känna ängslan inför döden, både sin egen och andras, är naturligt. Vi lever ju nu, med människor vi älskar, och vill att allt ska förbli så. Människor har ofta svårt att acceptera förändringar men livet förändras hela tiden och alla dör, förr eller senare, det är egentligen den enda sanningen vi kan vara helt säkra på. Om man låter sin rädsla för döden begränsa sitt liv nu, om man glömmer att njuta av det man faktiskt har, bör man nog försöka förändra sitt tankesätt. Vill du dö med vetskapen att du aldrig hann njuta av ditt liv för att du alltid var rädd för döden? Vill du njuta av dagarna med dina barn eller oroa dig för vad som händer dagen du inte finns där?
Jag är inte så rädd för döden, jag är mer rädd för att lämna min son alldeles ensam kvar, eller att han skulle lämna mig. Jag är rädd för saknaden och sorgen som hör till döden mer än själva döden i sig om det på något sätt låter vettigt.
När jag var 16 så dog en kompis väldigt hastigt i en olycka. Det fick mig att inse att man kan dö närsomhelst, jag fattade inte det innan hur mycket jag än försökte föreställa mig.
Jag är inte redo att dö idag och troligtvis inte om 10 år, men händer det så händer det och då hoppas jag att jag på något sätt lyckats göra ett avtryck i världen som lever kvar så att jag inte försvinner helt :)
Jag måste skriva också att jag är rädd för att bli kremerad, att de som står för min begravning inte ska tillmötesgå min önskan och kremera mig. Jag får ibland ångest på grund av detta och brukar därför med jämna mellanrum försöka påminna mina närmsta om att jag INTE vill bli kremerad..
Jag har jobbat med människor i livets slutskede. På sådana avdelningar på sjukhem, sjukhus eller på hospice dör de allra flesta lugnt och utan smärta med sina närmaste omkring sig. Läkarnas och sköterskornas uppgift är inte att hålla människor vid liv till varje pris, utan att göra den sista tiden och dödstillfället så bra som möjligt utan smärta och plågor.
Jag är inte rädd för att dö. Förhoppningsvis får jag somna en kväll och inte vakna nästa morgon när jag har levt sådär mycket av livet att jag är nöjd.
tyvärr varje dag efter 3 helvetesår med många åkommor, inte sköj å bli gammal om man tänker på hur bra allt var vid 20-40 års åldern, fast bäst av allt va ju moppeåldern, INTE ett besvär
Tänker på döden varje dag, är rädd som fan för ett värre lidande men dä värste vad gäller tankar mm påt är om nån av barnen (3) skulle dö innan mig...alltså,dä skulle inte funka alls för mig, fy faaaan vilken sits många stackars människor tvingas genom, usch !
Ja, alla ska den vägen vandra.