Herregud, har vi gjort något helt galet?

Hur tänker du att en 4 åring ska uttrycka en galen ilska då? vi vuxna har ju förmåga att ventilera den på andra sätt som jag faktiskt tror att få jättearga 4 åringar har. Att dÅ förbjuda skrik blir ju samma sak som att försöka förbjuda känslan. När de blir äldre kan man ju be dem resonera om saken,skriva av sig,sPringa ett varv runt huset eller boxa i kudden eller nåt. Men att begära att en asförbannad 4 åring ska låta bli att skrika känns inte som ett åldersadekvat krav i mina öron. Det blir liksom som att be dem räkna ekvationer, dvs nåt som de flesta. 4 åringar helt enkelt inte klarar av i praktiken när känslorna väl finns där, även om de förstått i teorin när man talat om det när barnet inte varit i affekt. Den oförmågan som barnet då upplever när han inte förmår få ihop teori och praktik kommer bara att öka frustrationen, och ungen kommer att bli ännu argare och skrika ännu mer och känna ännumer frustration över att han inte klarar att göra "rätt" Och som du skriver så funkar ju inte rumsmetoden. Mitt tips är att under en period okejs skrik. Tala om att han får skrika när han blir jättearg. Jag skulle inte alla bli förvånad pm utbrotten blev mycket mindre och kortare rätt fort!

Hos oss får man skrika i bastun, där ingen annan hör. När vår 4-åring blir arg så påminner jag honom om att ska han skrika får han göra det i bastun och vrålar han ändå så bär jag dit honom och säger att jag gärna vill att han kommer och är med oss andra men att han får skrika klart först.

Jag tror inte på att förbjuda saker jag inte kan råda över. Att förbjuda ett barn att skrika går liksom inte för vad jag gör om det skriker ändå, det går ju inte så tyst med mindre än att begränsa barnets in/utluft och det är ju inte ok någonstans. Ist väljer jag att sätta gränser för _hur_ man får skrika när man är arg för där kan jag se till att han håller sig i bastun medans han vrålar som en stucken gris.

jag sa inte förbjuda, men vi accepterar det inte ändå, de får skrika hur mkt de vill, men det betyder inte att vi tycker om det. nu är min dotter 5, är inne i världens gnälligaste period och hon vet hur hon ska uttrycka sig ist för skrik. när hon börjar gnälla så vet jag vad som komma skall, och sätter mig ist ner med henne och pratar, då får hon ur sig allt så är det lugnt sen, men att börja skrika för att man inte får tex godis är inte okej, då får man lugna ner sig i ett annat rum, 

här får de gå och sätta sig i trappen när de gör så eller beter sig illa... sällan de sitter i trappen och när de väl gör de så slutar de oftast skrika på en gång och surar istället. självklart förklarar jag varje gång varför det blir trappen och då accepterar de det. de får gå när de sagt förlåt :) (brukar inte ta många minuter pga att det är för tråkigt i trappen)

såg ditt förra inlägg och de var inte det hela.

jag har ite skrivit att inte rumsmetoden fungerar. för för oss fungerar den..

men hur eller hur, alla barn är olika, du kanske har ett barn som måste få ur sin ilska genom att skrika. sådana barn har inte jag. sällan de skriker. och när de gör det är det för att de inte får som de vill och jag tänker inte uppmuntra och säga att det är okej att skrika när man inte får som man vill.

men alla har vi olika barn och alla är vi olika människor och tur är väl de.. 

Jag undrar också vad som är vitsen när det ändå inte fungerar.

Vi brukar säga åt dottern att om hon ska skrika så får hon göra det någon annanstans, förslagsvis att hon går ut eller upp. Hon är dock betydligt äldre, hon blir snart 5 år, och hon brukar nästan alltid lugna sig omgående. När hon inte gör det så går någon av oss upp och tröstar och pratar med henne om vad som blev fel. När hon var mindre tog vi alltid gemensam time-out, innebärande att någon av oss (oftast jag) gick upp på övervåningen tillsammans med henne tills hon lugnat sig och slutat skrika. Detta var vad vi gjorde tills hon blev kanske 4,5 år eller så. Vi märkte successivt ett minskat behov av att ha oss där, hon blir ju naturligt nog mer och mer självständig och har dessutom en väldigt stark integritet och kan även bli förbannad om vi hänger runt henne om hon hellre vill vara ifred.

Det är så vår dotter också brukar kunna reagera. Men det har varit olika genom åren. Din grabb är född 07 så han måste ju också vara runt 5 år nu? Jag tycker det är väldigt stor skillnad mellan en 5-åring och en som knappt fyllt 4 år...

I TS fall blir ju inte ens barnet lugnat, utan skulle med största sannolikhet behöva tröst och närhet i en avskärmad miljö för att kunna lugna ner sig. Då är det ju bara en onödig påfrestning att barnet lämnas ensamt, när man kan göra så att man går undan tillsammans redan från början. Då slipper man liksom det där lilla extra ångest-momentet...

Dör av skratt här hemma då jag säger till sambon här brevid vad jag läser om och mitt i meningen "hur andra hanterar 4åringars utbrott"  utbrister han euroforiskt  "Får dem OCKSÅ utbrott?? Jag trodde att det bara var våra barn som fick det". Fick snällt förklara att även våra barn är människor med känslor och svaret då blir "Men hur ska jag veta det, jag har väl aldrig haft en 4åring förut".

Ja... vad säger man. Han har en del att lära tydligen.

alla barn är ju så olika, mina är 3½ och 5 år. de är väldigt lugna personer som sällan hetsar upp sig. likaså jag och min man. men när de börjar skrika och hålla på så hjälper det för dom att få vara själva enstund.

olika från barn till barn.. =0) 

Syftet kanske inte är så mycket att hen ska lugna sig utan snarare att man behöver en paus för att själv kunna lugna sig. Eller kanske hörselskydd! Önskar jag var evigt tålmodig men ibland blir jag rätt frustrerad själv . Har fått många intressanta svar, tack så mycket! Skönt att det finns fler i samma situation :).

Hahaha!!! Vilken rolig kille du har shopoholic :)

Absolut är det olika från barn till barn, det är min hela poäng

Då skulle jag själv ta och gå ut ur rummet i ditt läge. Det har jag gjort många gånger

Om det är du som behöver en time-out, så är det du som ska gå därifrån. Barnet ska inte straffas för att du tappat tålamodet. Det är helt ok att tappa tålamodet ibland, men som sagt så ska det inte behöva gå ut över barnet.

Fast i TS fall så funkar det ju inte och då blir det ju snarare en bestraffning .

Nej precis. Det är ju då det blir fel. Barnet blir ju straffat för att föräldern själv behöver lugna sig.

Låt honom få sina utbrott dem kommer du inte kunna ta bort ändå. Klart han blir ännu mer förbannad på rummet (bevisar att han är trygg) Funkar endast på ängsliga otrygga barn och det är väl tur att han är inte är det.

Det mest effektiva är att när det värsta vrålet lagt sig (lämna själv rummet om du inte orkar lyssna) skojja till det och visa att du själv är lugn..och berätta varför han inte får ditten och datten..

Då lär han sig att det är ok att bli arg, men just den här grejen kanske inte gör så mycket och mamma visar att hon finns där och bekräftar mig även om jag inte får som jag vill.