Helt tappat kontrollen över sonen

Fast hans pengar är väl hans pengar? Om han tjänar dom fattar jag inte varför du ska få styra över vad han köper. Låt honom äta  pizza och köpa cola bäst han vill - en dag kommer han fatta att det verkliga livet som vuxen inte kommer se ut så. Du är försörjningsskyldig, punkt. 

Kommer han inte hem tiden du satt så ska det få konsekvenser. Inte svårare än så.  

Ett tips jag har om man som tonårsförälder inte vill sitta uppe hela nätterna och kolla när de kommer hem: Sätt en väckarklocka på tiden han ska vara hemma och säg åt honom att stänga av den när han kommer hem. Ringer den så vet du att han inte är hemma i tid. Mina päron kärde det med mig. Jag fick skäll ofta

Jag tänker inte alls att du låter som en oengagerad mamma, tvärtom! Din son låter mest bara som att han håller på att växa upp, en riktig tonåring som vill vara oberoende av sina föräldrar. Som så de flesta vill när man är i övre tonåren. Man vill klara sig själv, göra på sitt sätt! Och man är säker på att man kan göra allt själv också. Försök att se det från hans sida, men självklart så måste du fortfarande vara hans mamma och den som bestämmer det viktiga i familjen. Håller med om att han måste ha några regler som ska följas och om de bryts så finns det konsekvenser. Detta tycker jag du ska prata med honom om och kanske diskutera tillsammans vad som är rimligt och vad som förväntas. Han kanske sätter upp hårt emot vad du säger men då får hårt gå mot hårt. Du ska inte ge dig utan bestämt men kärleksfullt vara mamman! Han kommer lugna ner sig. Alla har vi nog haft tuffa tonårs perioder och det är svårt att komma ihåg alltid men vi kom ur dem, så det samma kommer det nog vara med din son!

Förlåt att mina styckesdelningar försvann, skrev från mobilen!

Inte för att jag har tonårs barn hemma men jag minns så väl för det var inte så länge sedan jag själv var tonåring. Så jag kan iaf ge en syn från det hållet. Jag var lika som din son när jag var i den åldern. Man vill bryta sig fri från familjen lite och man vill så gärna klara sig själv. Man börjar komma i det stadiet då man ska lära sig att klara av vuxenlivet. Hormonerna flödar och skolan är tråkig. Min mamma lät mig göra precis som jag ville. Ibland fast det var skoldag var jag ute till 4 på morgonen! Och ja, det slutade med att jag inte har fullständiga betyg. MEN jag ångrar inte att jag sket i skolan för jag var sååå fruktansvärt skoltrött och jag hade inte kunnat prestera ändå. Nu för tiden kan man plugga när som helst i livet. Ja, jag festade och hade sex, men om jag tänker tillbaka finns det inget min mamma kunde gjort eller sagt om hon skulle gjort det för att ändra mitt beteende. Det enda jag hade velat var att kunna prata med mamma. Jag hade velat kunna berätta allt för henne. Men man är ju så rädd att dom ska bli arga. Så man säger inget. Mitt tips till dig är att försöka iaf få din son att prata med dig, få ett förtroende och sen försök att inte pressa han för i den åldern kan det slå bakut. Så länge han inte knarkar, enbart festar, går i skolan och sköter sig någorlunda så har du inte så mycket att vara orolig för. Han verkar vara en helt normal tonåring=)
Jag hade tur och hamnade  ett bra kompisgäng men killar som såg efter mig när jag blev för full osv. Och nu sitter jag här med en helt underbar man, hus, volvo, barn och fast jobb=) 

Tack för alla era svar! Det känns ialla fall skönt att höra att det jag beskriver låter som en typisk tonåring Intressant med ditt inlägg, Jessica, som talar av egen erfarenhet från barnets perspektiv. Det låter som om du och min son är/var lika på många punkter.
Jag pratar med honom ofta (inte dagligen men någon gång i veckan kanske) om hur man bör bete sig i en familj, visa hänsyn, ta ansvar, åtmonstone lämna besked om man kommer till middagen eller ej. Ibland känns det som om han förstår men sedan "glömmer" när det kommer upp något bland kompisarna som drar, men ju mer tiden går desto mer känns det som om han inte bryr sig, han ser bara sådär kall ut och blir arg. Då känns det i kroppen att jag hade velat vara en storvuxen man som vore fysiskt starkare än han för jag är så otroligt maktlös. Nästa tanke är då att man skulle ha uppfostrat honom så att han vid denhär åldern respekterade en så mycket att det räckte att prata, men någonstans på vägen har det alltså spårat ur. Jag har inga problem med att säga till, att vara rak och ärlig i tal är tvärtom en styrka jag har, men det biter liksom inte på honom, tidigare gjorde det det men inte nu längre. Dessutom är han fenomenal på att snacka han också, så han kan manipulera mig med ord och jag förstår inte förrän efteråt att jag blev manipulerad. Han får förstås göra av med sina egna pengar på det han vill, som någon i ett svar påpekade. Vad jag menade var att det är osmart att slösa bort pengar på dumma grejer när man har begränsad ekonomi (vilket man har som tonåring, och dessutom de flesta vuxna också och det är något man måste lära sig att leva med). Jag brukar inte säga något om vad han gör med sina fickpengar men jag noterar en förändring jämfört med när han var yngre då han kunde spara till någon viss grej som han önskade sig, som ett exempel på denhär förändringen som har vuxit fram under senaste året. Sen går det ut över mig när han som sagt har vant sig vid att kunna äta ute flera dagar i veckan (pizza, hamburgare, thai, alltså billiga grejer men det blir dyrt i längden) och kommer med en massa "ömmande" skäl till varför jag måste sätta in en hundralapp åt honom. 

Mm... Det där att manipulera var jag ganska duktig på oxå. Jag skäms nu idag för att jag var så bra på det!
Men som sagt han verkar vara en helt normal tonåring även om han är kall och verkar som han inte bryr sig. Och man hatar det faktum att ens mamma skäller, bryr sig eller pratar med en om sådana saker för man förstår inte att dom vill en väl. Kanske en utomstående vuxen han litar på kan prata lite med han? En man? Oftast förlorar man respekten lite för sina föräldrar när man försöker bryta sig loss i tonåren men en vuxen man litar på men som är utomstående kanske man lyssnar lite på=) 

Jag har faktiskt bjudit hem en manlig kompis i helgen, en stor och stark kille på över 100 kg till och med Det är pappan till sonens bästa barndomskompis, som har funnits med i många år och bland annat lärt sonen åka slalom (det kan inte jag), så jag hoppas att han håller sig hemma och äter med oss och kanske kan få lite bra input därifrån. Jag har berättat om vårt/mitt (?) problem för kompisen så vi får se om det kan leda till något bra.

Det låter ju super! Lycka till och hoppas att ni kan komma överrens så du får en lite lugnare "mamma-tillvaro"

Vad gäller pengarna tycker jag du ska ställa lite krav. Säg åt honom att han börjar bli stor nu och vill han ha ett vuxet ansvar dvs kunna komma och gå som han vill så gäller det även pengar. Han får själv se till att ha en hundring i reserv för de där ömmande tillfällena. Slut med pengakranen. Eller så är han inte vuxen och då är han hemma elva mot att du alltid räddar honom.

Men herregud han är en fullt normal tonåringar som
Hänger mer sina kompisar utomhus och äter på den lokala pizzerian. Låt honom vara! Så länge han inte kommer hem full har knarkat eller sönderslagen har du ingenting att vara orolig över. Han håller på att växa upp från barn till tonåring. Försök inte ta ifrån honom hans tid ute sommartid med kompisar och tjejer för då kommer ni bara långsamt dras ännu mer ifrån varandra, och han kommer göra ännu mer för att provicera och

Reta dig.dä

Håller med floppen 63 !! Hur kan du tycka att detta inte är normalt för en 15 åring ? Att dricka läsk / hänga på fik och pizzerior är ju vad man gör i den åldern .. Handlar inte specifikt om maten utan själva grejen det sociala i det .. Att du ska vara på honnom för detta är bara sjukt . Låt han vara för fan

Har ni gamlingar glömt hur det är att vara ung ? Hoppas jag inte gör det när jag blir äldre .. Låt era barn leva och umgås med sina vänner .. Pojken jobbar och tjänar pengar vilket är oerhört moget och bra för hans ålder va stolt över det och glad över att han har ett socialt umgänge !! Skärpning mammor

Jag förstår inte varför man måste använda så hårda ord. Ingen tar åt sig av hårda ord utan man slår ifrån sig. Räcker det inte med att ni skriver att han är en normal tonåring och att hon inte har något att oroa sig för?

Jag känner spontant att du kan vara glad över att han åtminstone hör av sig och säger var han är/när han tänkt komma hem. Jag hade massa kompisar i den åldern som helt enkelt stängde av mobilen och sket helt i att meddela sina föräldrar.

Du säger att du inte står ut att ha ett barn som kommer och går som en katt, men han är ju faktiskt snart inget barn längre. Vad ska du göra om ett par år när han är arton? Det är klart att du ska kunna lita på att han dyker upp när något särskilt är bestämt, men jag ser inga exempel på att han svikit några förtroenden eller ställt till problem genom att vara borta?

Det *är* helt normalt att frigöra sig från hemmet i den åldern, jag hade själv blivit tokig om mina föräldrar tvingat med mig till landet. Jag skötte alltid skolan, drack aldrig så mycket att jag kom hem snorfull (det gjorde jag däremot rätt ofta som vuxen student när jag flyttat hemifrån, bra där), tog inga droger och begick inga brott. Jag gjorde det jag skulle hemma, och i övrigt tyckte jag att mina föräldrar skulle låta bli att lägga sig i mitt liv. Just eftersom ni haft en väldigt nära relation kan ju hans fullkomligt naturliga frigörelse kännas jobbigare för dig också. Tänk igenom om din reaktion verkligen enbart beror på din sons beteende, eller om den kanske delvis beror på dina egna känslor. 

Att han verkar kall beror väl säkert på att du ger honom dåligt samvete (om det är berättigat eller inte kan jag ju inte avgöra) och då är det helt normalt att bli defensiv och sluten. Ingen tycker om att känna sig som en dålig person. Det är kanske bättre att du talar om hur du upplever situationen utan att beskylla honom för att ha orsakat den?

Däremot kan du gott sluta sticka åt honom pengar i tid och otid, och det är förstås omöjligt att avgöra utifrån en text om du har goda skäl att vara orolig över din son eller inte. Vet du vilka han umgås med, exempelvis? Kommer hans kompisar hem till er ibland? Utifrån texten går det inte att utläsa om han gett dig några skäl att vara rädd för honom, exempelvis.