Varför så svårt att ge barnet ett namn?

Ok.

Jag skulle inte ta illa upp om sonen ville byta namn. Jag skulle nog mest tycka att det var opraktiskt... på samma sätt som det är praktiskt att ha ett namn.

Jag gillar namn. Jag kan tycka att det är både spännande och intressant med namn, och namn kan vara väldigt vackra. Kanske därför vi velade så länge...? Det var kul och intressant att bolla med namnen.
Men jag ser dem inte som särskilt personliga eller som bärare av en identitet, och därför var det inget problem att det dröjde, och det gjorde inte sonen mindre viktig för oss.

Jag kan nog inte svara mer utförligt. Känner du att du har blivit klokare och förstår mer varför just vi dröjde med namngivningen..?

Jorå, varför ni väntade förstår jag.
Men jag blir ännu mer nyfiken vad det är som gör att några jag är bekant med väljer att vänta....o jag törs inte fråga för det känns som om det är en så känslig fråga....men det kanske det inte är?

För mig är det verkligen ingen känslig fråga. Men alla har ju olika orsaker att vänta, förstås, och därmed kanske vissa tycker att det är känsligt...kanske...jag vet inte.

Men om man inte frågar så får man inget veta...vet du...

Jag har svårare att förstå hur man kan öppet namnge bebisen redan i magen. Alltså berätta att barnet "heter" det redan innan det är fött.

Tror också det är svårare att förstå för mig. Barnet måste ju se ut att heta sitt namn. Det måste kännas rätt på något sätt.

Så känner jag med, det hade inte funkat för mig för jag ville gärna se hur han såg ut först.
Men det är väl som med det som med annat. Känner man i magen att det ÄR en Ronja så blir det kanske en Ronja

Våra har varit utan namn 5-6 veckor, vi har fyra barn. Vi har varit lite oense och sambon kan vara Sveriges veligaste människa och har svårt att ens bestämma middag så att spika ett namn för honom är i nivå med att bestiga mount Everest mentalt :)

Jag har varit lite stressad första veckan men sen vänjer man sig vid den namnlösa lilla varelsen och jag har inte varit en bråkdel så stressad vid 4 veckor som vid 1 konstigt nog.

Men då är väl inte ert fall samma som det jag tyckte var konstigt, nämligen när folk vill kolla om bebisen passar i just det namnet man valt innan. Att "smaka" på namnet lite extra tycker jag är något annat.

Ok.

Men hur ska barnet se ut för att kallas ett särskilt namn? Ta t ex Olivia. Jag känner en blond Olivia och en mörkhårig. Den ena är stor och kraftig och den andra smal och spinkig. Hur ska man egentligen se ut för att heta Olivia? Jag vet inte. Sedan är det en livlig unge eller en lugn. Passar olika namn broende på det också?

Säg att man ändå hittat ett namn som man tror babyn ser ut att heta. Så ändras utseendet. Den lilla kanske liknade sin gammelmormor till en början. Sedan blir det pappas drag som kommer fram allt mer och då kanske namnet inte alls passar längre. Lill kanske blir väldigt stor. Jag känner en Inga-Lill som borde hetat Inga- Stor.

Nej, jag har väldigt svårt att SE vad ett bebis SER UT att heta.

Menar inte så. Men alltså ögonen, beteendet eller så. Kännas rätt på en inituiv nivå. Att det känns som namnet klickar

Jo, men ibland hör man: Vi tänkte kalla honom xxxx, vi har alltid tyckt om det namnet men nu ser han ut som en yyy så han ska heta yyy i stället. Men tänk om han ändrar sig och ser ut att passa med xxx senare. Då har man missat det där favoritnamnet.
Jag är mer för att man ska gå på det man först tänkte. Vi hade namnen redo långt innan barnen föddes. Om namnet inte hade passat från början hade det blivit passande. Efter en tid är de ju det namn som de fått, hur konstigt, ovanligt eller vanligt det än är.