Är ditt/dina barn döpta?

Jag har inga problem med att ta beslut för mina barn då det behövs. Jag bestämmer tex hur mycket barnen ska ha på sig när dom ska till förskolan, barnen får själva välja vilken tröja dom ska ha. Jag tar bara beslut jag MÅSTE ta i deras ställe (vilket jag har skrivit flera gånger redan), det är inget jag mår dåligt över, det är en självklarhet i föräldraskapet. Det är inte i barnets bästa att tas upp i en religiös organisation dom inte har valt, tycker jag.Jag respekterar helt klart familjer som döper sina barn, men jag ogillar starkt deras handling. Det står öven i barnkonventionen att barn har RÄTT att tro på vad dom vill.

Och att man blir medlem i församlingen innebär krasst inte att de inte har rätt att tro å vad de vill, eller rätt att inte tro alls.

Hmm får en tanke när jag kikar igenom...

Man skall inte döpa sina barn om man inte är troende själv, för detta är fel?? Hur blev det fel? För min del får mitt barn tro på vad hon vill, lika lite som jag fostrar in henne i ett politiskt parti, lika lite fostrar jag in henne i en tro.

Om hon vill döpas i en kyrka så får hon det. OM hon senare anser sig inte vara kristen så får hon skriva ur sig, om hon anser sig vara kristen och troende när hon är ca 14 så får hon ju såklart konfirmera sig också. Kan inte se att dessa saker på något sätt är mitt val, det är mitt barns val och dessa kommer jag ju såklart respektera oavsett min egen åsikt om religion och diverse gudar.

Är det alltså fel tänkt då?

Du tänker precis rätt: ditt barn ska få välja själv.
Men många som döper sina barn döper dem när de är för små för att ens tala, och då handlar det knappast om ett fritt val. Jag menar att eftersom dopet har en betydelse (och ofta leder till att den döpta blir medlem i församlingen) bör man vänta tills man kan fråga barnet själv om det vill bli döpt.

Många är heller inte medvetna om att dopet inte är en namnceremoni, utan en ceremoni för att välkomna in barnet i en kristen gemenskap. Därav är det många som inte tror, men som tar barnet till kyrkan för att döpas och sen ber prästen att "inte tala så mycket om gud". Det tycker jag är respektlöst mot prästen och religionen.

Vill man samla släkten och visa upp babyn finns det gott om alternativ. "Namnfester" börjar ju bli en vanligare sak, t ex hölls en sån för min systerdotter och för min pojkväns systerdotter. Det var väldigt fint och personligt. Ingen behövde be en präst att "tona ner gudssnacket", inget barn registrerades som medlem i ett trossamfund och ingen fadder behövde lova att uppfostra barnet kristet. Jag hade ju aldrig kunnat bli gudmor på ett dop, men jag är fadder åt min systerdotter. Huruvida personer som inte är medlemmar i kyrkan längre kan godkännas som gudföräldrar under dopet är upp till varje enskild präst. T ex kunde inte min kusin bli officiell gudmor åt sin systerdotter, då hon gått ur kyrkan.  Kan vara värt att tänka på om man vill ha en fadder/gudförälder som inte är kristen!

Förresten känner jag en tjej som döpte sig i samband med konfirmationen, och det verkade inte vara några problem. Om något så visar det ju på ens engagemang.

Vissa präster säger innan att 'alla döpta är välkomna fram och ta nattvarden' medan vissa bara säger 'kom nu är allt tillrett', det varierar i olika församlingar... Min födelseförsamling var väldigt noga att poängtera att nattvarden är för döpta medan den jag bor i nu inte är det och jag tror att de inofficiellt är emot denna officiella princip och tycker att alla som känner sig kallade till nattvard ska kunna ta nattvard och därför säger de inget om dopet.

Ska man vara helt korrekt är väl nattvarden t o m för konfirmerade? Inte "bara" döpta. Att första nattvarden tas vid konfirmationen...

Som sagt, det lär knappast vara så vanligt att prästen frågar var och en om de är döpta. Men oavsett, tycker man det känns viktigt att ta nattvarden är det väl rimligt att man även själv kan ta steget att döpas.

Nix, SvK kräver bara dop, konfirmationen är inte ett tvång men ceremonin firar ju att man tagit steget att leva i sitt dop så självklart så har den betydelse på det sättet. Dock anser man att själva ceremonin inte krävs för att ta nattvard, bara en vilja att leva kristet

Nej prästen frågar inte var och en men genom att påpeka att det är till för döpta så säger h*n ju indirekt att en odöpt som tar nattvard bryter mot reglerna. Ja, de flesta som vill ta nattvard vill nog också vara döpta men ibland kan ju viljan att ta nattvard komma innan man har talat med en präst om dop och det kan ta ett tag innan man vågar ta steget att göra det och det kan vara jobbigt då att känna sig utesluten från en så viktig sak som nattvard.

När vi tar nattvard får alltid barnen följa med fram, dock får inte de ta nattvard men de får en välsingnelse. När jag konfirmerades pratades det om att "nu får ni för första gången ta nattvard"...så det är nog lite olika då.

Min dotter som bara är 4 månader får en välsignelse men när hon är stor nog att kunna ta emot nattvarden och göra det på rätt sätt så får hon börja ta den om hon vill. Jag har sett barn som är 3-4 år ta nattvard och jag skulle tycka det var OK om hon tog den då bara hon förstår hur man gör och åtminstone på en barnnivå vad nattvarden innebär.

Lite klargörande från en präst i Svenska kyrkan (så mina svar gäller alltså dopgudstjänster enligt Svenska kyrkans ordning):

Dopet i sig kan inte göras ogjort. Men barnet kan alltid gå ur Svenska kyrkan. Så om det är medlemskapet som är problematiskt, så kan det förändras.

Men döpta barn erbjuds ju också saker som medlemskapet ger, t ex diverse aktiviteter i församlingen.

Dopgudstjänsten föregås av ett dopsamtal, då man talar om dopets innebörd och vilka önskemål familjen har inför dopgudstjänsten. Så när dopet väl sker, är nog många av de missförstånd du beskriver utredda.

Det finns INGENSTANS i dopgudstjänsten något löfte som varken föräldrar eller faddrar avger där de krävs att "lova att uppfostra barnet kristet".

Det är inte upp till varje präst att godkänna vilka som ska vara faddrar. Jag informerar dopfamiljerna om gällande regler: Den som ska bli fadder måste själv vara döpt.

Man måste inte vara medlem i Svenska kyrkan, eftersom man t ex kan vara medlem i en annan kyrka. Då är man kanske också döpt i denna kyrka. Det går alltså fint för en ortodox att vara fadder för ett barn som döps i Svenska kyrkan. Så om din kusin var döpt, hade det gått alldeles utmärkt att bli fadder i Svenska kyrkan.

Det går alldeles utmärkt att döpa sig inför konfirmationen, men man får ingen inbjudan till konfirmation om man inte är medlem, eftersom vi bara kan skicka sådan information till medlemmar. Så vill man avvakta konfirmationsåldern som förälder får man vara alert det år barnet fyller 14 år och själv kontakta församlingen.

Hoppas jag rett ut alla missförstånd nu!

/ Skånepräst
 

På varje dop jag varit på, både finska och svenska, så har det framförts att dopet är en början på kristen uppfostran, och att gudföräldrarna är ett stöd i detta. Däremot så var fallet med min kusin som inte fick vara gudmor inom den finska kyrkan, det kanske var fel av mig att anta att det skulle vara likadant.

Trots dopsamtal, har jag hört från en annan präst att många föräldrar ändå gör det endast för traditionens skull och har bett prästen att "tona ner det här med gud". Denna präst tyckte ändå att barnet skulle må bra av dopet och guds beskydd, så han brydde sig inte nämnvärt om varför föräldrarna kom dit: "magin" i dopet fanns i alla fall.

Och ja, personligen önskar jag att jag skulle kunna göra mitt dop ogjort. SvKs reklam kallar dopet för "en gåva". Men gåvor kan man i regel ge vidare till någon annan, ge tillbaka eller annat sätt göra sig av med. För mig har dopet snarare blivit ett märke jag försöker tvätta bort, och jag blir ganska illa till mods vid spädbarnsdop. Barnen brukar ju skrika och gråta. Är det så det ska vara om det är en vacker gåva från gud?

Inte dop. Det vore ju knasigt med dop eftersom vi båda är uttalade ateister. Vi hade ett releaseparty, med betoning på party. Champagne och snittar för att fira att vi fått barn.

Kanske är det ordklyveri, men nog är det en skillnad på om det sägs att dopet är en början på kristen fostran och att gudföräldrarna förväntas stötta detta kontra att föräldrar och faddrar avlägger ett löfte?!?

Jag tycker givetvis att det är tråkigt att du upplever att du fick ditt dop påtvingat dig. Men jag undrar om du upplever samma sak inför andra val som dina föräldrar gjorde för dig?

Dopet är en gåva. Men precis som du beskriver, så väljer man själv vad man vill göra med gåvan. På kyrkspråk skulle vi säga att du väljer att inte leva i ditt dop, för trots allt handlar dopet om hela livet, inte bara om själva dopgudstjänsten. I det sammanhanget är t ex dopbefallningen med löftet om Guds närvaro i våra liv det viktigaste. Vi döper för att vi människor behöver påminnas om det.

Jag har döpt närmare 100 personer, de flesta spädbarn. Majoriteten av dem har inte skrikt och gråtit och enstaka som gjort det har lugnat sig när jag hållt dem. Men jag tror verkligen inte att det beror på huruvida barnen vill döpas eller ej, eller om Guds närvaro ger mig några särskilda krafter. Däremot spelar det roll om barnet är hungrigt, trött eller rädd för främmande.

/ Skånepräst 

Inga andra val som mina föräldrar har gjort mig har gått emot min personliga övertygelse. Nu har ju inte mina föräldrar gjort mig till medlem i MUF eller annan politisk organisaiton, vilket som jag ser det är närmaste liknelse till religiösa organisationer. I övrigt har jag fått välja mycket själv: vilken skola jag gått i, vilka fritidsaktiviteter jag haft och vilken sorts musik jag vill lyssna på. Mitt namn är kanske lite väl vanligt (upplagt för missförstånd), men ett namn måste man ju ge ett barn: till skillnad från medlemskap i en ideologi.

Om jag någonsin får barn, så kommer jag inte att registrera dem som medlemmar i mitt samfund förrän de ber om det. Kommer nog att fråga dem om de vore intresserade av det, när de är runt 10 (och har en förmåga att tänka och tala). Men så är ju inte vår religions "välkomstritual" särskilt religiös: ingen blir medlem i något, och vanligtvis brukar man inte heller åkalla gudarnas beskydd specifikt över barnet. Utan man visar upp barnet och säger att den är en del av familjen. Inte heller har vi missionerande verksamhet eller verksamhet som är menad att locka barn specifikt, till skillnad från kristendom/islam.

Jag tycker helt enkelt det är fel att trycka på barn religion innan de ens är gamla nog för att tala. De är tillåtna att medverka, givetvis, men har spädbarnet valt dopet, eller är det föräldrarna som väljer åt henom?

Mina tvillingpojkar är döpta