Anonym (Indra)

Äldre 19 Oct 09:52

74 svar

Orolig att 3-åring har autism. Kan ni med autismbarn läsa detta please!

har en underbar liten tjej på nyblivna tre år...allt hade varit underbart om det inte vore för några saker... för ca ett halvår sedan gjorde förskolan oss uppmärksamma på att vår dotter inte lekte som de andra barnen. DÅ var jag inte så orolig utan tänkte mer att "hon är ju så liten fortfarande, de andra i gruppen är minst ett halvår äldre". MEN, efter ett samtal igår visade det sig att det inte har blivit så mycket bättre. Jag är SÅ orolig nu för att hon ska autism eller något liknande...därför vänder jag mig till er föräldrar som har barn med autism. Dels undrar jag om den är grav eller lite lättare, och hur det upptäcktes. Var det ni själva eller förskolan som började misstänka något?

Det jag märker med vår dotter är:
* väldiga raseriutbrott
* hänger upp sig på detaljer ibland, tex om vi fikar och jag delar en bulle så blir det ett rejält vredesutbrott och gråt (verkar vara för att bullen på något sätt förlorar sin form)
* pratar inte riktigt som de andra, ställer väldigt sällan frågor, mer påståenden
* leker inte så mycket med de andra barnen (om ja, så endast korta stunder), leker hellre själv eller tittar på när de andra leker
* skuttar gärna omkring
* har jätteproblem med att få på sig vissa kläder, hänger upp sig på klädesplagg och blir nästan panisk, gråter, skriker och slåss. Värst är det med galonbyxor och gummistövlar av någon anledning
* när man frågar vad hon har gjort under dagen på förskolan så har hon svårt för att återberätta
* däremot har hon många intressen, och har inga problem med att sitta länge och koncentrera sig på saker och ting

Men ibland är det bättre, hon pratar mer, är glad flera dagar i sträck utan utbrott, kan ibland tåla att bullen delas utan att hon verkar bry sig.

hoppas det är någon som svarar i tråden, för jag är så orolig och ledsen just nu så jag bara gråter inombords

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-19 10:08
Hon gillar heller inte att ha kläder på sig, gråter och säger att det kliar, gör ont lite här och var på kroppen (väldigt stressande för oss som föräldrar)

Anonym (Indra) Trådstartaren

Äldre 10 Sep 20:03

#61

Anonym (autisten) skrev 2013-09-10 11:20:51 följande:

[quote=71042705][quote-nick]Anonym (Indra) skrev 2013-09-09 08:41:33 det är väl mer när vi blir bjudna på kalas och sånt som jag blir ledsen när jag ser att hon utmärker sig från de andra barnen. De andra tycker det är kul att ses, leker tillsammans...men min dotter drar sig undan till något annat rum och hittar där något att leka med. Man får även pusha för att hon ska komma ner sen när det är dags för födelsedagstårtan...och det är på håret att det går....för om jag märker att hon börjar krascha så backar jag...[/quote]
Fast det där handlar ju om att du har en uppfattning om hur det ska vara och att det är synd om de som inte uppfyller dina förutfattade meningar. Det är rena fördomar alltså. Din dotter verkar inte lida, eller?

Nej, HON lider inte, men JAG är rädd över att hon ska verka alltför annorlunda inför de andra...att barnen nu när de blir äldre och mer medvetna börjar bli elaka och säga saker till henne. det har tack och lov inte hänt än men jag är väldigt rädd för det. Det är min största oro som mamma:-/. Vi har väldigt bra pedagoger i gruppen, men det kan ändå hända, det går så fort. Hör att det blivit rätt så rå jargong mellan vissa killar i gruppen, att det redan bildats lite "gäng" och så.

Nä, det känns tungt ibland när man tänker på hur samhället är stöpt, att allt måste passa in i den smala norm som kallas "normal"...att alla som sticker ut det minsta blir hackkycklingar eller liknande. Jag var själv väldigt blyg som barn, var stundtals utanför, helt utan kompisar...var väldigt tystlåten hela högstadiet innan det började vända i början på gymnasiet, men då var man redan "stämplad" på något sätt. Dessutom hade jag valt fel linje, något jag inte alls var intresserad av men som jag började på bara för att bästa kompisen ville dit... det gick heller inte så bra...

MEN, sen tog jag mig i kragen, flyttade från småhålan, läste upp betygen på Komvux, pluggade på universitet, fick ett bra jobb (bättre än de flesta i min före detta klass, de som hade så mycket åsikter), och nu när jag någon gång åker hem så tittar jag inte åt dem ifall jag ser dem på stan... JAG dög inte åt dem då, och DE duger inte åt mig nu

Hur som helst, är bara rädd för att dottern ska få det svårt med jämnåriga...men då jäklar!

Anonym (autisten)

Äldre 11 Sep 00:08

#62

Anonym (Indra) skrev 2013-09-10 20:03:31 följande:

Nej, HON lider inte, men JAG är rädd över att hon ska verka alltför annorlunda inför de andra...att barnen nu när de blir äldre och mer medvetna börjar bli elaka och säga saker till henne. det har tack och lov inte hänt än men jag är väldigt rädd för det. Det är min största oro som mamma:-/. Vi har väldigt bra pedagoger i gruppen, men det kan ändå hända, det går så fort. Hör att det blivit rätt så rå jargong mellan vissa killar i gruppen, att det redan bildats lite "gäng" och så.Nä, det känns tungt ibland när man tänker på hur samhället är stöpt, att allt måste passa in i den smala norm som kallas "normal"...att alla som sticker ut det minsta blir hackkycklingar eller liknande. Jag var själv väldigt blyg som barn, var stundtals utanför, helt utan kompisar...var väldigt tystlåten hela högstadiet innan det började vända i början på gymnasiet, men då var man redan "stämplad" på något sätt. Dessutom hade jag valt fel linje, något jag inte alls var intresserad av men som jag började på bara för att bästa kompisen ville dit... det gick heller inte så bra...MEN, sen tog jag mig i kragen, flyttade från småhålan, läste upp betygen på Komvux, pluggade på universitet, fick ett bra jobb (bättre än de flesta i min före detta klass, de som hade så mycket åsikter), och nu när jag någon gång åker hem så tittar jag inte åt dem ifall jag ser dem på stan... JAG dög inte åt dem då, och DE duger inte åt mig nu Hur som helst, är bara rädd för att dottern ska få det svårt med jämnåriga...men då jäklar!

Fast vad skulle din dotter känna om hon visste hur du kände? Hon skulle troligtvis känna att hon inte dög.

Mobbad kan de flesta bli, försök att inte tänka på det. Hon blir väl inte mobbad nu?

Skönt att det löste sig för dig tillslut!

Anonym (autisten)

Äldre 11 Sep 00:24

#63

Vad jag menar är att du har exakt samma åsikt som du vänder dig emot, du tycker att det är fel att alla måste vara stöpta i samma mall. Samtidigt vill du att din dotter ska vara stöpt i samma mall som alla andra. Det går inte ihop!

Anonym (Jo)

Äldre 11 Sep 07:00

#64

Anonym (autisten) skrev 2013-09-11 00:24:03 följande:

Vad jag menar är att du har exakt samma åsikt som du vänder dig emot, du tycker att det är fel att alla måste vara stöpta i samma mall. Samtidigt vill du att din dotter ska vara stöpt i samma mall som alla andra. Det går inte ihop!

Jo det går visst ihop... Att som förälder vilja att ens barn ske ha en så problemfri tillvaro som möjligt är inget konstigt. Att önska att ens barn är 'normalt' är bara ett uttryck för att man vill att ens barn ska ha det så bra som möjligt och inte behöva kämpa sig igenom livet med saker som andra tar för givet, att ens barn ska kunna förstå och bli förstådd i det samhälle vi lever i.

Men jag förstår din poäng... och det ligger mycket i det. Är barnet böjd och glad så är ju allting bra :) Men det är fullt normalt att som förälder oroa sig för om ens barn kommer att få ett bra och lyckligt liv. Oavsett diagnoser :)

Anonym (Indra) Trådstartaren

Äldre 11 Sep 09:54

#65

Anonym (Jo) skrev 2013-09-11 07:00:55 följande:

Jo det går visst ihop... Att som förälder vilja att ens barn ske ha en så problemfri tillvaro som möjligt är inget konstigt. Att önska att ens barn är 'normalt' är bara ett uttryck för att man vill att ens barn ska ha det så bra som möjligt och inte behöva kämpa sig igenom livet med saker som andra tar för givet, att ens barn ska kunna förstå och bli förstådd i det samhälle vi lever i.
Men jag förstår din poäng... och det ligger mycket i det. Är barnet böjd och glad så är ju allting bra :) Men det är fullt normalt att som förälder oroa sig för om ens barn kommer att få ett bra och lyckligt liv. Oavsett diagnoser :)

Tack, du förstår vad jag menar.

Till 95% är allt bra med dottern i de flesta situationer, men det är just när hon utmärker sig, och jag märker att de andra tittar konsigt, som jag oroar mig för att de kanske KAN bli elaka och säga dumma saker. En tjej har redan sagt "X är konstig" (och då blir jag GALEN!).

JAG bryr mig inte om att hon är annorlunda, för hon är världens finaste tjej i mina ögon, MEN, jag vill, om det går, göra allt jag kan för att bidra till att hon INTE blir hackkyckling hos de andra. Tack och lov är min tjej en väldigt stark tjej (inte alls blyg), och hon ryter till också om hon blir arg på någon.

Jag har nog ändå landat ganska bra i allt det här...det flyter på bra, hon älskar sin resurs som stöttar henne på förskolan, hon har en kompis där som hon även träffar privat (det funkar jättebra privat med ETT barn, men flera då drar hon sig undan).

Anonym (Indra) Trådstartaren

Äldre 11 Sep 09:58

#66

Kort och gott...som förälder vill man ju göra ALLT för att ens barn ska få det så bra som möjligt...att få växa upp i en miljö där det mår bra (både hemma och på förskolan/skolan). Att ha ett barn med särskilda behov gör ju att man får kämpa lite extra, att ge henne redskap som hon inte har, men som andra barn har naturligt i sitt bagage.

Vi har kämpat väldigt hårt, och fortsätter och kämpa, vilket ger resultat. HON blir också lugnare när hon lär sig bemästra olika situationer som tidigare har gett henne ren panik.

Anonym (autisten)

Äldre 11 Sep 20:26

#67

Anonym (Jo) skrev 2013-09-11 07:00:55 följande:

Jo det går visst ihop... Att som förälder vilja att ens barn ske ha en så problemfri tillvaro som möjligt är inget konstigt. Att önska att ens barn är 'normalt' är bara ett uttryck för att man vill att ens barn ska ha det så bra som möjligt och inte behöva kämpa sig igenom livet med saker som andra tar för givet, att ens barn ska kunna förstå och bli förstådd i det samhälle vi lever i.Men jag förstår din poäng... och det ligger mycket i det. Är barnet böjd och glad så är ju allting bra :) Men det är fullt normalt att som förälder oroa sig för om ens barn kommer att få ett bra och lyckligt liv. Oavsett diagnoser :)

Fast nu ser du det bara från förälderns håll. Jag har många gånger varit "barnet" och tro mig, jag tar mer illa vid mig av de som fungerar som TS, man känner sig otillräcklig som inte kan uppfylla de krav som de som älskar än har ställt. Kanske i all välmening, men signalen är fortfarande att det inte är okej att fungera så som man gör.

Det är inte ens något problem med TS barn, det är TS som så många andra hittar på ett problem. Att barnet kanske eventuellt möjligen kommer att bli mobbat. Just nu är det bara TS inställning som är problemet, barnet blir inte mobbat. Det känns också helfel att rätta sig efter eventuella mobbare.

Anonym (autisten)

Äldre 11 Sep 20:29

#68

Anonym (Indra) skrev 2013-09-11 09:58:15 följande:

Kort och gott...som förälder vill man ju göra ALLT för att ens barn ska få det så bra som möjligt...att få växa upp i en miljö där det mår bra (både hemma och på förskolan/skolan). Att ha ett barn med särskilda behov gör ju att man får kämpa lite extra, att ge henne redskap som hon inte har, men som andra barn har naturligt i sitt bagage. Vi har kämpat väldigt hårt, och fortsätter och kämpa, vilket ger resultat. HON blir också lugnare när hon lär sig bemästra olika situationer som tidigare har gett henne ren panik.

Fast då viker du dig för mobbarna, du tänker att man måste fungera som alla andra för att tillfredställa eventuella mobbare. Det är fel enligt mig, mobbare ska inte tillfredställas mobbning ska bekämpas.

Allt ska inte vara att kämpa heller, hon måste få vara som hon är också. Inte spela neurotypisk.

Anonym (Indra) Trådstartaren

Äldre 11 Sep 21:06

#69

Anonym (autisten) skrev 2013-09-11 20:29:29 följande:

Fast då viker du dig för mobbarna, du tänker att man måste fungera som alla andra för att tillfredställa eventuella mobbare. Det är fel enligt mig, mobbare ska inte tillfredställas mobbning ska bekämpas.

Allt ska inte vara att kämpa heller, hon måste få vara som hon är också. Inte spela neurotypisk.

Jag tror du missförstår mig...eventuella mobbare bryr jag mig inte om... den enda jag bryr mig om är min dotter och att HON ska må bra. Innan vi började socialträna med henne så mådde inte HON bra av att gå till dagis. HOn var alldeles panikslagen varje morgon vid lämning och sa hela tiden "det är konstigt" (speciellt vid lämningarna utomhus). Hon verkar ha varit osäker på miljön, osäker på kamraterna, osäker på pedagogerna...inget kändes bra för henne verkade det som. Men sedan hon fått sin resurs är hon mycket gladare. Vi pratar också hemma mycket KRING det här, tar olika situationer som exempel och hur man ska bete sig (och det gäller oavsett om ett barn har diagnos eller inte!), att man hälsar och tittar i ögonen när kamraterna ropar "hej" tex. Att man inte går in och förstör ett torn som någon annan byggt upp (sen skiter jag i att hon inte sitter med i samlingarna etc...)

Listan kan göras lång..svårt att förklara...och sen är varje barn individuellt också...oavsett diagnos eller ej.

Anonym (Jo)

Äldre 11 Sep 21:37

#70

Anonym (autisten) skrev 2013-09-11 20:26:23 följande:

Fast nu ser du det bara från förälderns håll. Jag har många gånger varit "barnet" och tro mig, jag tar mer illa vid mig av de som fungerar som TS, man känner sig otillräcklig som inte kan uppfylla de krav som de som älskar än har ställt. Kanske i all välmening, men signalen är fortfarande att det inte är okej att fungera så som man gör.

Det är inte ens något problem med TS barn, det är TS som så många andra hittar på ett problem. Att barnet kanske eventuellt möjligen kommer att bli mobbat. Just nu är det bara TS inställning som är problemet, barnet blir inte mobbat. Det känns också helfel att rätta sig efter eventuella mobbare.

Fast nu tycker jag att du blandar ihop två saker.

Att oroa sig för sitt barns välmående och framtid är något i princip alla föräldrar upplever. Detta har i sig inget att göra med en eventuell diagnos. Men oron och tankarna blir givetvis starkare när barnet hamnar i en situation som kan göra framtiden extra problematisk.

Men vad du pratar om är ju om föräldern låter sin oro uttryckas som krav och förväntningar på barnet. Och detta är ju givetvis inte bra! Jag förstår vad du menar, för jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som, i all välmening, febrilt försöker få sitt barn att 'bete sig normalt' för att passa in, bara för att de är rädda för att barnet annars ska t.ex. bli mobbat eller känna sig utanför och bli olycklig. Och att man då istället pressar barnet med förväntningar det inte klarar av att nå upp till. Och en sådan situation blir förstås extra tragisk om det från början faktiskt inte ens fanns ett problem, utan allt kommer av förälderns rädsla.

Men man får ju hoppas att föräldrar får hjälp och stöd så att deras oro inte blir till press och krav på barnet. Istället kan den kanske vändas till kunskapssökande, och kämpaglöd för att barnet ska få den hjälp och de resurser det behöver genom livet.

Anonym (mammaNN)

Äldre 12 Sep 19:50

#71

Anonym (Jo) skrev 2013-09-11 21:37:09 följande:

Fast nu tycker jag att du blandar ihop två saker.
Att oroa sig för sitt barns välmående och framtid är något i princip alla föräldrar upplever. Detta har i sig inget att göra med en eventuell diagnos. Men oron och tankarna blir givetvis starkare när barnet hamnar i en situation som kan göra framtiden extra problematisk.
Men vad du pratar om är ju om föräldern låter sin oro uttryckas som krav och förväntningar på barnet. Och detta är ju givetvis inte bra! Jag förstår vad du menar, för jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som, i all välmening, febrilt försöker få sitt barn att 'bete sig normalt' för att passa in, bara för att de är rädda för att barnet annars ska t.ex. bli mobbat eller känna sig utanför och bli olycklig. Och att man då istället pressar barnet med förväntningar det inte klarar av att nå upp till. Och en sådan situation blir förstås extra tragisk om det från början faktiskt inte ens fanns ett problem, utan allt kommer av förälderns rädsla.
Men man får ju hoppas att föräldrar får hjälp och stöd så att deras oro inte blir till press och krav på barnet. Istället kan den kanske vändas till kunskapssökande, och kämpaglöd för att barnet ska få den hjälp och de resurser det behöver genom livet.

Jag håller med dig och tycker du uttrycker dig väl. Samtidigt tycker jag det autisten tar upp är viktigt. Viktigt att ta ställning till som mamma till ett barn med autism. För det är ingen självklarhet att man önskar att barnet ska "botas", man kan faktiskt tycka att autism är helt OK så länge inte barnet själv lider! Att det går bra att stötta barnet i att vara precis som det är. Jag har lärt mig detta i föräldragruppssamtal, och jag är så tacksam för att se att detta också är en möjlig väg för en del föräldrar. Min inställning nrä det gäller mitt barn är att jag vill att det ska skaffa sig så många "vanliga" egenskaper som möjligt, för jag tror det passar bäst för barnet och för vår familj, för oss som föräldrar för att vi ska kunna vara så bra stöd som möjligt för detta barn. Detta innebär att vi tycker att intensivträningen varit och är värt det. Jag är helt trygg med att vi gjort rätt mot och med vårt barn. Men jag har full respekt för de föräldrar som väljer en annan väg, en väg där man kämpar för barnets rätt att vara precis som det är utan träning och modifiering.

Anonym (Jo)

Äldre 12 Sep 20:24

#72

Anonym (mammaNN) skrev 2013-09-12 19:50:11 följande:

Jag håller med dig och tycker du uttrycker dig väl. Samtidigt tycker jag det autisten tar upp är viktigt. Viktigt att ta ställning till som mamma till ett barn med autism. För det är ingen självklarhet att man önskar att barnet ska "botas", man kan faktiskt tycka att autism är helt OK så länge inte barnet själv lider! Att det går bra att stötta barnet i att vara precis som det är. Jag har lärt mig detta i föräldragruppssamtal, och jag är så tacksam för att se att detta också är en möjlig väg för en del föräldrar. Min inställning nrä det gäller mitt barn är att jag vill att det ska skaffa sig så många "vanliga" egenskaper som möjligt, för jag tror det passar bäst för barnet och för vår familj, för oss som föräldrar för att vi ska kunna vara så bra stöd som möjligt för detta barn. Detta innebär att vi tycker att intensivträningen varit och är värt det. Jag är helt trygg med att vi gjort rätt mot och med vårt barn. Men jag har full respekt för de föräldrar som väljer en annan väg, en väg där man kämpar för barnets rätt att vara precis som det är utan träning och modifiering.

Absolut, håller helt med!

Och jag hoppas att du, autisten, inte tolkar mina inlägg som att jag tycker du har fel. Jag tycker att du tar upp en viktig vinkel på problemet. Och tycker det är jättebra att du skriver i sådana här trådar, för jag tror det kan vara väldigt givande för föräldrar, framför att de vars barn är nydiagnosticerade, att få din synvinkel på saker och ting.

Anonym (A.s)

Sat 6 Apr 2024 09:28

#73

Hej,

nu var det flera år sen du skapade tråden. Gjorde en google sökning på liknande rubrik och ditt inlägg kom upp. Dessvärre insåg jag att det var så pass många år sen att det kanske är förgäves att skriva - testar dock ändå.

hur gick det för er och er dotter? 🌼🌼

honeyhoney1986

Sat 6 Apr 2024 17:49

#74

Hon är kanske introvert och högsänslig? Ett av mina barn var likadan i hennes ålder. Hans pappa tänkte då att han hade autism.

Orolig att 3-åring har autism. Kan ni med autismbarn läsa detta please!

INNEHÅLL