Ni som har ett äldre syskon till er ängel...

Hej, beklagar verkligen er förlust. Jag har inget tips till dig. Däremot hoppas jag att någon annan svarar eftersom vi just nu är där ni var för sex veckor sen. Vår dotter är också 4,5 år. Hur berättade ni? Fick storebror se? Har ni haft nån minnesstund eller begravning? Har ni fått mÅnga frågor? Hur mår ni? Berätta gärna så mycket du vill och känner för.

  Vi åkte in till förlossningen på kvällen då jag märkte att något var fel, de såg då att hjärtat slutat slå. Detta visar sig senare vara pga tyst moderkaks avlossning. Vi åkte hem på kvällen för att dagen därpå åka in och sätta igång förlossningen (vilken satte igång av sig själv på morgonen). På morgonen berättade vi för Tim att bebisen hade blivit sjuk och dörr i magen, han tog det rätt bra då, men jag tror ändå inte att han fick begrepp om vad som VERKLIGEN hänt. Dagen efter förlossningen valde vi därför att låta Tim följa med in och titta på lillebror som låg i den lilla vita kistan. Han tyckte att han såg otäck ut och ville inte klappa. Däremot klappade han på kistan när vi lade på locket och där tror jag att han verkligen förstod vad som hänt med lillebror, vi kommer inte få hem någon bebis. Vi hade en begravning där Tim var med och fick se den lilla vita kistan igen och få ett avslut, vi har en gravplats i vad som heter Asklunden här i Motala. Det innebär att en mässingsskylt med namn sätts upp på en mur och så har man ca 50 cm på den muren att sätta blommor och ljus vid. Man har ingen egen sten men ändå en specifik plats att gå till där Linus urna är nedsänkt. Vi har fått en del frågor, som man får svara på bäst man kan. Att man inte vet vad som händer när någon dör, men att Linus är en ängel som tittar på oss från himlen har vi sagt iaf. Vi mår ju inte direkt bra, men man måste leva vidare efter som vi har vårt stora älskade barn hos oss. Det är dock väldigt påfrestande på psyket när han är som han är just nu och i bland bryter man ihop totalt... Men det går bättre och bättre... Jag beklagar att ni precis mist ert barn. Om du vill får du gärna berätta vad som hände er om du orkar. Du kan skicka personligt meddelande om du vill... Kram till er.   

Beklagar er förlust ♥ Theo var 3, 5 år när vår Oliver dog i min mage (v 30+) han blev otroligt ledsen när vi berättade för honom och skrek rakt ut. Att stötta honom var viktigt, den av oss som kände sig starkast tog sig tid att hitta på saker med honom. Theo kom in till förlossningen dagen efter det att Oliver fötts, vi satt i rummet med Oliver i famnen och Theo fick klappa och hålla honom. Allt på Theos villkor såklart. Han var även med när vi en vecka senare lång Oliver i kistan och hade då målat en teckning som Oliver fick med sig i kistan. Begravningen var jobbig och senare på kvällen blev Theo väldigt upprörd över att dom lagt jord över kistan och graven, han ville inte följa med till graven sen på en månads tid. Vi har en minneshylla hemma med foto av Oliver och pratar om honom mycket, alltid på Theos villkor och vill han byta samtalsämne så gör vi det. Frågorna som kommer svarar vi så ärligt som möjligt på. Vi är också noga med att förklara när vi är ledsna och varför. Vår kurator kom med många bra tips, har ni någon samtalskontakt? Kram

Vi fick redan på kub för 8 (!) veckor sen dåligt besked för ett kromosomfel som inte är förenligt m liv, som det heter. Vi förvarnade vår dotter redan då att bebisen kanske är sjuk. Mkp gick inte att göra. Fvp gjordes v 15 men då behövde man efter det säkerställa resultatet med en odling, 2,5 veckor. Efter det gjordes ytterligare ett prov direkt från barnet för att verkligen säkerställa felet, eftersom inga synliga fel finns och bebisen växer. Så när beskedet kom förra veckan började vi med att säga, på kurators inrådan, att bebisen är jättesjuk. För två dagar sedan berättade vi att lillasyster inte kan leva. Hon ska dö. Vår dotter hade svårt att ta in det, jag grät alltför mycket när jag berättade. Igår sa hon att hon inte är ledsen för att bebisen ska dö, de ska träffas i himlen. Hon sa även tidigare att hon önskar att hon var sjuk och inte bebisen. Hon vill inte tala om det, ignorerar. Vill inte köpa en snutte till bebisen. Vill leka. Vi har en känsla av att allt detta kommer gå över och bli nåt annat. Vi hoppas att hon vill se bebisen sen. Det har hon sagt att hon vill.

Är idag i v 20+1. Imorgon är avbrytandet.

Beklagar verkligen

Det finns en bok som heter barn i sorg som på ett bra sätt beskriver barns sätt att hantera förlust och sorg. Ditt äldre barn har ju haft samma förväntningar som ni och självklart är han nu också ledsen och besviken för att dessa förväntningar inte infriades. Sorg är randig dvs den går i vågor och barn sörjer i den nivån de är i just nu. Ju äldre barnet blir och ju mer barnet förstår kommer barnet plocka fram denna sorgen och bearbeta den igen på ett nytt sätt till barnet är vuxen och verkligen förstår.

Vi har förlorat en 14 årig dotter och hon har 4 syskon i åldrarna 17, 12, 9 och 2 år. De sörjer alla olika och vi tvingar dom inte att gå med till graven eller nåt. Allt är på deras villkor. Ibland vill de, ibland inte. Det finns även andra bra böcker som tar upp barns sorg och även på www.randigahuset.se kan man läsa under de olika flikarna.

Upp i det blå, tänker på dig idag! Många styrkekramar till dig!!

Det viktigaste är att berätta för barnet att det inte är deras fel och att det inte är deras uppgift att trösta er. Försök att prata så öppet som möjligt om lillasyster el bror och titta på bilder tillsammans om ni har några sådana.
Berätta också att ni gråter för att ni saknar bebisen och att ni inte gör det pga av storasyster eller bror.

Det är normalt att dom blir arga. Vi brukar göra så att vi pratar med sonen i samband med nattningen på kvällen eller vid något annat tillfälle när annat inte distraherar. Då frågar jag hur han mår och hur han tänker om henne. Senaste tiden är han bara glad när han pratar om henne, men han saknar henne och tycker att "de är synd att hon inte bor hemma hos oss".

Beklagar stort era förluster, kram <3

Barn skyddar även sina föräldrar mot deras egna sorg. Barn är fantastiska varelser som vet att nu är mamma och pappa ledsna så jag får hålla inne med min sorg tills mamma och pappa mår bra (bättre) igen. Därför säger man att barn sörjer utåt efter ca 5år. Även om de kan visa och var ledsna nu så kommer det komma senare när de sett att mamma och pappa klarade detta!

Jag upplever att de bästa varit att prata öppet, kunna lyssna och läsa böcker. Livet och dödenboken ( Pernilla Stalfelt) är klockren för små barn och på spädbarnsfondens hemsida kan man beställa boken : hon tänder stjärnorna nu. Båda des böcker har passat våra flickor som förlorade sin lillasyster. De är 4 och 6 år gamla.

Sedan finns även boken Jag känner en ängel av Cecilia Svensson.