Vår son föddes frisk, dog tre dagar senare...

Jag beklagar sorgen till dig TS och även dig lina5462. var det 27 december nu i år det hände dig? Usch kan inte tänka mig vad era känslor är och hur det ens skulle kännas att tänka på en framtid utan era små änglar.
Jag har inte varit med om det gällande eget barn, men när jag var tonåring miste min mamma min lillebror på bf+2. jag var med och höll honom. Han sparkade och levde på bf dagen, men navelsträngen tog honom ifrån oss. Den sorg jag upplevde på håll och den sorg jag såg min familj gå igenom går inte beskriva..

Nu babblar jag bara.. jag vill bara säga att ni är och kommer vara i mina tankar...     

Ja de är i år..

Jag är hemskt ledsen att ni inte fick ha kvar er son, jag kan inte ens föreställa mig smärtan :/

Beklagar verkligen sorgen ! Usch vilken mardröm kan inte hålla tårarna borta :(

TS och lina5462, jag beklagar verkligen. Massa kärlek till er och era vackra änglar  <3

Om ni söker på facebook finns det grupper som heter "änglaföräldrar" och variationer på det ordet. De flesta är slutna så jag vet inte hur aktiva medlemmarna är, men jag kan tänka mig att det är ett bra sätt att komma i kontakt med andra änglaföräldrar på.

Beklagar...

Beklagar och lider med er.
Vi fick en för tidigt född son i juni, han lämnade oss den 6 nov 4 månader & 1 vecka gammal.
Jag vet inte hur man går vidare.. Jag tar minut för minut, dag för dag.. Han finns hos mig varenda sekund 24 h om dygnet.. och jag ser mest de jobbiga stunderna han hade, för det var många.. Jag känner en väldig ilska över att han togs ifrån oss och att han fick kämpa så i onödan.. varför??
Jag hoppas verkligen att det kommer bli lättare med tiden, att jag kan tänka tillbaka på stunderna då han mådde bra. Det kommer nog att ta tid innan jag kommer dit men det är bara att kämpa på och se framåt... finns ju inget annat.
Kämpa på ni med och ta hand om varandra.

Det som gör mig ledsen är att vi får höra att det hade inte spelat någon roll om vi hade varit kvar på bb. Om det är psd så bestämmer bara kroppen för att lägga av. Och det hade inte spelat någon roll om vi hade haft läkare omkring oss.. Våra läkare sa att 15 barn dog av psd förra året, men när man läser här på fl så verkar det vara så många fler. Nyårskvällen kommer bli jobbig, skönt att få vara hos svärföräldrarna och ta det lugnt..

Åh så fruktansvärt. Kan inte föreställa mig smärtan. :'(

Hej Ts, beklagar er sorg,det finns nog inget annat sätt än att ta en dag i taget, man tror det inte, men till slut går det lite lättare i allt det mörka. Om än i små små steg.

Jag har varit där ni är, även om vår historia fick en annan vändning med skillnaden att läkarna lyckades återuppliva min son. Han fick syrebrist med en hjärnskada som följd men är trots sin otroligt tuffa start en levnadsglad kille som kämpar med motoriska hinder. Tack och lov är han inte kognitivt skadad och har börjat prata allt mer.

Min son föddes med ett hjärtfel som inte upptäcktes av sjukvården. Två veckor gammal dör han i mina armar och det blev ambulans till sjukhuset. Vi fick inget hopp om att han skulle leva och även efter hjärtoperation och hemkomst (2 v efter händelsen) såg jag väldigt väldigt mörkt på framtiden. Idag är det ett annat läge även om känslan av grym orättvisa och känslor som "varför skulle det hända oss" slår ner ibland. Det viktigaste jag bestämde mig för var att inte bli bitter. Att hitta glädje i de små tingen och leva i nuet. Klyschigt jag vet, men det var räddningen. Tvinga er att göra saker ni tyckte om innan, en dag känns det lite lättare och förmågan att känna glädje kommer åter. Jag sprang och målade. Fungerade bättre än terapi för mig.

Livet är grymt och tufft och överträffar ens värsta fantasier ibland. Men ni kommer gå vidare och hitta glädje och framtidstro igen. Vi är överlevare när vi inte ens vill vara det. Ta hand om er, många kramar

www.solvanda.nu/insamlingar/till-minne-av-theodore-mats-anders-petersson Vi har startat en insamling i vår sons namn. Där alla pengar går till forskning om spädbarnsdöd.

Hej fördärvad! Den 14:e september i år så dog min flicka i PSD. Hon hade somnat i famnen på mig och vaknade sedan aldrig mer. Julia som hon kom att heta försvann i samma rum som två doktorer som direkt när vi upptäckte detta gav henne hjärt lungräddning. Vi pratar alltså förmodligen i samma stund som hon försvann. Trots detta och förstaklassig vård hela vägen gick hennes liv inte att rädda. Därför är jag övertygad om att din läkare du pratat med har rätt.PSD innebär att av någon anledning så blåses livslågan ut och går ej att tända igen. Om du vill läsa hela min historia så finns den på spädbarnsfondens hemsida under forum. Hur går man vidare? Jag vet inte men man gör det. Sakta fylls livet på med liv igen. Jag tänker fortfarande på Julia hela tiden men inte alltid är det så där svart och tungt, men hon finns runt mig hela tiden. På sikt hoppas jag att glädjen över att hon kom är större eller i allalfall lika stor som sorgen över att hon försvann. Jag förstår fortfarande inte. Idag känns det som om det var i ett annat liv som Julia kom och jag kan titta tillbaka på allt det hemska och fundera- har jag verkligen varit med om allt det där? Vi har två större tjejer och deras krav på vardag har hjälpt oss. Det är vardagen, att gå upp, göra något, äta, sova som gör att tiden går och att man läker lite grann. Jag träffar en psykolog också som hjälper mig så det är min starkaste rekommendation ålus att prata med allt och alla som orkar lyssna. Varenda gång jag pratat har jag bearbetat vad som hänt. Det är faktiskt först nu som jag säger till folk att jag vill inte prata om det just u och då handlar det mest om att i detta nu så är jag någon annan stans. Jag vill inte tillbaka dit ner i det mörka dit du skickar mig när du ber mig berätta. Det bästa rådet vi fick det var från en präst som kom hem till oss. Han sa att han hade en hälsning från sin arbetsgivare, det var Förlåt, detta var inte meningen. Han fortsatte och sa att sök ingen mening med detta, du kommer bara bli olycklig och galen för det finns ingen mening, detta är meningslöst. Personligen har jag satt upp en mental vägnom vid varför frågorna. Jag går inte längre när de kommer utan svarar mig själv-Det finns inga svar så fråga inte ! och hur knäppt detta än låter så är detta det som hjälpt mig mest. Det och det prästen också så : det finns ingen tröst, du måste igenom alla känslorna själv,ju förr desto bättre. Nu önskar jag dig all styrka att orka vidare. Det kommer du göra och lyssna lite lagom på andras råd, de har oftast ingen aning. Du får gärna höra av dig om du vill eller tror jag kan hjälpa dig. Varmaste kramar / Emmy

Tack Emmy jag ska ta till mig det du skrivit. Det är jobbigt med väntan på obduktionssvaren. Sjukhuskuratorn ska hjälpa mig få kontakt med psykolog, jag tror jag behöver bearbeta detta med både familj och proffs.. Snart ska vi träffa begravningsbyrån också, det kanske är lättare att gå vidare när begravningen är klar. Ibland känns dagarna lättare, eller snarare stunder. Det liksom går upp och ner hela tiden..

För mig var det som att arbetet att bearbeta dt som hänt började först när allt praktiskt var över. Innan dess var det skuldkänslor, saknad, chock blandat med en avstängdhetskänska och påslagen autopilot.