Kvinnor och uppfostran

Intressant diskussion. Hur gör ni med femåringar som vägrar gå in på sitt rum och skrika utan fortsätter att komma in i köket och förstöra matron? Om jag hamnar i en konflikt med min ena sexåring brukar konflikten ofta trappas upp och det som från början bara var en liten grej växer till ett kamp. Vid ett sådant läge så skulle jag tex. bli tvungen att hålla fast honom i sitt rum för att hindra honom att fortsätta gå in och skrika i köket. Brukar ni få gå så långt med era barn? En fem-sexåring börjar ju som sagt förstå vad som är rätt och fel och kunna handla därefter? Hur gör ni för att hindra en upptrappning av konflikten?

Säg att hen inte får något lördagsgodis. Det är konsekvensen för dåligt uppförande.

Du menar alltså att du:

- Enbart följer trefikregler för att du är rätt för böter eller att bli av med körkortet? 

- Enbart låter bli att skrika på gatan mitt i natten av rädsla för att polisen ska komma och ta dig?

- Enbart sköter ditt arbete för att du inte ska få sparken? 

- Lever efter belönings- och bestraffningssystem? 

Låter rätt beklämmande om jag ska vara ärlig. Jag får associationer till 5-åringen som skriker bajs vid matbordet......och blir om något snarare stärkt i min uppfattning om problemet med belönings- och bestraffningssystem.

Ja, självklart belönas och bestraffas vi på olika sätt hela tiden eftersom något så enkelt som ett leende från någon eller en sur uppsyn är just av den karaktären, men att medvetet använda sig av belönings- och bestraffningssystem med normalfungerande barn är direkt dåraktigt enligt min uppfattning. Jag vet att det kan vara väldigt bra för barn med diagnoser inom npf-spektrat, men generellt som fostringsmetod....nej.    

         

Jag håller inte med dig. Att använda sig av det som du gör känns mer kränkande mot barnet. Blir bortforslat/tvingad bort från bordet. Känns lite som bestraffningar från 60-talet då vissa föräldrar sa:"Nu går du in på ditt rum" när barnen inte uppförde sig.

Att bestraffa genom att dra in lördagsgodis innebär för barnet (barn som är stora nog att förstå) att:
 Antingen fortsätter jag att skrika bajs och får inget lördagsgodis Jag slutar nu för annars får jag inget lördagsgodis. Detta får barnet att tänka till inte att invänta att mamma ska lyfta ned barnet från stolen och in på sitt rum. 

Nej, jag använder inte mig av time-out som du syftar på. Jag stänger aldrig in eller ut någon någon ensam. Det skulle aldrig falla mig in. Men behöver någon skrika så får man göra det någonstans där det inte innebär att man skriker i någon annans öra. Var är totalt valfritt och det handlar inte om att man inte är välkommen tillbaka eller att man ska be om ursäkt för sitt beteende eller blir förvisad under viss tid utan bara om att faktiskt låta andra slippa hörselskador och få äta i lugn och ro. Det gäller såväl vuxna som barn. Är det ett litet barn så gör jag eller barnens pappa dem sällskap. Jag starffar inte barnet för att han skriker. Det är helt ok att skrika, men däremot behöver man lära sig var det är passande och mindre passande att skrika.

Ologiska konsekvenser är bara ologiska och ett litet barn förstår inte sambandet. Logiska och naturliga konsekvenser är däremot självklara för min del. Det enda barnet lär sig är att det blir bestraffat om det inte lyder, inte att man inte bör skrika vid matbordet eftersom det kan uppfattas störande av andra och att man bör välja bättre ställen att skrika på.

Men är det verkligen yttre belöningar och bestraffningar som vi lär oss något av? Jag vill att mina barn ska lära sig att man håller hastighetsgränsen för att förhinda allvarliga olyckor, att man inte skriker vid matbordet pga hänsyn till de andra osv. Lär sig barn detta med hjälp av belöning/bestraffning?

Som sagt var jag håller inte med dig i din teori. Jag håller med dig om att barnen får inte vara hur små som helst.

Det enda barnet förstår är att han/hon inte får lördagsgodis om han/hon inte gör som förälderns säger. Och att man dessutom som auktoritet bör använda hot som maktmedel.

Jag har återigen aldrig pratat om att förvisa barnet till sitt rum. Däremot får barnet välja annan valfri plats än just vid matbordet i andras öron om han/hon vill skrika.

Du har fel. Barn är inte dumma. En femåring förstår precis varför hen inte får lördagsgodis om man har förklarat det. Däremot under tre-fyra år kan jag hålla med dig.

Nej, det behöver du självklart inte göra. Jag tror dock inte att det är någon tillfällighet att professionella som arbetar med barn som verkligen har nytta och glädje av KBT (banr inom NPF-spektrat t.ex.) använder belönings- och bestraffningssystem med stor försiktighet.

På det ytliga planet ja, men det man som vuxen vill lära barnet har barnet knappast greppat i den åldern. Nej, barn är inte dumma. De begriper hur bestraffning och hot kan användas.

Och nej, det är inte kränkande att ta ett barn ur en situation han/hon inte kan hantera - oavsett om det handlar om ett barn som skriker vid matbordet, slår sin lillebror, kastar hårda föremål i TV-rummet eller hoppar i sängen. Att ta ett barn ur en situation är inte detsamma som time-out.

Jag upplever det tvärtom. I min familj var det min mor som satte gränserna medans min far var konflikträdd och "snäll". Resultatet är att vi barn respekterar vår mor betydligt mer än vår far eftersom hon tog striden, hon brydde sig tillräckligt mycket om oss för att sätta gränser.

Själv är jag ensamstående med en dotter på sex år och jag sätter definitivt gränser. Däremot finner jag många män extremt lata då det gäller barns uppfostran.   

Jag fattar inte riktigt..
I mitt hem svär vi och säger fula ord hela tiden, Rätten att yttra sig är viktig för mig. Men ingen elakt ska sägas mot människor föratt såra känslor.

Om min son vill att ena föräldern ska ge mjölk så frågar man ju självklart ungen VARFÖR han vill det?
Han kanske inte själv vet? Han kanske tycker att pappa häller för mycket i glaset eller för lite?

Vi har fasta sovtider här också men det finns ingen chans i världen att han sover, han är istället vaken i sin säng och tjattrar för sig själv i massa timmar efter vi gått och lagt oss.

Sen detdär att ge barn leksaker känns onödigt, när dom är små så fattar dom inte ens vad som är en leksak eller vad som är en tv dosa.
Vi köper alla leksaker second hand så han kommer antagligen få välja och vraka sålänge det är där vi handlar dom 

Har inte läst alla inlägg.

Här är det tvärtom. När jag träffade min nuvarande (vi har båda ett barn sedan tidigare) så var hans barn odrägligt och hade inga regler eller gränser för 5 öre!! Han åt socker dagarna i ända, somnade mellan 22-23 på kvällarna, då 2 år gammal. Han fick alltid sin vilja igenom och skrek så fort han fick ett nej och fick tillslut alltid ett ja istället. Jag höll på att spricka av ilska ibland men vågade väl inte riktigt säga något till en början, kunde dock inte hålla mig länge.

Jag sa helt enkelt till min kille att jag kan inte ha det så. Jag kommer aldrig tillåta att mitt barn får som det vill hela tiden, äter så mkt socker osv osv. Det funkar inte i min värld.

Sakta men säkert så började min kille ändra sitt sätt mot sonen, sätta gränser och lära sig säga ordet NEJ!!
Det är fortfarande tjafs då och då gällande dessa saker men det har blivit så mkt bättre :)

Jag hade aldrig fortsatt med min kille om det inte hade blivit ändring, jag hade blivit galen.

Jag hoppas att du kan prata med din tjej och att det blir ändring snart.
Lycka till!

då går man in med dom igen och igen och igen, eller så hamnar de på nauthy bench så som hos supernanny.

Flickan o kråkan: du är klok som vanligt! Måste vara för att du i huvudsak tycker som jag
Men vad tycker du om rena belönungsststem? Dvs utan bestraffningar. Tex ett klistermärke på ormen på kylen varje gång man dukar undan efter sig och när ormen är full så händer nåt kul? Så det blir lekfullt att hjälpa till? Jag jan tycka det är bättre att lära sig att hjälpas åt för det är så man beter sig väl mot varandra, men ibland kan det ju vara nog så svårt att få barnen att tycka det. Ngn ide?

Undrar också vad du tycker om den naturliga konsekvensen att jag tappar lusten att göra det där roliga vi precis var påväg till om barnet tex slår sitt syskon när vi ska gå? Slaget hänger ju inte ihop m glasskiosken, men det är ju sant att jag tappar lusten?

Jag kan tycka att belöningssystem kan fungera och vara helt ok under en kort period kring någon mycket specifik sak. Och då kring något konkret/praktisk som faktiskt är ok för barnet att säga nej till också, som inte har så mycket med värdering av person att göra. När jag var liten så fick jag under en period 25 öre (tror jag det var) lakanet när jag hjälpte mamma att vika lakan. Det är ju utan tvekan ett belöningssystem. 

Att tappa lusten är utan tvekan en naturlig konsekvens. Och det gör man ju faktiskt - ärligt - ibland. Jag upplever att mina pojkar är väldigt nära varandra och verkligen älskar varandra djupt, men de har inte alltid förmågan att kontrollera impulser eller hantera alla situationer på ett bra sätt så visst händer de att de gör illa varandra.....och då blir jag arg. Det är en av de saker som jag tycker är jobbigast för det gör mig verkligen tokarg - inombords, ibland utåt också . Man gör inte illa någon annan!  Om sådant händer på vägen till glass så brukar jag stanna med barnen en stund. Vi sätter oss ner och jag talar ärligt om vad jag tycker om det som hände och att jag verkligen blev ledsen och varför och och att man, när man är ledsen, ofta inte riktigt känner för att göra roliga saker.....som att köpa glass. Det brukar barnen också känna igen sig i.

Eftersom jag aldrig upplevt att de är illvilligt elaka mot varandra utan det oftast handlar om stundens hetta så brukar min irritation gå över ganska snabbt och de brukar vara medvetna om att de gjort något dumt, säger förlåt till varandra och så kan vi åter glada gå och köpa glass. Men jag tycker att det är bra att ta en paus. Jag vill inte gå och köpa glass arg eller ledsen. Jag gör likadant när något hänt hemma och jag lovat att bygga med lego eller liknande. Jag talar ärligt om att jag är arg eller ledsen och att jag behöver vara t.ex. själv en stund. När jag inte är arg längre så pratar vi om det som hände och så gör vi det vi skulle göra. När jag tappar lusten så kan jag så att säga skjuta upp något en stund. Det skulle jag inte tycka vore konstigt om mina barn gjorde mot mig heller....om de lovat att göra något och sedan blivit arga eller ledsna pga något jag gjort eller sagt. 

Tack för svar! Det låter vettigt, bra mellanläge mellan ställa in helt och gå o köpa glass arg o ledsen vilket ju blir helt fel.

Ja, det är klart! Håller med dig!