Har min son ngt inom autismspektrum?

Jo jag vet, men enligt min åsikt så är dessa utredningar fel, för att dem stämmer väldigt sällan när barnet blir äldre, och det är sällan man får ut någonting bra av dem vid så tidig ålder.
och det var det jag menade.
om TS son får en autismdiagnos imorgon så behöver inte det betyda att han har autism.
Man måste hela tiden vara försiktig och uppmärksam.

Min dotter är fyra nu, fyllde i december. Ja, hon leker rollekar i mängder och hon har bra med kompisar på dagis, det lossnade allting där efter fyllda tre, hon fick en bästis och talet och rollekarna kom igång på allvar.

Jag tycker att du underskattar utredarna. De har stor klinisk erfarenhet. Man sätter aldrig en diagnos om det finns frågetecken, speciellt inte på barn och allra mest restriktiv är man när det gäller de minsta barnen. Om en 2-3 åring får diagnosen autism så stämmer det. Är man tveksam avvaktar man och utreder igen. Utredarna är i allmänhet jättebra på att läsa det finstilta.

Att barn i vissa fall KAN få chans till och träna så pass på sina svårigheter när de är små att de inte längre uppfyller kriterierna i vuxen ålder är väl bara jättebra..? Jag tror det är väääääldigt få barn med klassisk autism, diagnosticerade vid 2-3 års ålder som "växer ur sin diagnos" när de blir äldre - tvärtom har forskning visat att bedömningsinstrumenten är säkra och resultaten just stabila över tid. Vet du nåt annat får du gärna länka till stället där jag kan läsa mer om detta.

Jag måste nog kontra och säga att du överskattar dem, det är väldigt väldigt svårt att göra en perfekt utredning.
Men visst håller jag med om att utredarna oftast vet vad dem gör då dem är utbildade att göra just det.Min fakta kommer från det jag hört av min psykolog och ifrån en föreläsning.
Men visst är det jättebra att man så tidigt som möjligt kan börja arbeta med sina svagheter, men det kan oxå slå väldigt väldigt fel.

Som ett exempel:
Jag har Aspergers Syndrom, blev diagnoserad för ett år sedan, 23 år gammal, INTE EN ANING om vad det var för något innan det.

Hade jag fått min diagnos mycket tidigare tror jag(och psykologen håller med mig till stor del om min teori) att jag hade vart mer som den "klassiska Aspergaren", större svårigheter med det Aspergare har svårt för osv.

Nu istället, för att jag fick min diagnos så sent så har jag varit tvungen att lära mig själv att överleva i samhället och det har gjort mig VÄLDIGT högfungerande för en Aspergare.(jag tvivlar ofta på att min diagnos stämmer, men det är ingenting som jag lägger någon större energi på)

MEN, skulle jag fått välja så skulle jag velat haft min diagnos så tidigt som möjligt. för att dem problemen jag faktiskt har är väldigt viktiga delar för att fungera i ett samhälle(tex. jobb)

För att sammanfatta det hela så, det jag menar är att man ska vara väldigt försiktig med sånt som har med hjärnan att göra.

Tex. pajjar du ett knä så kan du alltid operera det, men blir du våldtagen så kan dem inte gå in i hjärnan och plocka bort det.(än)

Min son fick sin autismdiagnos innan han fyllde två. Han uppfyller fortfarande alla kriterier för autism idag när han är sex år. Enda skillnaden är att han är mer högfungerande idag, pga all hjälp som han har fått från tidig ålder. Om man ligger väldigt nära normalgränsen inom spektrumet så kan ju barnet så småningom kanske bli av med sin diagnos, men detta är ändå väldigt sällsynt. Jag tror att man kan ställa en säker diagnos före två års ålder på många barn, men såklart inte alla .

För att klargöra vart jag står i denna fråga:
Jag tycker TS ska kontakta en barnpsykolog och beskriva hur dem uppfostrar sin 3åring och få tumme upp eller tumme ner, på det som dem gör bra eller dåligt.
och sen avvakta tills sonen är 5-6 år och rådfråga barnpsykologen igen om det fortfarande är likadant i hans beteende, och börja planera på en utredning.

Jag är oerhört skeptisk till bup och skulle råda alla att ta diagnoser i tidig ålder med en nypa salt. Min dotter fick sin diagnos för 2 år sedan (6 år då) och de styrkor och svagheter som dom påvisade stämmer inte alls idag. Däremot så håller jag med att hon fortfarande har ett problem inom AST men har svårt att se hur hennes problem stämmer överens med andra som har samma diagnos. Jag känner inte alls igen mig då andra berättar om sina barn med Asperger och det var jag inte ensam när vi gick introduktionskurserna på AS-center. Att en diagnos skulle vara kontant enligt forskning har jag svårt att tro eftersom många många fler barn diagnosticeras idag, antagligen pga av att de med lindigare symptom utreds numera, och dom har dom inte kunnat följa upp ännu. Tror diagnosbubblan spricker om några år och man kommer hellre tala om personlighetsvarianter än egentliga diagnoser (alla fall för dom som är normalintelligenta).

Saken är att hjärnan på barn är under stor utveckling, som jag försökt förklara innan.
Så det gör att barn kan vara lite hursomhelst, och sen helt plötsligt ändra riktning helt vid en viss ålder.
Vi vet så extremt lite om hjärnan oxå och därför skulle jag hålla med dig om att ta tidiga diagnoser med en nypa salt, det kan vara jättebra, som jag oxå har förklarat innan, men det kan oxå slå helt fel och hindra barnets utveckling.

Det går naturligtvis inte att uttala sig säker utan att en utredning men utifrån det du skriver så förstår jag inte vad som skulle vara autistiskt? Man föds ju olika, vissa har ordningssinne, vissa gillar bilar, vissa är blyga, vissa är gränslösa etc. 
Separationsångest och ångestsyndrom är dessutom också diagnoser som även barn kan ha, det måste inte alltid röra sig om autismspektrumstörningar såfort ett barn har svårt med samspel eller är klängigt/ängsligt m.m.
Jag tycker även att det är viktigt att ta hänsyn till barns normalutveckling och tänka utifrån det, vid en viss ålder är det normalt att ha vissa rädslor för saker, det är normalt att vara insnöad på fordon etc, att trotsa och vara regelstyrd etc. En tanke är kanske att han är genetiskt lite sårbar och att separationen gjorde att han behövde "stanna lite" i utvecklingen ett tag för att senare ta igen det? 

TS, jag hoppas verkligen att det ordnar sig, mitt syfte med mitt inlägg är inte att avfärda din oro- för jag vet ju inte vad som är rätt eller fel! Bara säga att utifrån det du beskriver så låter det inte uppenbart autistiskt och att den enda sätt ni kan veta säkert är isf att få honom utredd.

Lycka till till er! 

Min son har ingen diagnos än men han påminner massor om din son förrutom att han får en massa utbrott om saker inte blir som han tänker och i hans "sfär" och speciellt om allt kommer utanför rutinerna, då får han långa utbrott och sedan har han alltid sovit väldigt dåligt annars påminner han mkt om din son.
Jag tror att min son också har något diagnos inom autismspektrat.

Det jag funderade lite på är att förskolan hade pratat om rollekar så tidigt som innan 3 år. Det är ju långt i från alla barn som leker rollekar då. Det är ju i sig inget konstigt.

Dock säger jag till dig som jag känner själv. Alla saker var för sig är inte konstigt angående din son MEN när man lägger ihop sakerna och ALLA saker är på ett och samma barn så kan man börja fundera...     

Tack för alla funderingar, återkopplingar m.m.! Idag var vi på BUP och vi diskuterade fram och tillbaka om våra egna, psykologens samt förskolans observationer. Han har fått en resurs på 2,5 dagar sedan förra veckan... Hon är barnskötare utan ngn speciell utbildning alltså vilket nog inte spelar ngn rol). Däremot pratar hon ganska dålig svenska vilket ju inte är så toppen med tanke på att man måste förklara och prata med honom om olika saker vid övergångar, samspel samt träna dialog m.m. Men viktigast är kanske personkemin så vi får se hur det går.

Hur som helst föreslog psykologen att vi skulle kunna göra en utredning när och om vi vill och känner oss redo för det... Vet inte om jag orkar riktigt just nu, med tanke på tidåtgång, att vi själva ska "orka" etc.. Kanske vill avvakta lite och se hur det går med resursen m.m. Är lite trött men ändå förberedd och självklart älskar jag ju min lilla pojke över allt annat. Han är också inne i en harmonisk fas och jag tycker att han utvecklas mycket.  Psykologen pratade mkt förfarandet vid en utredning och att försöker komma fram till en gemensam ståndpunkt/uppfattning om sonen innan man isf skulle sätta en diagnos. Pratade dessutom om att diagnosen är en färskvara... samt att man ju inte behöver utreda överhuvudtaget om man inte vill. Dessutom händer det så mkt i utveckligen m.m.

Jag är ju ganska säker på att det finns vissa drag inom det autistíska spektrat men vet ju självklart inte hur mkt eller hur det kommer att påverka honom i sitt liv. Han är ju också så väldigt social med oss och de han känner, nyfiken och kramig etc, mycket ögonkontakt m.m. De stora problemem just nu är ju hans blyghet, ängslan vid övergångar, socialt samspel och ängslighet m.m.

En riktigt bra sak är också att vi äntligen har kunnat ta bort dagsvilan och att han nu somnar vid 20:30 på kvällarna. Sedan sover han så gott hela nätterna till kl. 07:30 och är jätteglad när han vaknar. Dagis tycker också att han har varit harmonisk efter jullovet.... jaja... vi får se...

Vad skönt att höra att det verkar gå bra :)

Tänkte oxå säga att jag tror 99% av alla människor har drag inom autismspektrat, eftersom det är ett väldigt brett spektrum.

Om du har några frågor så kan du alltid PM'a mig. :)
Jag hjälper mer än gärna till om jag kan.