Jag och min man har diskuterat lite kring när vi vill ha barn nr 2. Vi känner nog mest för att ha dem ganska tätt ändå..ca 2 år har vi tänkt (sen vet man ju aldrig hur det blir i slutändan, om det tar sig osv). Vill gärna höra för- och nackdelar från er som har ca 2 år mellan nr 1 och 2 :)
Väntar barn nr två, kommer endast vara 14 månader mellan dem. Jag väntar mig ett utmanande år.
Men det mesta går om man är så förberedd det går på vad som komma skall, försöker att inte stressa upp sig och tar hjälp av nära och kära.
Min stora var ju tre och var supertrotsig några månader. Funkade med en bäbis som inte kan ta sig iväg själv. Skulle inte vilja kombinera den fasen med det trots lillan ägnar sig åt nu vid 16 månader. De skulle aldrig haft på sig ytterkläderna samtidigt då.
Behåller man inte sin SGI också om barn nummer två kommer inom en viss tid? Annars måste man jobba in en ny period för att inte hamna på lägstatnivå i föräldrapeng, rätta mig om jag har fel. Jag har iaf fem år mellan mina och en av många saker som jag älskar med det är att man "drar ut" på småbarnstiden. Jag behöver inte heller oroa mig för att lillebror ska få sig en känga när jag vänder ryggen till, eller sitta och amma med andan i halsen för att den äldre gör någon livsfarlig aktivitet typ skruvmejsel i uttaget. Att inte ha dem tätt har passat mig som person väldigt bra, vi är ju alla olika och allt har ju sina för eller nackdelar.
Om man blir gravid inom 1 år och 9 månader så behåller man sin sgi.
I övrig behåller man den i 2 år.
Trots är ju lite knepigt. När har de "trots" eg. Min första tjej kom in i "trotsen" typ samma dag lillasyster föddes, dvs vid 2,5 års ålder. Lillasyster (mellansystern) kom in i trotsen vid lite över 1 års ålder, ungefär när jag precis blivit gravid med nr 3. Hon är fortfarande kvar i samma fas. Mer troligt så är hon sån som person. Storasyster har varit något lugnare men är ju i "lilla tonåren" vilket märks av ganska väl. Uppstutsig och näsvis.
Tycker dock det lugnat sig något jämfört med för ca ett halvår sedan. Då slet jag verkligen mitt hår!!
För min som var trotsåldern så otroligt tydlig. Den började lite försiktigt när han fyllde 2 år och eskalerade långsamt fram till han var ganska precis 2,5 år. Sen var han fullständigt tokig i ca 4 månader. Protesterade mot ALLT konstant. Helt sjukt jobbigt. Sen en dag bara vände det totalt och nu när han blir 3 år om en månad är han en helt underbar liten personlighet. Är så glad att vi inte fick syskon under den värsta trotsperioden!
Det jag verkligen kan rekommendera är att pappan tar ev lämningar på förskolan i början, framför allt den tid de får gå heltid fortfarande (vilket är två månader i vår kommun men jag vet att det är ovanligt länge). då kunde jag och lillebror sova på morgnarna. Och sen generellt att pappan är hemma mycket i början. Lillebror föddes i november och sen jobbade han lite deltid februari och mars för att kunna komma hem snabbare på eftermiddagen och hjälpa mig. Värt mycket!
Behåller man inte sin SGI också om barn nummer två kommer inom en viss tid? Annars måste man jobba in en ny period för att inte hamna på lägstatnivå i föräldrapeng, rätta mig om jag har fel. Jag har iaf fem år mellan mina och en av många saker som jag älskar med det är att man "drar ut" på småbarnstiden. Jag behöver inte heller oroa mig för att lillebror ska få sig en känga när jag vänder ryggen till, eller sitta och amma med andan i halsen för att den äldre gör någon livsfarlig aktivitet typ skruvmejsel i uttaget. Att inte ha dem tätt har passat mig som person väldigt bra, vi är ju alla olika och allt har ju sina för eller nackdelar.
I vår kommun får man inte gå heltid i början och det skulle jag absolut inte vilja ändå. Har världens ångest när sonen går heltid ibland när jag jobbar. 
Men bra tips med att pappan lämnar. När vår son får syskon skall han gå 15-timmars (han är 3 år) och då kommer pappan att lämna på morgonen, i alla fall de första månaderna.
Mitt tips är att låta det äldre syskonet vara hemma med er i början så länge pappan oxå är ledig. Skickar man iväg syskonet till fsk heltid (som man absurt nog får) så kan det känna sig utstött ur familjen och till och med bli deprimerad, även om det inte uttrycker att det vill vara hemma. Låt det äldre syskonet få bli en del av den nya familjekonstellationen! Kan bli lite trots då, men det har man oftast igen senare.
Ang trotsåldrar så har jag inte tyckt det varit ett problem när bebis väl är ute. Det jag däremot tyckt varit tufft är att klä på det knappt 2-åriga syskonet alla ytterkläder på vintern höggravid.
När jag väntade yngsta så är hon född i mitten på sommaren och då sprang jag efter 4-åringen höggravid med 2-åringen på ryggen i ergo när den äldre skulle lära sig cykla. Sen när han kunde cykla hade jag en 2-åring som drog åt ett håll (till bussen för att kolla på den) på sin trehjuling och så en 4-åring som drog åt ett annat håll med kompisarna på sin cykel. Det var ..... intressant.
När bebis väl är ute kan jag ta nästan hur mycket trots och bråk som helst för då orkar jag jaga, orkar klä på och orkar allt runt i kring.
Ang SGI och barn tätt så är det väl inte SGI man får behålla det är väl FP vilket är en djäkla skillnad. För även om din nya FP på det nya barnet baseras på din SGI du hade innan första barnet så hjälper det ju föga om du blir sjukskriven under graviditeten eller när bebis är ute. Jag har för all del haft nog tätt mellan alla mina men ändå aldrig haft problem att hinna jobba upp ny högre SGI mellan barnen. Barnen har en far och han har tagit deltiden då när jag jobbat mer. Sen när jag varit hemma på heltid har han hunnit jobba heltid minst ett halvår.
Och när det gäller att gå tillbaka till dagis så har våra gått tillbaka direkt. Inte då när yngsta föddes för då var det sommarlov men med de andra. Jag har legat inne på neo med småsyskonet och pappan har velat spara sina dagar tills jag kommit hem så första veckan har de varit på dagis på dagarna, pappan har jobbat något kortare dagar och sen så har de kommit och hälsat på på sjukhuset. När jag väl kommit hem med syskonet har det barnet som varit 4 velat gå på dagis och väl där har även 2-åringen velat in och då har vi passat på att ha syskonen den tid de gått innan bebis föddes (8-15) och så har pappan sparat sina 10 pappadagar tills de bara haft 15 timmar för att kunna hjälpa till mer då. Det har funkat klockrent för oss.
Vi har 21 månader mellan våra två och det har varit tufft. Kan ju ha att göra med dotterns kolik de första 3,5 månaderna. 2 åringen fick tyvärr stå tillbaka en del i början, men så behöver det ju inte bli! Nu när dottern snart är 11 månader så är allt mycket mycket bättre. Förutom att hon gärna tar brorsans leksaker :). Hon har tagit sig fram sen ca 7 månader och det var väl då det vände. Nu kan dom krypa ikapp och skratta åt varann så dom kiknar. Ångrar ingenting!
Med facit i hand skulle jag ha längre mellan barnen, kanske 4. Jag har 1år 9 mån och de är födda åren efter varandra. Nu går den äldre på ettan och den yngre i förskolan. Man tänker dom liksom ihop hela tiden, Minns spädbarnsåldern som en liksom, det gick ju ett på nåt sätt. Skulle de har varit större åldersskillnad skulle man ha hunnit koncentrera sig mer på dem på varsitt sätt.
Nu blir det ganska mycket jämförande, ganska mycket millimeter rättvisa, men det kanske beror på att det är båda tjejer också?!
Positiva är ju att de har ju varandra, de har ju en lekkompis när man är på resor osv de måste inte ha den där kompisen hela tiden. Sen har man kunnat ha dem på aktiviteter på samma gång eftersom åldrarna passar in.
Ångrar gör man ju inte men jag tror ju att det är lättare med längre mellan åldrarna.. Men så är det väl inte kanske ?!
så nu släpper jag detta så jag inte rör till det för dem det berör.
Vi jobbar kontorstider båda två och när jag var föräldraledig med tvåan var jag helt desperat på att maken skulle komma hem så han var ju typ hemma vid 17 då tror jag.