Min man är 45 och jag vill ha fler barn...

Efter inlägg #11 ja. Däremot fortsatte både du och andra att diskutera med mig och jag svarar givetvis på inlägg direkt riktade till mig.
Litet tips, sluta citera mig och sluta skriva om och till mig så ska du/ni se att ni slipper diskussionen.

Exakt så. Och det är där många luras av kvällstidningarnas rubriker om "ökade risker" gällande både det ena och det andra...

Men följ källorna ffs.
Och ingenstans har jag skrivit att alla riskerna är stora. Tvärtom faktiskt.Jag har inte heller påstått att risken är stor för något av det. bara att den existerar för allt som nämnts i tråden och att man bör ha det med i beräkningen. Om man vill göra ett ansvarigt och informerat val dvs, men det vill nog de flesta.

Nu är jag mera insatt i psykiska sjukdom än neurologiska störningar, men de ligger ändå inte så långt ifrån varandra. Men för psykiska sjukdom handlar det om att man ärver en sårbarhet för att kunna få det hela men ärver inte sjukdom rakt av så att säga.

Det som är att själva sårbarheten för att senare eventuellt utveckla någon av  de olika psykiska sjukdomarna ökar. Däremot är uppväxt miljön det som avgör om individen kommer att utveckla det hela eller inte.

Föds man med sårbarheten och växer upp i en dysfunktionell miljö - Så varsågod så har man det hela som vuxen.

Föds man med sårbarheten och växer upp i funktionell miljö - Så då slipper man det hela och kan gå igenom ett helt liv helt frisk!

För bipolaritet handlar om att man kan ärva en sårbarhet som är under 20% och då är uppväxt miljön avgörande om man kommer att utveckla sjukdomen som tonåring/äldre. Så får man en trygg uppväxt miljö, som är funktionell etc, så kommer barnet med mycket stor sannolikhet aldrig få den.

Då kolla prevelens, alltså hur förekommande autism, fragileX, etc är i samhället först. Många av dem är mycket ovanliga. Då riktigt ovanliga. Så det blir mer en skrämselpropaganda än fakta. Schizofreni handlar om en prevalens på mindre än 1%, bipolär har en prevalens på 1-1,5%. Så många gånger handlar det om mycket ovanliga diagnoser.

Jag är medveten om det här, och jag kan säga att jag utgick ifrån att det är alla andra också. Men med tanke på hur upprörda folk blev så var det fel. My bad.

Även jag är medveten om allt det där, och artiklarna du länkade till hade jag redan läst. Och upprörd är jag inte. Ingen annan heller vad det verkar.
Däremot uppfattade jag inte dig som särskilt medveten alls, tyvärr. Men då är du alltså det...? Bra.
Då kan vi kanske avsluta den här OT-diskussionen.

Många som är äldre och funderar eller på gå att baka bebis. Vet mycket väl om dessa risker, så de behöver inte få dem upptryckta i ansiktet ytterligare.

Så nu kan det hela släppas och glömmas.

Vi får hoppas att TS aldrig blev avskräckt utan kan fortsätta med sina planer om bebis bakande i framtiden.

Jag upplever tvärtom att många, oavsett ålder, inte har så stor koll alls utan kör mest på känsla.
Min mening var aldrig att avskräcka någon, jag tycker bara att en riskbedömning är viktigt. Oavsett ålder.

Det som är många gånger att man ta reda på riskerna etc... Sedan har man dem och låter de stanna där. Det är inte så att man pratar om dem eller "gottar ner sig i" dem. För då skulle allt bli så deprimerande och svart.

Vem skulle då vilja skaffa barn?

Jag är inte avskräckt. :)

Jag har två barn. Det innebär att jag inte mindre än två gånger har tagit risker för: graviditetskomplikationer, förlossningsskador på mig och bebisen, kromosomfel eller andra fel, kolik, psd mm mm. Båda gångerna har inget av detta hänt. Jag anser därför att jag är en lågriskare och att jag går från 32 till 35 ökar min risk minimalt. Snarare känner jag mig väldigt säker på att inget kommer hända då jag har 100% goda erfarenheter och resultat till skillnad från en förstföderska som inte alls vet hur dens kropp reagerar vid en graviditet.

Precis Trinn, om alla resonerade som Jul skulle det väl inte bli så många barn.

Varför skulle det bli deprimerande och svart för att man pratar igenom riskerna med sin partner?
Att prata om dem är knappast att gotta ner sig i dom. Har man ett behov av att vältra sig i dom så behöver man prata med ett proffs om det. Men det är knappast det jag har förespråkat här, eller hur?
Ett informerat beslut, that's all I'm saying, En realistiskt riskbedömning, för hela familjens skull.

Människor utbildas dagligen i risker och gör ändå sakerna som anses mer eller mindre riskfyllda, så jag tror nog att det skulle bli tillräckligt många barn på den här planeten ändå.

Just detta att prata igenom riskerna etc med sin partner, tror jag faktiskt många redan har gjort. Så är man medveten om dem redan. Genom att det är det som presenteras först överallt på nätet och man behöver inte vara en stjärna på googla.

Så då behöver man inte ständigt få dem kastade i ansiktet på ett forum.

På detta är jag medveten om att alla har inte heller gått hela den långa vägen som jag har gjort. Innan jag ens tog beslutet i tanken. Jag är 40+. Har enligt allt att läsa allt emot mig, men jag har gjort en grundlig utredning och då kollat upp hur allt står till, hur min äggreserv ser ut, hur min livmoder ser och hur mina ägg mår etc. Alltså en grundlig fertilitets utredning. Jag som 40+ har samma odds som den som är kring 35+. Alltså helt okej, men jag veta att vissa risker är högre och att det kommer att klassas som en riskgraviditet. Men är man medveten om allt, så tycker jag inte heller att det är direkt fel eller dumt. Utan om KUB  visar ett lägre sannolikhet så får man ta nästa steg och göra ett fostervattenprov. Även nappa på de andra UL som faktiskt erbjuds för att konstatera att allt är bra med barnet. Jag har även på detta kollat hur det ser ut genom släkten och stort sätt alla kvinnor på båda sidor har fått barn framtill att de är omkring 45 och då har alla barn faktiskt fötts friska.

Däremot som jag sa innan, så kan man inte utgå ifrån den punkt som du har. För du lägger då en åsikt hos andra som inte ens stämmer. Utan det är på det sättet som man bygger fördomar. Så det går inte utgå från något man tror.

Jag upplever inte att riskerna har kastats i ansiktet på någon. Och om det är så som du skriver att de flesta redan är medvetna om dom och har pratat igenom dom så borde mitt ursprungliga uttalande vara helt självklart och inte ett dugg provocerande.

Vilken punkt är det du menar jag utgår ifrån och exakt vilken åsikt har jag lagt hos andra?
Vilka fördomar är det jag bygger?

Mellan mig och min man skiljer det drygt 11 år. I dagarna väntar vi vårt tredje barn och senare i vår fyller min man 46. Hans ålder hindrade åtminstone inte oss från att önska oss ytterligare ett barn och jag hoppas att åldern inte avskräcker dig/er heller, TS! Vill man så går det! Lycka till!

Tack för positiva ord!

Hej! Vi är i liknande situation. Jag är 29 år och min sambo är 46år. Har redan två barn men kan inte tänka mig att inte skaffa åtminstonde ett barn till. Tänker ofta på min sambos ålder och om han är för gammal för fler barn. Han var 44 år med första barnet, 45 år med andra och helst skullr jag vänta ett par till tre år med att skaffa en tredje men jag har lite ångest över hans ålder. Fast sen tänker jag att skit samma. Jag har en fantastisk man som älskar och gör allt för sina barn. 55 eller 65 när barnen är runt 20 år spelar inte så stor roll tror jag. Om vi tänker något på samma sätt så tror jag att du ska strunta i vad alla andra kan tänkas tycka. Gör det som är bäst och rätt för er familj. I slutändan är det eran lycka och det som ni kan åstadkomma som har betydelse.

Ja, precis. Tror inte jag bryr mig om vad alla andra tycker. Min man ser väldigt ung ut så inget folk reagerar på.

Mest är jag nog orolig för min egen ork och tålamod. Men en liten bebis till hade varit så mysigt.

Jag träffade inte min man förrän han var 45 och det är 13 år mellan oss. Jag hade redan ett barn sedan tidigare. Vi fick första barnet tillsammans när han var 47 och nummer två när han var 51. Han är mannen i mitt liv och jag är så glad att vi har två barn tillsammans hans ålder har jag aldrig reflekterar över. Det finns så mycket oförutsett som kan hända här i livet. Jag bor dock i en av Europas största storstäder och i mitt område får de flesta sitt första barn runt 40.