Om gud finns…

Religiösa människor gråter förmodligen för att de aldrig mer får se en älskad närstående. Jag grät när min bästa vän flyttade till andra sidan jorden. Dock inte som om jag aldrig mer får se honom eftersom det faktiskt är möjligt. Hade någon flyttat till ett ställe jag aldrig kunde besöka och som de aldrig kunde lämna hade jag gråtit lika mycket. Svårt? Nej. 

Det är ju två helt skilda saker att gråta på andras begravningar och att vara rädd för att dö själv. Man gråter för att det, givetvis, är svårt att förlora någon, precis som icke-religiösa känner smärta, sorg och saknad gör religiösa också det. Det kallas känslor.

Jag är religiös och jag kan säga att jag inte är rädd för att dö. Inte på det sättet som många är. Jag längtar inte efter döden precis men jag vet att vi alla har vårt förutbestämda datum och att när jag dör så är det Guds vilja att jag dör och jag kan inte göra något åt saken. "We belong to Him and to Him we shall return". Sen tror jag att för många religiösa handlar det inte om att leva så länge som möjligt utan att vara "tillräckligt" bra när man möter döden. Det handlar ju inte bara om att dö och vips hamna i ett paradis. Man är väl aldrig redo att möta döden oförberedd, antar jag.

Såvärst religiös är jag inte men ingen purhedning heller. Under större delen av mitt liv har jag inte varit rädd för döden. Jag gråter på en begravning om jag saknar den döde eller om mina nära och kära saknar denne och jag då tycker synd om dem. Jag har religiösa släktingar som menar att man får ses i himlen och att dö kan vara en lättnad om man varit gammal och sjuk en längre tid. Jag har oförklarliga aversioner mot den inställningen. Alla ska ju dö men det kändes som om de innerst inne önskade att den här närstående människan skulle dö för att de inte själva orkade med att se henne åldras och vara svag.

1. Vad Gud och paradis innebär är individuellt. 2. Om man tror på ett paradis som innebär evig lycka, är det inget konstigt med att man vill leva så länge som möjligt. Man har i så fall bara ett jordeliv, och ett evigt i paradiset. 3. Man kan vara rädd för att dö av olika.orsaker, t ex för att ens tro är just en tro, man vet inte vad som händer när man dör. 4. Man gråter på en begravning för att en närstående inte längre lever på jorden. Det är inget konstigt med att gråta om en närstående åker på en lång semester heller.

Man grater av samma anledning som man grater när nagon ska aka bort en längre tid, av saknad. Och att dessutom veta att man aldrig under det här livet far träffa personen igen kan vara riktigt smärtsamt.
Sedan finns det ju de som tror pa helvetet, och de kanske grater eftersom de inte vet hur Gud kommer att döma? Jag vet inte.

För att svara för mig själv är jag rädd för döden eftersom min tro är just det, en tro, inte en vetskap. Min tro är en teori, den är inte bevisad bortom allt tvivel, därför fruktar jag döden eftersom jag är rädd att döden är slutet. Hade jag inte haft nagra som helst tvivel skulle jag inte frukta döden alls.
Av samma anledning skulle jag grata om nagon i min närhet dog, av rädslan att min tro inte är ett faktum, och att personen faktiskt disintegrerar.

Mvh.