Lesbisk??

Quarell - vad jag inte förstår är att du verkar förneka TS's känslor? Hon vet väl vad hon själv är och vart hon står. Känner ett par där ena tjejen säger att hon är heterosexuell, i ett lesbiskt förhållande. Inget konstigt med det alls.

Så du bestämmer vad andra är, deras sexualitet?

Man kan vara det och ändå älska motsatta könet, men då är det just den personen - inte någon annan av det könet som påverkat känslorna. Helt klart inget att bråka om. Känner man sig så, då är det så det är.

Inte om hon själv känner att hon är lesbisk :)

Finns väl flera sorters kärlek

Jag tror du är lesbisk och behöver träffa en kvinna! Precis så som du känner nu kände jag innan jag träffade den tjejen jag lever med idag och förmodligen kommer vara med hela livet. Det är helt annorluna att vara med en tjej. Närheten, förstående, känslor, ALLT!

Jag känner igen mig jätte mycket i det du skrivit. Jag själv har nästan bara varit med killar på ett sexuellt sett innan men samtidigt känt att jag dragits till tjejer. Jag har aldrig varit tänd på killar. Men, jag förnekade allt och började lite lätt med att erkänna för mig själv att jag var bi när jag var 15-16 år. Och under den tiden träffade jag en kille som fick mig att må bra, som jag kände mig trygg med. Men sedan blev det tydligare att jag faktiskt inte gillar killar, förutom min kille(men bara känslomässigt). Jag är näst intill äcklad av honom till och från, på grund av hans kön. Men samtidigt älskar jag honom och är trygg med honom. Och han vet om allt och jag behöver inte längre lotsas som att jag blir tänd av hans kropp eller av saker han gör. Vi har sex ändå, för oavsett så behöver jag bekräftelse och också den stimuleringen. Men kåt får han mig sällan att bli.

Men det är så svårt för nästan ingen förstår hur det går ihop. Men personligen tror jag inte att sexualitet och känslor alltid hänger ihop. Man kan ju liksom vara tänd på någon utan att vara kär? Varför kan man inte vara kär i någon utan att tända på personen? Fast i ditt fall så är det sexuella känslor för din man..? Men det kan man faktiskt förstå lite också, för ni har byggt upp något under eran tid. Så allt ni någonsin upplevt finns ju kvar och kanske är det därför. Sen så är det väl lite som i mitt fall, tryggheten kanske?

Jag hoppas att du en dag träffar någon som kan ge dig den kärlek du ( och vi alla andra ) faktiskt förtjänar. Även om du älskar din man och han älskar dig tillbaka så kanske det inte är just den kärleken du vill ha. Du berättar att du är född inom pingströrelsen, kan inte detta påverka dig? att du undermedvetet inte låter dina riktiga känslor komma fram fullt ut. Att du har det i tankarna, men ibland är de tyvärr långt mellan tankar och handling..

många kramar !!!