Att gå isär...?

Hej jag pappan och min sambo är under separation och är mitt uppe i att sälja hus osv. Vi har planerat att ha barnen varannan vecka. Och tyvärr så är det ganska dålig stämning här hemma till och från, men tycker väll i det stora hela att det går bra. Men har under lång tid varit ganska högljutt här hemma tyvärr. Tycker väldigt synd om barnen, min sambo har ingen inbyggd volymkontroll tyvärr. Har flera gånger bett snällt om att snälla sänka rösten. Men funkar inte under tiden hon är arg, och det är inte bra. Men som sagt så går det över förväntan enl mig i alla fall. I början var det väldigt mycket tankar som rullade runt, hur tar barnen det, hur kommer dom att känna att inte vara en hel familj. Hur ska jag klara att sitta i en tyst lägenhet helt själv, inte få se barnen på en hel vecka. Ush vilken panik jag har haft, jag har alltid tänkt att har man barn så håller man ihop. Jag ska minsann inte ha skilsmässobarn osv. Jag tänker också mycket på det här med aktiviteter. Kommer barnen få komma iväg på aktiviteter, det är ju mycket man vill göra men som kanske inte funkar så bra om man som mig har tre små tjejer, ensam. Men har gett mig fan på att göra det som faller mig in, oavsett om det är utomlandstripp, badhus, Eller kamping. Väldigt nervös faktisk inför flytten. Vi har varit ett par i 14 år och barnen är 7, 5 och 3

Grynet86: Vad som är bäst för barnet hänger ju mycket ihop med ålder också och det framgår ju inte. Hur nära varandra ni kommer att bo mm.

Nu är det drygt året sedan vi separerade på pappans initiativ. Några veckor fungerade det att leva under samma tak innan jag blev hotad ut ur huset vi ägde gemensamt och fick fly till kompisar och bo där en vecka innan familjerätten gav mig möjlighet att bo i huset en vecka och packa alla mina saker. Boende fick jag i princip ta första bästa, men det blev rätt bra ändå. Dock har det tagit tid att orka komma i ordning då pappan inte klarat av att ha umgänge ibland en månad eller mer i taget några gånger p g a psykisk sjukdom. Så visst är separationen tuff både när den pågår och tills man mår bra och kommer iordning både praktiskt och psykiskt. Det tar kanske ett år innan man firat alla högtider och accepterat det nya livet.

Min separation och skilsmässa var det absolut värsta, och samtidigt det absolut bästa, som har hänt mig. 

Första tiden var fruktansvärd, som ett svart hål som slukade hela mig, alla mina förhoppningar och drömmar. Jag tappade fotfästet. Sedan gick dagarna, och man måste ju vara förälder hur man än mår. Min son tvingade upp mig till ytan, han var så liten då, och man kunde ju inte gå runt och gråta på dagarna. ;)

Sedan upptäckte jag att jag visst behövde gråta på dagarna. Så då gick jag till BVC och sa att "Nej, det är faktiskt inte så bra. Jag tror att jag behöver gå och prata med någon, för jag bara gråter och gråter när min son sover, och jag blir så trött av det." Ungefär. Och då fick jag tid hos en underbar barn- och föräldrapsykolog som lyckades slå an de rätta strängarna hos mig, och sa så många saker som jag fortfarande ha med mig när det är tufft. Som till exempel att "Nej. det blev inte som du hade tänkt dig. Men det kan ju faktiskt bli bra ändå." och "Det är bara du som väljer hur du vill kunna se tillbaka på din skilsmässa." och "Bitter och arg får man visst då lov att vara. Men till slut får det vara bra med det. Och då går man vidare."

Nu har jag varit ensam med min son i fem år. Och jag är så otroligt glad över att jag lever ett liv som JAG vill leva. Och jag är väldigt stolt över hur jag hanterade min skilsmässa. Över att jag inte följde de där mörka impulserna, utan gjorde det som jag visste var rätt.  Jag är också tacksam över att jag numera möter människor med en annan ödmjukhet och förståelse än jag kunde innan. Det som kändes så fruktansvärt, och som var den största sorgen i mitt liv, visade sig vara en sorts gåva. (kliché, jag vet)

Självklart är det tufft ibland. (I perioder är det tufft hela tiden) Men, det kan ta mig tusan vara tufft att leva tillsammans också. 

Stort lycka till. Tveka inte att ta hjälp via t ex BVC eller socialnämnden. Kommunen brukar (är skyldiga?!) att erbjuda familjerådgivning och stöd vid skilsmässor. Det kan vara svårt att prata med varandra om allt är så där infekterat och jobbigt.

Många kramar på vägen,
//S 

Som SaCh skrev kan du och pappan ta hjälp av familjerätten för att i lugn och ro och med någon som har barnens bästa för ögonen komma fram till hur ni ska göra med umgänge, helgfirande o s v.

För din egen del kan det vara skönt att ha någon att prata med. Bvc brukar ha tillgång till kurator/psykolog som du kan gå kostnadsfritt hos och bearbeta skilsmässan. Jag kan också rekommendera det. Det har varit skönt att få prata av sig även om min 2-åring varit med nästan varje gång. det är tufft att vara ensam förälder och i synnerhet om pappan uteblir med avlastning eller strular med umgänget.   

Tack för alla svar! Jag går regelbundet hos kurator som hjälper mig igenom detta. Jag och pappan till sonen går också i familjerådgivning tillsammans. Låter kanske konstigt då vi ska gå isär, men dom hjölper oss att hantera skilsmässan på bästa sätt 

Har förstått att det idag är vanligt med skilda föräldrar. Klarar alla andra att gå igenom det och ta sig upp igen ska vi nog också göra det, kommer bli en lång och jobbig väg dit bara.
Tack igen för att ni delar med er!