SKulle pappan få tbx vårdnaden?

Om jag kunde svara skulle jag gjort det. Men jag vet inte varför. Tyvärr. Dottern frågar efter honom ibland, särskilt nu när hon blivit större. Och nästa månad är det hennes födelsedag och då kommer hon som vanligt kolla brevlådan och hoppas på paket eller brev från sin pappa. Så han sviker ju henne fruktansvärt. Men hon har ett bra liv ändå försöker jag att intala mig själv. Trots avsaknade av pappa.

Asgarv jo idag passar det mig att farmor har vårdnaden men om 2 dag är det nog grannen som ska ha den för om 7v så skall jag till läger och då måste mamma ha vårdnaden. Fattar du ts det är vuxetansvar ett barn är ett barn även om det är smidigt för dig att säga jo lilla gumma du bestämmer vem som ska ha vårdnaden om dig

Var då inte riktigt så jag menade vet du

Konsekvensen av vad du menade blir så men det fatta du inte nej

Det jag undrade var om familjerätten skulle ställa frågan till barnet ang dess vilja kring vårdnaden i den utredning familjerätten gör inför tingsrättsförhandling. (precis som de frågar barn angående vart de vill bo) Detta förutsätter givetvis att barnet är uppåt tonåren och kan förstå sammanhanget. Men då vet jag att barnet inte får tycka till ang vårdnaden. Tack   

Ja.
Endera går du med på delad vårdnad. Det är inte detsamma som växelvis boende och sånt.
Annars, vill du inte, kan han stämma dig, och då avgör tingsrätten vårdnadsfrågan.

Vårdnad och boende är inte samma sak.

Familjerätten får inte bestämma om vårdnad!!

Det är en domstol, normalt tingsrätten, som fäller det avgörandet, familjerätten är bara en avdelning på socialtjänsten.

Tingsrätten brukar be familjerätten göra en s.k. vårdnadsutredning, där familjerätten föreslår något. Oftast, men inte nödvändigtvis, brukar tingsrätten döma som familjerätten tycker. Det hela tar 6-12 månader, beroende på hur mycket jobb man har på soc och på domstolen. Det är inga roliga ärenden för någon av dem, så de brukar inte prioritera familjerättsliga tvister heller.

Jo, allt det där vet jag! Frågan är bara om han skulle ha någon chans om han stämde mig i tinget. Han har inte träffat henne på många år nu och jag själv skulle ha svårt att lita på pappans bästa i vårdnadsbiten, så samarbetet skulle bli svårt. Samma sak med växelvis boende. Däremot umgänge - självklart! Men det är som sagt en annan sak.

För min dotters skull hoppas jag att han flyttar ner tillbaka, men han har bildat ny familj och min dotter har nu mera ett halvsyskon där uppe så sannolikheten kanske inte är så stor.

Han kan inte bara dyka upp som gubben i lådan och kräva gemensam vårdnad.
Han måste visa ett intresse för flickan och under rätt lång tid vara en del av hennes liv innan gemensam vårdnad kommer på tal.

Tingsrätten inser ju, precis som du, att det finns risk att han sticker igen. 
 

Det klart att man tar hänsyn till vad barnet vill, om barnet är äldre. Sluta larva dig. Men då menar jag inte bara gällande vårdnad, ts verkar lika mycket syfta på boende och ansvar. För inte ens en 14-åring kan bestämma vem som ska vara dennes målsman, däremot (i stor utsträckning) vem h'n vill bo hos och hur mycket umgänge h'n egentligen vill ha med endera föräldern. Föräldrar har egentligen ingen rätt till sina barn, barn har däremot rätt till sina föräldrar. Att Familjerätten och tingsrätten ibland beslutar som om det vore tvärtom, och tvingar ungar till kontakt de inte vill ha, är en annan sak.

Ts, det är förmodligen lättare för ditt ex att få halva vårdnaden, än att få halva boendet. Steg 1 är dock regelbundet umgänge med din dotter och går han inte med på det, tror jag inte att tingsrätten ger honom vårdnad. Självklart spelar det roll att han har varit frånvarande i sju år och inte brytt sig! Vad vissa än hävdar. Det är dock inte samma sak som att han är diskvalificerad från vårdnaden för all framtid. Familjerätten och tingsrätten verkar tyvärr inte alltid ha, men SKA ha, barnens bästa i fokus. Din dotters bästa är att - om möjligt - ha kontakt med sin pappa. Men inte på vilka villkor som helst.

Det här är en viktig faktor som jag glömde. Det ligger i din dotters intresse att träffa sin far, men inte om han sticker igen, eller är opålitlig, eller olämplig på annat sätt. Och då är han inte heller lämplig att ha halva vårdnaden. Först måste han alltså "bevisa sig".

Så pappan har inte brytt sig om dotterna under flera år, bildat ny familj 70 mil bort och visar inga tecken på att återuppta kontakten eller flytta till dottern?

Tycker du ska sluta bekymra dig om vårdnaden och umgänget då sannolikheten att det landar i domstol under överskådligt tid är låg. Njut av sommaren istället med din dotter.

Precis, och om 10 år är dottern myndig. Det kan hända mycket på 10 år, men ju äldre hon blir, desto mer kommer man lyssna på hennes önskemål, iaf gällande boende och umgänge. Har pappan ny familj låter det dessutom osannolikt att han plötsligt skulle vilja återuppta kontakten och dessutom kräva vårdnad. Det låter mer som om han har "glömt och gått vidare". Hur sorgligt det än låter

Du har så rätt. Men det är svårt att släppa tankarna på det ibland. Nu har hon fyllt 8 och det kom ingen present eller samtal heller. Hon såg besviken ut, jag frågade om hon ville prata om det men det ville hon inte. Hon säger ibland att hon önskar att hennes pappa vore som andras pappor.

Jag ska försöka sluta att oroa mig. Jag önskar hennes bästa och jag önskar att han kunde finnas för henne igen. Men rätten till vårdnaden och att ha henne på halvtid har han bränt sen länge. Man sviker inte sitt barn!!! Och hon börjar som sagt bli äldre och kan påverka en eventuell situation själv.

Önskar inte min värsta fiende att ha ett barn som längtar efter sin pappa. Ont.

Ora dig inte för mycket för saker du inte kan påverka eller styra över. Lägg fokus på det du kan förändra.

Tack Kjell. Ska bära det med mig.

Var pappan engagerad från början? Eller har han aldrig varit engagerad i dottern? Har han gett någon som helst förklaring till sitt beteende? Har du KRÄVT förklaring, försökt sälla honom mot väggen?

Du behöver inte svara om du inte vill, men det är skillnad på en pappa som är engagerad i början och sedan plötsligt drar, och en pappa som aldrig har varit engagerad. En avlägsen släkting till mig har en 2-åring som han aldrig har träffat, men han ville aldrig ens ha barn. (Hade dock oskyddat sex med kvinnan flera gångar och var dessutom otrogen mot sin fru, så han får skylla sig själv). Han betalar plikttroget underhåll, men det är allt. Mamman har ensam vårdnad. Jag kan inte förstå - och kommer aldrig att kunna förstå - hur man inte kan vilja ha kontakt med sitt eget barn! Men jag kan ändå "förstå" min släkting bättre än ditt ex, om han var med från början?

Vi var ett etablerat par, sambo sen ett antal år och dottern var både efterlängtad och planerad. Vi är/var vanliga "Svenssons" med fasta och bra arbeten, hus i bra område, inget missbruk eller ekonomiska problem. Så det finns ingen förklaring till vad som hände. Och jag fick inget svar när jag frågade om hur han kunde lämna henne, bara att jag var dum i huvudet. Nu är det som sagt flera år sedan vi hade kontakt, jag har skrivit brev och sms där jag talat om att vår dotter vill träffa honom, men inte fått något svar. Provar jag att ringa så svarar han inte. Tilläggas kan i sammanhanget att varför han stack var för att han var otrogen med ett ex ("kärleken rostade aldrig" sa han efteråt, jag kom på dem och han försvann med ljusets hastighet från dotterns liv. De är numera gifta och har bildat ny familj.

Jag har gett upp mina försök att få honom att bry sig. Men likt förbaskat så kom oron över mig när jag läste tråden om pappan som varit ensam med sina barn och mamman helt plötsligt knackade på dörren efter 3 år för i min värld så överger man inte sitt barn för att sedan kunna återvända och få tillbaka vårdnaden. 

Min dotter har sedan 10-årsåldern mailkontakt med sin pappa - även om det inte är så ofta han skriver.

Dottern skrev ofta i början, men rätt snart insåg hon att han inte var särskilt intresserad så då började hon själv skriva mer sällan.
Nu är hon 19 och kontakten är fortfarande sporadisk, men det finns ändå en viss kontakt. Senast de träffades var för två år sedan och träffarna har alltid bara varit några timmar åt gången.

Kanske din dotter kan ha mailkontakt med sin pappa (du får förstås föreslå det utan att dottern vet om det)?

I övrigt kan jag bara råda dig att prata med dottern som jag gjort med min, dvs att det finns alla möjliga sorters familjer och att inget är bättre än det andra. Den som har många syskon vill kanske inte ha några alls för att det är så stökigt med många barn. Den som inte har någon pappa vill ha det i tron att alla pappor alltid är bra - men många pappor jobbar mycket och är inte hemma särskilt mycket och en del pappor tillbringar nästan ingen tid alls med sina barn.   Man får helt enkelt försöka acceptera sitt liv och göra det bästa av det man har.