Hur hanterar ni "mina kompisar och dina kompisar" och det yngre syskonets besvikelse över att inte ha kommit lika långt på ett flertal plan?

känner igen det där, vi har tre flickor 8,6 och fyra.

äldsta dottern har varit i väg på några skoldanser och mellandottern har tagit det hela med ro, medans minstingen däremot har blivit rosenrasande för hon har också velat gå på disco.

hon har även fått flera raseri utbrott för hon vill också börja skolan i stället för att gå på dagis.

vi har provat lite olika taktiker här hemma beroende på. är ¨någon av dom äldre i väg på fest eller disco så har vi försökt hitta på något roligt här hemma, och när det har gällt tex skolan så har vi förklarat och får lite granna inse att hon faktiskt får lov att vänta några år.

jag vågar inte tänka på hur hon kommer reagera senare i år när båda hennes stora systrar går på skoldans             

Ja det har varit lite olika.

Våra barn är 3, 5, 7 och 9. Flickorna är äldst och yngst. Det är drygt 25, 22.5, och 27 månader mellan barnen.

Men iaf. Våra barn har alltid gått på samma dagis. Ett tag lekte de mycket med en tjej på gatan som var mitt mellan i ålder. Då fick brorsan hänga på, det var liksom bådas kompis även från dagis.

Sen har såklart stortjejen fått mer och mer egna kompisar och vi har varit benhårda. Är det kompisar som hon lärt känna utan att brorsan varit med så har hon fått gå själv. Alltid. Just för att kompisarna inte vill ha med lillebror även om det inte alltid sagts rent ut.

Har de varit hos oss har de fått vara själv på hennes rum men har de lekt ute i huset eller på gården har småsyskonen fått vara med i allmänna lekar (typ kurragömma) så länge de skött sig och inte förstört leken.

Mellan killarna i mitten är det nästan ännu svårare att dra gränsen mellan egna och gemensamma kompisar och där kan vi även få hejda den äldre. För har lillebror en kompis och de leker bra och storebror går dit så slutar det inte sällan med att bröderna helt tar över leken och leker internt ist för att leka med kompisen. Så för våra söner går det åt båda håll att vi begränsar lite hur mycket de får vara med.

Och ja, syskonen blir lessna när de inte är bjudna på kalas. Min 3-åring fick gå på sitt alldeles egna kalas i somras och den lyckan! Den slog det mesta.

Där har vi som regel att när barnen kommer hem från ett kalas, så har de godis med sig har de två val. Antingen spara till nästa lördag eller äta upp, men väljer de att äta upp, då måste de bjuda syskonen.

Tack för era svar! Det hjälper mycket.

Jag har gått in och styrt, så den äldre inte ska behöva bestämma om den yngre får vara med eller inte. Då har jag alltså sagt "Nej, du får inte följa med till XX" eller "Nej, nu ska de stora leka själva. Du ska få göra det här i stället!". Blir den yngre då arg eller ledsen, så är det jag som fått vara syndabock i stället för storasyskonet. Mycket bättre på det sättet!

Jag håller med och försöker handla på så sätt men inget är roligt när hon gör något som han inte är inbjuden till. Efter ett tag slappnar han givetvis av och uppskattar ensamtiden med mamma och pappa men det tar tid, lång tid. Han är världens lugnaste kille och har alltid varit men då får han utbrott. Vi skulle gärna vara syndabocken men enligt honom är det syrran. Kanske lägger vi oss inte i tillräckligt mycket, värt att tänka på. Min sambo tycker ofta synd om honom och frågar "Varför får inte N vara med?" vilket enligt honom själv har med gamla minnen att göra av att vara lillebrorsan som inte fick vara delaktig i storebrorsas lek. Han är helt på min linje egentligen men det förvirrar givetvis när sådana situationer uppstår.
Vi har dock pratat om det ikväll och han kommer sluta med det. Det gynnar inte vår son vilket han också ser. Han har istället kommit på att han än mer kommer spela fotboll med barnen i området vilket är väldigt populärt här att barnens pappa kan spela fotboll och vill träna med dem och att alla åldrar är välkomna.
Hur gjorde ni vid kalas, lövet? Sonen har blivit bjudet på nåt enstaka kalas och dottern har väl blivit bjuden på 15 kalas i alla fall. Jag tror främst det har med åldern att göra. Häromkring verkar det börja på riktigt i 5-års åldern. Gav ni era barn nåt speciellt? Gjorde nåt speciellt?

De barn som inte var bjudna alltså.

Vi har två barn, snart 5 år och 8år. Trots att det skiljer tre år mellan dom så har de alltid lekt bra och varit jättebra kompisar. Det har ju varit jobbigt för lillebror att inte få gå på kalas när syrran får. Men vi har gjort så från början att vi sagt som det är, att det är syrans kompis som bjuder in, en annan gång får du gå på kalas till dina kompisar. Likaså om syrran har kompis här hemma så får ofta brorsan vara med men ibland vill de leka själva på syrrans rum och då har vi gjort klart det för lillebror att "vi vet att du vill vara med men nu vill dom leka själva" och så påminner vi brorsan att så vill ju han också göra om han har kompis hemma. Vi lägger ingen skuld på syrran och är noga med att inte hon ska känna dåligt samvete så fort inte brorsan är med. Mitt råd är: var tydliga till båda att det är ok, visa förståelse tydligt till syrran att det är ok att leka ensam med kompis. Visa INTE för lillebror att det är synd om honom, det hjälper ju varken honlm eller syrran. Jag minns när jag var liten och ofta tvingades ha syrtorna i släptåg, visst lämpligt för föräldrarna, men ibland ville jag och min kompis göra något eget. Så jag tycker att det ÄR ok att inte hela tiden ha syskon med. Det är ju en del av livet, att det inte alltid upplevs rättvist.

Jag har alltid tyckte att det är jättebra att ALLA leker tillsammans, oavsett ålder. I vårt område har det fungerat jättebra under utomhuslek på somrarna, barnen i alla åldrar leker tillsammans. Mina två barn leker också bra tillsammans och har alltid gjort. Men nu har min äldsta fyllt 6 år och börjat förskoleklass och har kompisar över hemma på ett annat sätt. Han vill då inte ha med lillasyster på 4 år och bygga lego med sina kompisar till exempel, och det måste man ju respektera. Hon är en oerhört viljestark tjej och blir naturligtvis arg och sur men jag är noga med att sätta den gränsen att om han leker med någon egen kompis så får hon göra något annat. Det går över efter ett tag, och vi kan göra något annat som hon vill..  Förmodligen kommer det bli samma sak för henne när hon blir lite äldre också.

Ur ett annat perspektiv;
Ibland kommer granntjejerna över och leker med min dotter. De leker jättefint tillsammans. Ena tjejen har en lillebror på 3 år som vill hänga med överallt, vilket hans föräldrar tycker att han ska få göra också. Jag förstår dem, men han är inte intresserad av att leka mamma-pappa-barn med tjejerna som de oftast gör utan är fortfarande på stadiet att han drar fram ALLA leksaker han hittar och leker två minuter med varje grej. Han är också mest intresserad av att vara i min sons rum (mina barn har fram till att han började förskoleklassen delat rum, nu har han fått eget som han är oerhört stolt över!) och det uppskattas inte av sonen att han är där och härjar och stökar när sonen är borta. Så jag får helt enkelt barnvakta granntjejens lillebror så att inte hela huset blir uppochner - försöker på ett bra sätt få honom att hjälpa till och städa innan han går hem men det blir inte så mycket - och så att han inte river runt i sonens rum hela tiden. Föräldrarna tycker så synd om lillebror att han är minst och inte hänger med de stora så jag vet inte hur jag på ett bra sätt ska säga till. Istället för att ha koll på tjejerna med ett öra och låta dem leka ostört, få tid att hänga upp tvätt eller fixa disk samtidigt, måste jag då ha koll på ena tjejens lillebror! Jag vågar liksom inte lämna honom ensam. Det är inte alltid man har lust att roa andras ungar som inte är där för att leka med våra barn.. Summan av kardemumman är att jag nu på mer än ett sätt tycker det är viktigt att barnen får egen tid för egna kompisar.

..och ja, jag ser också till att det är jag som blir syndabocken och inte syskonet. De ska inte behöva känna skuld eller dåligt samvete för att de vill leka själva med egna kompisar.