Egentligen är frågan inte ny. När jag var barn var det mycket snack om att våld i filmer gjorde att barn blev våldssamma och psykopater som vuxna. Då var det mycket tjafs om vilka filmer barn skulle se i vilken ålder.
Så hade vi all snack om musik. Några ansår att om barn hörde viss slags musik med vissa slags texter, så ville detta styra ungarnas bettende.
När kampsport kom till Sverige, talade man mycket om att det ville föra till att barn blev våldsamma, de ville tro att våld var ok osv.
Nu är det datapslens tur. Samma argument som vid alla de andra sakerna. Samma frågor. Samma rädsla. Men frågan är om man inte även där kommer fram til att barn inte är robotar som styrs av spel, men människor som styrs mer av hur de uppfostras än vilka spel, vilka filmer, vilken musik osv. de använder sig av.
Sett med dagens svenska ögon, uppfostrades jag väldigt strängt och gammaldags. Men n¨r det kom till musik och film, hade jag en väldigt stor frihet. Det berodde på¨att mina föräldrar tidigt i mitt liv lärde mig skillnad på verklighet och fantasi.
Jag lärde tidigt att det man såg på film, inte var det samma som verklighet, men mer som en hoistoria/bok med många bilder. Jag visste ju redan att de historier som var i mina barnböcker inte var verklighet.
Jag lärde tiigt att det som händer i böcker, film, musik, och senare spel, var ett område som inte handlade om verklighet, men om underhållning. Det var ju roligt att se Rambo skjuta ner skurkar och Van Damme vinna över alla onda muskelberg.
Jag har en dotter på 6 år nu. Och det var flera år sedan vi började lära henne att det är skillnad mellan det som står i böcker och det som visas i film, och verkligheten.
Ansvaret ligger inte i spelen, men hos föräldrarna.
...
