Känslorna för styvbarnen då man planerar eget barn

Det finns säkert de som älskar sina bonusbarn på samma sätt som sina egna men för mig går kärleken till mitt egna barn inte att jämföra med bonusbarnet. Kan verkligen inte påstå att jag älskar mitt bonusbarn, det gör jag inte! Jag har inte valt honom på det sätt som jag valt mitt eget barn. Och helt klart blev det ännu tydligare när mitt eget barn kom till världen, då fick bonusbarnet ännu mindre plats i mitt hjärta. Tyvärr men så är den bistra sanningen. I det här fallet är blod otroligt mycket tjockare än vatten.

Du tycker det är synd att det inte går att prata "allmänt" om problem man upplever med sina styvbarn och den situation de skapar, att man möts av misstänksamhet och att "folk" är rädda för att lyssna. Det viktigaste måste väl ändå vara att kunna prata med den det berör allra mest - nämligen styvbarnens förälder som man lever med? Vad andra tycker och tänker är väl mindre viktigt?

Om du har problem med nåt hemma, händer det inte då att du försöker berätta för vänner, familj eller kollegor? Du kanske vill berätta vad som pågår eller du kanske söker nya ventilationskanaler. Tänk dig då att det finns ett ämne där det alltid tar stopp. Det går inte att prata om det.

Att prata med den man lever med, i all ära, men om man behöver prata mer än han orkar lyssna? Om man vill få andra perspektiv? Om man inte är överens med den man lever med och vill dryfta saken med någon annan? Vi har ju faktiskt inte samma utgångspunkt då det är hans barn med allt vad det innebär och mitt styvbarn med allt vad det innebär.

Många hemmaproblem tål att talas om men styvbarn är på något sätt tabu. Det tycker jag är synd, men sen är det ju sant att när andra nu inte vet hur det är och inte kan förstå så får man ju strunta i det då.

Sen vill jag tillägga att jag ändå har tur som har en man som orkat lyssna relativt mycket och även han har upplevt de där oförstående blickarna när han på sitt håll har haft något som han försökt prata med andra om, så han förstår att jag har en knepig sits. Både han och jag har våra egna upplevelser som vi kanske skulle vilja dryfta med andra. Man kan behöva vända sig utåt ibland.

Nej jag lämnar inte ut mina närmaste och våra ev problem till vänner och kollegor. Vi pratar med varandra, och löser saker tillsammans. Jag är dock fullt på det klara med att många ventilerar högst privata och ibland även väldigt intima relationsproblem på sina arbetsplatser och till vänner. Jag tillhör inte dem.

Då måste jag fråga vad du anser vara privat. Jag förstår att alla har olika gränser men det jag pratar om är inte i första hand intima relationsproblem.

Här håller jag nog med! Det absolut viktigaste är att man löser problemen tillsammans med sin partner och det fungerar alldeles utmärkt hemma hos oss. Det man kanske oftast dock inte säger till sin partner är just detta, att hans barn retar gallfeber på en eller hur lite man uppskattar vissa av deras personlighetsdrag. Det är ju hans barn, en del av honom själv. Jag vill ogärna såra honom med sådana kommentarer, men skulle gärna ha en annan bonusmamma som kompis så att man där kunde häva ur sig allt som inte passar sig hemma. Det är väl också därför många söker sig hit...

Nej det är klart att man inte kan ösa över sin partner allt negativt man känner för hans barn. Det är ju oerhört känsligt och sårande, och kan få negativa konsekvenser för hela förhållandet. Då har man ju inte löst nåt problem utan istället skapat ett nytt. Det är en svår balansgång, så det gäller som sagt att verkligen ha fingertoppskänsla.

Går jag till mig själv så skulle jag inte kunna leva tillsammans med någon som inte tyckte om mina barn. De är så oerhört viktiga för mig, så det skulle inte räcka med att min partner enbart accepterade att de finns. Det känner barnen, så det är ingen bra grund för en god stämning i familjen, så det är ingenting jag skulle utsätta dem för.

Jag förstår att en del har behov av att ösa ur sig till någon annan det man känner att man inte kan säga till sin partner om hans barn. Helst då till någon som själv är i samma sits. Risken med det som jag ser det är att man trissar upp problemen än värre, genom att någon annan fyller på med sina negativa erfarenheter om bonusbarn. Det tror jag inte alls man är hjälpt av om man vill få till någon förändring.

Känner man att man vill prata med någon så kanske det är bättre att välja någon som har goda erfarenheter av bonusbarn, som är mer positivt tänkande, och som kan ge råd och tips, och kanske få en att se saker från en annan vinkel. Istället för att anförtro sig till någon som har samma negativa tänk. Det är ju inte vad man behöver Det leder ju ingenstans mer än att man bara får lätta på trycket. Men man vill väl mer än så?

Väl skrivet och precis i paritet med hur jag själv ser på saken. 

Faktiskt bra skrivet! Och du har rätt, absolut bättre att prata med någon som har bra erfarenheter eller som tagit sig igenom en del svårigheter själv. Här på forumet får man ju ofta höra åsikter från människor med alla möjliga slags erfarenheter, vilket också kan vara bra.

Vill här också påpeka att jag tycker väldigt mycket om mina bonusbarn. Det är inte så att jag bara accepterar deras existens, utan jag tycker faktiskt om dem. Men det innebär ju inte att jag inte längtar otroligt mycket efter ett eget litet knytte och inser att jag nog kommer att älska mitt eget barn mer än min mans. Har lärt mig acceptera de känslorna också.

Självklart kommer du att få en alldeles speciell kärlek till ditt eget barn, och därmed också bättre förstå hur mycket din man älskar sina barn. Precis lika mycket som han kommer att älska ert gemensamma.

Tack för det! Tror det var precis det där jag behövde höra!

 Dina bonusbarn kommer att bli ditt eget lilla barns syskon. De är då inte längre bara din mans barn och dina bonusbarn, utan storasyskon till ditt eget. Jag hoppas och tror att det kan stärka dina band till bonusbarnen ytterligare.  Jag önskar dig all lycka till!

Tack så mycket, det är så jag hoppas att det ska bli! Skönt med kloka ord här. Ha det så bra!

Har bara läst dina inlägg ts. Hur gamla är barnen? Eftersom du inga barn har än är det lätt att fantisera hur ens egna barn ska vara, och det blir en väldigt fel bild. Är mamma till två och har inga bonusbarn, men nog är jag irriterad på mina egna, skulle gärna hoppa över 3-4 år ibland tills den värsta trotset är över. Och barn är jobbiga, gnälliga, tjatiga och så vidare även fast man uppfostrar dom, i alla fall till en viss del. Tror att du får försöka sluta fantisera om hur saker kommer bli, då det sällan blir som man tänkt sig. Fokusera hellre att ta lärdom av bonusbarnen hur du sedan ska försöka undvika en del konflikter med dina egen barn senare, men även komma ihåg att vissa konflikter går inte att undvika utan barn är barn. Jag brukar småle lite när föräldrar till barn runt 1 år skryter om att vi har ett lugnt barn, inget trots alls osv, då tänker jag bara ja vänta ni till om 1-2 år till :) Hur som helst så försök att trycka bort tankarna om "mitt barn" och inse bara att ibland är dom irriterande men det går över. Och det kan hända att du känner tvärt om för barnen sen när dina kommit in i trots, då kanske bonusbarnen är änglar.

Det är förstås sant! Kan ju hända jag tycker bonusbarnen är extremt lätthanterliga sedan i jämförelse med mitt eget. :) Jag känner mig mycket lugnare inför det hela nu efter att ha pratat lite här samt diskuterat saken med en sakkunnig. Det är bra att jag funderar över saker och ting redan nu, men vet också att jag ska försöka att inte oroa mig alltför mycket. Dessutom vill jag inte lägga den pressen på mitt barn sedan, att han/hon ska vara "bättre" eller perfekt. Det kan inget barn leva upp till och jag kommer att tycka om det oberoende.