Förälder: Är du rädd för att inte räcka till?

Sedan barn nummer två föddes för två månader sedan känner jag konstant att jag inte räcker till. Varken till mannen, dottern eller nyfödde sonen. Lillen får mest av min tid eftersom jag ammar.

Nej, jag har aldrig haft det problemet. När det började kännas som att tiden inte räckte till, så tog jag beslutet att bli hemmamamma. På det viset hann tidsbristen aldrig bli ett problem.

Nej aldrig. Jag har tillräckligt med tid för att kunna bolla jobb/barn/partner/hus utan problem.

Självklart! Vad är man för förälder om man inte oroar sig?

...en avslappnad sådan?

Jag VET att jag inte räckt till eller räcker till. Har varit ensamstående mamma i 14 år nu. Blev utbränd med svår depression för 12 år sedan. Orken kom aldrig tillbaka. Jag har tyckt så otroligt synd om mitt barn som inte haft en "sprudlande" energisk mamma. En sån som engagerar och pushar hela tiden. Det jag gett har varit kärlek i massor. Förståelse och till viss del tålamod (fast tonåringar frestar på något enormt det sistnämnda).

Det ska tjatas i det blå om allt. Läxor ska göras efter nästan storbråk varje gång. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens laga mat speciellt många dagar. Barnet får göra sin egen mat. Har inte suttit med vid frukostbordet sen jag blev utbränd tror jag.

Men ekonomin är bra, eller iaf okej. Vi har allt vi behöver och mer. Jag jobbar, heltid, sen är orken slut och jag landar i soffan.

Nej, jag har ett väldigt avslappnat förhållande till mitt föräldraskap. Tror på good enough.

Det är bra! Borde fler göra som skriver att tiden inte räcker till. Som om antalet timmar hemma vore en faktor utanför deras kontroll. Man kan ju få loss mer tid, genom att arbeta mindre - ev. inte alls - utanför hemmet. Det beror bara på vad man prioriterar. (Detta gäller naturligtvis inte ensamma mammor som är lågavlönade eller placerade i heltidsåtgärd av Af/Soc.)

Är inte förälder än, det kommer nog dröja några år. Men känner fortfarande den rädslan för eventuella kommande barn :)

Och inte heller pappor som vanligt va?

Nej, det har aldrig varit några problem, förutom att jag ibland varit ledsen över att inte alltid kunnat vara mer fysiskt aktiv tillsammans med barnen, för det hade varit roligt. Nu har jag ju inte varit själv om ansvaret, så det de inte har fått av mig har de kunnat få av sin resp pappa, samt även av andra nära/kära. 

Tidsmässigt har vi aldrig haft problem att få ihop det, men så har vi som sagt delat på ansvaret också. 

Däremot är jag ibland rädd för saker som vi föräldrar kanske inte kan påverka. Att de råkar ut för saker när vi inte är med, att de inte blir lyckliga osv, men det är ju inget man kan göra åt. Man kan bara finnas där om/när de behöver. 

Nej, jag är inte rädd för det. Däremot kan jag ha dåligt samvete efter en dag då jag haft mycket att göra eller då jag varit på dåligt humör eller då jag känner att inte tagit vara på tiden med barnen. Innerst inne vet jag tillbringar precis tillräcklgit mycket tid med em för att de ska känna sig sedda och ändå ge dem utrymme att utvecklas.