berätta om er igångsättning!

Jag blev igångsatt 9 dagar innan BF pga. havandeskapsförgiftning. Min kropp var inte redo för förlossning så det tog lång tid. Bedrövligt lång tid.

Vi åkte in till förlossningen en fredagskväll på koll då jag hade mått dåligt hela dagen. På plats och när alla tester var kollade såg dem att det hade blivit illa. På måndagen samma vecka hade jag en 2a i protein i urinet och på fredagen var det 5+, deras mätare kunde inte läsa det exakta värdet för det var så högt. CTG och ultraljud visade att dottern fortfarande mådde bra dock.

De hade ingen plats på förlossningen för omgående igångsättning så jag blev inlagd på antenatalavdelningen intill i väntan på ett rum på förlossningen. Sjukt kul, spendera helgen på sjukhuset. Fredagskvällen gick åt pipsvängen. Jag var inte alls sugen på att bli kvar, sambon var ju ledig på helgen och kunde hålla koll på mig hemma istället liksom?? Men nej, jag fick inte åka den kvarten hem. Det var för långt. Jag var arg.
Vid lunchtid på lördag när mina föräldrar och min bror hade varit på besök så kom de in och sa att ett rum snart skulle bli ledigt på förlossningen så vi skulle packa iordning våra saker och göra oss beredda.  Vi fick ett rum och sen vid 15-tiden började igångsättningen.

Jag var öppen ca en centimeter, men de valde ändå att använda ett hormonbehandlat "snöre" för att mjuka upp tappen lite till. Kommer inte ihåg vad det hette, Cervidil eller någonting sådant. Snöret satt kvar fram till midnatt då de väckte mig och ville ta ut den. När de gjorde det följde mycket av slemproppen med ut och vattnet började gå. Sakta men säkert i omgångar.
På söndagsmorgonen konstaterade de att jag hade öppnat mig till 3 cm och de kunde föra upp en ballong med koksaltlösning som skulle få mig att öppna mig mer. Det var en märklig känsla, inte smärtsam utan bara märklig. Framtill denna punkten hade jag inga värkar eller nåt.

Jag hade ballongen i några timmar och sen tog de ut den och satte igång dropp. Då började värkarna komma. Allting flöt på, värkarna kom och gick. Obehagligt och ont, men fullt hanterbart. (Jag hanterar dock smärta riktigt bra så jag ger nog inte en ärlig bild av det hela.) Sambon låg och spelade spel på extrabädden, hjälpte mig om jag behövde hjälp med nåt. Framåt eftermiddagen på söndagen började jag bli trött och när det blivit mörkt ute (tidsbegreppet var sen länge helt väck) fick jag epidural för att kunna slappna av mer. Tidigare hade jag fått morfin men den försvann snabbt, men varade tillräckligt länge för att jag skulle kunna sova lite. Epiduralen gjorde att värkarbetet stannade upp såklart, men det var himmelriket att få en paus verkligen. När epiduralen började ge sig började värkarna igen. Nu starkare. 8 cm öppen, men barnet hade inte trängt ned i bäckenet. De ökade droppet mer och det var bara att stå ut lite till.
Sen helt plötsligt kom det tryckvärkar. Hela kroppen ville trycka på allt vad den kunde. Jag förklarade för sköterskorna som var inne ibland men fick inget direkt svar om vad jag skulle göra. Så jag låg där och kämpade emot ett tag, jag fick ju inte något svar på vad jag skulle göra! Hemskt!
Tiden gick, sköterskorna trodde barnet skulle vara ute innan midnatt, men icke. Vid fyra-tiden på måndag morgon började de prata om kejsarsnitt för att det gått så lång tid och de kunde se hur trött jag var. De avvaktade lite. Då beslutade jag mig för att bara trycka på helt enkelt, för jag orkade inte hålla emot mer. Så när en sköterska kom in såg hon att jag tryckte på och blev nästan förfärad över att vi inte sagt till. (Men hallåååå, jag gjorde ju det!!)
De undersökte mig och jag hade tryckt ner barnet i bäckenet och lite till, så snitt blev det inte ändå utan nu var det bara att få upp mig i bra position (jag hade legat på sidan och tryckt på) och börja krysta. Värkarna kändes, men själva utdrivningen kände jag inte alls. Till sista krystningen kändes lite, då satt axlarna fast precis i öppningen. Det sved som attan!

6:32 på måndag morgon kom hon ut efter en skitjobbig igångsättning på närmare 40 timmar. Det var rörigt under hela vägen och som förstföderska tyckte jag inte att jag fick den information och hjälp jag ville ha. Ett barn till ska jag ha, det har jag bestämt. Men då har jag mer skinn på näsan och vet hur det går till, och kan i värsta fall be dem att fara o flyga om de inte tänker göra det på rätt sätt.
I min journal står det att jag har krystat och tryckt på i 50 minuter, men det är bara snack. De 50 minutrarna är när de har varit med. Jag höll säkert på i minst 50 minuter på egen hand med sambon innan de kom in.

Hoppas du slipper igångsättning, det är inte att rekommendera någonstans. Jag var tvungen pga. havandeskapsförgiftningen. Hoppas jag slipper det med nummer två när det blir dags.

Jag är lite inne på att begära planerat snitt istället om jag skulle behöva sättas igång. Jag har läst både bra och dåliga förlossningar med igångsättning och känner att de dåliga sakerna som kan hända blir för jobbiga för mig att hantera. Plus att en så utdragen förlossning förmodligen skulle ta alldeles för hårt på mina krafter då jag har reumatism i grunden och redan sen innan är fysiskt utmattad/får ont bara av att gå längre sträckor. :p Ska prata med min barnmorska på måndag om det :)

Är igångsatt två gånger och båda har gått kanon. Första gången bf+21 pga överburenhet. Tog hål på hinnorna, en timma senare kom första känningen och ytterligare 8 timmar senare föddes sonen.

Andra gången bf+0 pga foglossning. Tog hål på hinnorna och 1,5 timme senare kom första känningen. Från det tog det mindre än 1,5 timme tills sonen föddes.

Lycka till!

Jag blev igångsatt sist, det var en ganska enkel och okomplicerad historia. Bf-1.
Dom tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Att sticka hål tog runt 20 minuter, samtidigt stod det en bm och tryckte på magen så att inte bebisen skulle åka upp när inte vattnet gått, hon var inte fixerad.
Detta gjorde inte ont alls.

Sen när hinnorna gått sönder så forsade vattnet och första värken kom med en gång. Fem minuter senare var hon ute.

Blev igångsatt v 37+0 för exakt 12 dagar sedan :) En riktigt bra igångsättningsupplevelse! 

Kom in för bedömning kl 11, läkaren kikade med ul först och sen kände bm på tappen. Var 3cm öppen och hade kanske en 1/2cm kvar av tappen som var centrerad och lite uppmjukad, buktande fosterhinnor. Förutsättningarna kunde inte varit bättre för en igångsättning. Efter detta tillfrågades även förlossningen om de kunde ta emot oss. Kl 13 fick jag dricka en cytotek drink samt en ctg registrering gjordes under ca 1 timme. Sen var det bara att avvakta värkarna.

Kl 15.20 var det ny ctg registrering samt bedömning av livmodertappen, hade nu fått regelbundna värkar 5-6min emellan samt tappen hade mjuknat, annars hade det inte hänt mer. Fick en till drink med cytotek och rum på bb. Vi gick över dit för att vila en stund. när jag la mig ner på sängen kom värkarna helt plötsligt med en otrolig kraft och helt utan paus. Fick sätta mig i en rullstol och tillbaka till förlossningen, darrade av smärtan och kände mig helt låst i hela kroppen.... Fick en bricanyl spruta och lustgas samt akupunktur nålar i örat och huvudet, värkarna lättade lite. Ny ctg kurva kördes och bm kände efter, hade inte hänt så mycket och vi fick äta middag.

kl 17.10 gick vattnet och värkarna tog fart rejält i styrka, öppen 4cm och värkarna kom nu varannan minut.
kl 17.40 fick jag eda och kunde äntligen slappna av helt, kände hur barnet trängde sig längre och längre ner för varje värk som kom. 8cm öppen. 

kl 18.13 var det dags att krysta och kl 18.21 kom hon ut i en stålmannen pose dvs en hand "trillade" ut först och sen huvudet :)

Jag blev igångsatt BF+16 pga överburenhet. Kom in på lördag vid lunchtid, fick en dos gel då och en till dos vid 19-tiden men värkarna klingade av och det gjorde inte ont direkt, mer som kraftig mensvärk. Jag fick en sovdos med bricanyl och smärtstillande och sov till 3 tiden på morgonen, så började jag få lite spontana värkar men inga som gjorde direkt ont. Vid 9-tiden tog de hål på hinnorna, hände inte mycket mer än innan. Efter lunch på söndagen satte vi igång med värkförstärkande dropp och det gjorde susen. Badade lite och började sen med lustgas. Vid 18-tiden föddes vår flicka på 4 kg. Krystningen tog ca 30 minuter. 
Fördelen med att bli igångsatt tyckte jag att man var på BB hela tiden, man slapp fundera på när man skulle åka in och man kunde hela tiden få hjälp eller ställa de frågor man behövde osv. Jag tyckte hela förlossningen var en fantastisk upplevelse. Aldrig förut har jag känt mig så stark, som en riktig urkvinna! Det är sådana enorma krafter som träder in.  

Jag ville läsa om andras upplevelser av igångsättning / förlossning när jag i v 38 fick veta att bebisen var för stor och därför skulle lockas ut i vecka 39. Detta var första barnet. Superspännande, läskigt. Men lite tacksamt att få en ?lugn och planerad? början istället för stress och oro. Lite otacksamt veta att det kunde göra mer ont. Började käka dadlar . Mådde prima första tiden gravid, hade kringresande bäckensmärta under senare delen av graviditeten. Blev sjukskriven. Kände av den här smärtan under förlossningen - när jag skulle sitta på pilatesbollen med knäna brett isär och när jag skulle få massage på ryggen med knäna brett isär.
I vecka 30 var jag med om en sån olycka som får andra att skicka blommor till en, men bebisen klarade sig fint, det var fyra veckor efter det som bäckensmärtan kom och ja, det är inga vackra bilder som dyker upp, satt i duschen på natten och grät. Kommer ihåg att det som hjälpte mest var att göra enkel yoga och enkla styrkeövningar. Hade en TENSapparat men kan inte påstå att den gjorde så stor skillnad och avstod den under förlossningen. Hade gravidkudde, hjälpte inte sömnen. Hade vetekudde, kändes lite skönt ibland sätta på onda stället. Kanske påverkade olyckan min smärta, kanske inte.
Vi hade väntat ganska länge på att de skulle ringa in oss. Väl där i v 39, öppen 1 cm.

Fick cytotec kl 18 och ganska snart efteråt kom skakningar. Jag har aldrig haft skakningar förr. Smärtan var obefintlig de första fyra timmarna, hanterbar fram till midnatt, sedan vankade jag av och an i rummet och gnydde utan att kunna ta tankarna från smärtan. Gav upp, tyckte det var lite pinsamt. Fick en spruta morfin i sidan som var smärtsam minst sagt då, men alla smärtor försvann och det var skönt ända tills de tvingade mig att ligga enbart på ena sidan för att ctgvärdet sjönk när det sattes på andra sidan. Sängen stenhård och natten lång, lång.

Följande dag är tämligen oskarp. Minns att jag blev frustrerad över hur långsamt det gick, att jag ville ha epidural men fick vänta till öppen 4 cm, att jag först fick testa lustgas men grät i den för att det gjorde mig illamående (jag testade aldrig öka på styrkan, missade att det var möjligt). Och jag minns att jag skrek en himla massa och skämdes. Skakningarna kom tillbaka och blev värre. Och sen gick det fortare och fortare. Epiduralen minns jag för lättnaden när narkosläkaren kom in på rummet var så stor. Kände inget av nålen. Och när jag sedan skulle ligga stilla på sängen i 30 minuter var det till en början ganska skönt, men smärta kom tillbaka i det ena benet och den blev värre och värre med varje värk. Jag somnade och snarkade mellan värkarna och vaknade upp till varje och skrek om ont i benet. De testade sätta om nålen men det hjälpte inte, kändes som om de aldrig varit med om detta förut. Blev skraj när de sa att de skulle ta hål på fosterhinnorna för hur skulle smärtan nu bli? Och samma igen när de sa att jag skulle få dropp.
Under ganska lång tid kände jag hur det rann därnere, det var obehagligt, hade noll kontroll över det och de bytte underlaget flera gånger. Pinsamt igen. Min bäckensmärta kom tillbaka in i leken då jag tvingades ligga i gynposition, en mardröm för höfterna, kunde inte krysta genom smärtan. En annan bm kom in i rummet och lutade sig över sängen, tittade mig i ögonen och sa "Det gör ont att föda barn!". EH? Hon tog fram ett lakan och så hade vi dragkamp i gynposition. Det gjorde stor skillnad. En undersköterska vid min sida strök min arm hela tiden och det var lugnande. Hade till en början svårt att förstå hur jag skulle göra. Fick bäckenbottenbedövning någon gång då utan att jag hade sagt nåt om det, och tidigare sa de till mig att inte skrika så högt utan skrika "mörkt", och då hittade jag rätt krafter. Genom att få upp huvudet från sängen, ta tag i sängens handtag, ha dragkamp och skrika mörkt, och känslan av ett helt rum som står och gapar på en att fortsätta. Jag andades knappt under slutet men jag lyckades andas genom smärtan lite men blev tydligen alldeles lila i ansiktet. Fick även känna bebisens huvud då han var på väg.. sjukt konstig upplevelse men säkert motiverande, de frågade tydligen en gång till men då röt jag bara ifrån att det ville jag inte (minns inte detta). De sista minuterna gick så fort. Han hade navelsträngen runt halsen. Då kände jag mig för en gångs skull stark. Det hade varit tal om sugklocka, själv var jag helt övertygad om att jag behövde ett kejsarsnitt fram till dess att bm med lakanet kom. Smärtan tillsammans med utmattningen gjorde förlossningen till något jag inte vet om jag klarar av att gå igenom igen. Jag minns inte smärtan i sig men jag minns paniken och den oerhörda tröttheten och att jag ville att de skulle kapa av mig benet. 26 h tog det från första cytoteken. Läkte helt bra efteråt.

On a side note, det hjälpte lite att titta på ?Men try real labor pain simulation? på youtube efteråt, skönt att kunna skratta åt det. BM som förlöste ringde aldrig efteråt, tydligen ska de göra det. Har ett luddigt minne av att hon bad mig ringa. Sedan skulle jag kunna skriva en bok om tiden efteråt för bebisen orkade inte amma och ville bara sova, viktuppgången blev skakig, och herregud vilka upplevelser som följde.